Sida 3 av 3
Japanska vapen
Om man kan börja föra in krutvapen i Västmark så kan man lika gärna slänga in
japanska vapen också. Detta ska inte ses som något försök att "japanifiera"
Västmark, utan snarare som ett sätt att expandera regelsystemet så att det även kan
användas i japanska kampanjer. Utöver japanska vapen krävs också åtskilliga nya
skickligheter och egenskaper, samt naturligtvis en stor och tjock kampanjbeskrivning av
det feodala Japan, men i den här artikeln nöjer vi oss med vapen och tillhörande
skickligheter.
Svärd
Katana, det berömda samurajsvärdet, är ett relativt nytt vapen i den japanska
arsenalen. Den riktiga katana började uppträda först i andra halvan på 1400-talet.
Innan dess användes svärd av en annan typ, så kallade tachi. Tachi och katana är
förvillande lika varandra, och många äldre tachi slipades till och med om till katana.
De stora skillnaderna är sättet att bära dem och fäkttekniken. Tachi bars i skidan i
en upphängningsanordning från bältet med eggen neråt, medan katanas skida stacks ner i
bältet med eggen uppåt. Fäkttekniken för tachi inleddes ofta med en snabb rusch med
svärdet draget, medan katana var gjord för att dra och hugga med i en och samma
rörelse.
Ungefär samtidigt som katana kom även bruket att bära två svärd, en wakizashi och
en katana. Till en början var de två svärden vilka som helst, men snart började man
tillverka matchande svärdspar. Svärdsparet kallades ofta för daisho, japanska för
"lång-kort", och namnet beskrev den längre katana och den kortare wakizashi.
No-dachi ("fältsvärd") eller o-dachi ("stort svärd") var namnet
på mycket stora svärd, ofta av tachi-typ. De var ganska tidiga och uppträdde inte alls
i så stor utsträckning under katanas glansperiod. Till skillnad från det europeiska
tvåhandssvärdet, och då i synnerhet de extremt långa tyska zweihänder-svärden, så
var no-dachi inte gjord för att röja pikformationer, utan för att få längre räckvidd
med ett svärd. Pikenerare behövde aldrig uppfinnas på det japanska slagfältet eftersom
man inte hade tungt bepansrade riddare som anföll med lans. Många no-dachi slipades ner
i längd och monterades som katana när dessa kortare svärd blev mode.
I samband med dessa är det värt att nämna ett annat vapen, nämligen bokken. Bokken
är ett träningssvärd i trä, med ungefär samma vikt och balans som det vanliga
svärdet. Det gör inte samma skärande skada som stålsvärden, utan nöjer sig i bästa
fall med att orsaka bulor och blåmärken. En fäktare som kan sin sak kan orsaka
krosskador med en bokken som är minst lika elaka som skadorna från ett riktigt svärd,
så vapnet är på intet sätt ofarligt.
Stångvapen
Det japanska spjutet, yari, är en lång stång med en avlång rak tveeggad klinga i
ena änden. Det är som sådant ett praktiskt vapen och en person som var skicklig att
använda en yari kunde stöta såväl som hugga med den. Det används huvudsakligen av
ashigaru, eller ofrälse soldater. Yari-nage är ett kastspjut som är något kortare än
en normal yari och bättre balanserad för kast.
Naginata kom att anses vara ett feminint vapen ungefär på 1600-talet. Vapnet består av en fem fot lång stång med
en svärdsklinga i ena änden. Den har lång räckvidd jämfört med svärdet och kan
orsaka fruktansvärda huggskador.
Bondevapen
Termen "bondevapen" är missvisande, men det talar i alla fall om ursprunget
på dessa vapen. De har det gemensamt att de kommer från verktyg som kom att användas
som improviserade vapen under bondeuppror eller som försvar mot rövare, och senare kom
att utvecklas till riktiga vapen.
Ett typexempel är tonfa, som ursprungligen var handtaget till en handkvarn. Det är
ett avlångt trästycke med ett handtag i ena änden. Tonfa kan användas för att skydda
underarmarna och parera vapen med, för slag eller för fruktansvärda svingar som lätt
krossar skallen på en oförsiktig motståndare.
I samma kategori hittar vi också nunchaku, som utvecklades ur en enkel slaga avsedd
att slå riskornen ur axen med. Det består av två korta träkäppar med en rem eller
kedja emellan, och används för att snärja motståndarens vapen, slå med eller för att
låsa leder och krossa dem, ungefär som en stor nötknäckare.
Kama var ursprungligen en skära som kan användas för att orsaka djupa hugg eller
djupa skärsår. Det blev ett vapen som blev ganska populärt hos vissa ninjaklaner,
speciellt då vissa kama var gjorda så att man kunde fälla ut klingan från ett dolt
fack. På så sätt blev kama ett dolt vapen som passade ninja alldeles ypperligt.
En bo är en sex fot lång trästav och i sin enkelhet ett mycket avancerat vapen. Man
kan stöta eller slå med båda dess ändar och dess längd gör det till ett utmärkt
vapen att parera med.
Kedjan är ett effektivt vapen att snärja motståndarens svärd med. Det kallas för
kusari på japanska eller möjligen manriki-gusari, "kedjan med tusen mans
kraft". Även detta är ett typiskt vapen som kom att improviseras av bönder som
inte hade råd att skaffa riktiga vapen, men har kommit att användas som vapen i alla
fall.
Specialare
Gruppen "specialare" omfattar vapen som inte riktigt hör hemma i någon
annan kategori. I denna grupp hittar vi till exempel sai, vilket är en ungefär en fot
lång rund järnstång med en parerstång som är kraftigt böjd framåt. Det blir nästan
en gaffel av det, med mittanden mer än dubbelt så lång som övriga. Man kan stöta med
den, men inte hugga. Däremot är det ett suveränt vapen att parera med och man kan även
låsa vapen och kroppsdelar. Har man teknik och styrka kan man till och med knäcka dem.
Nära besläktad med sai är jitte. I princip är det en sai med parerstång på enbart
ena sidan. Den används av polismyndigheten i Japan och har kommit att bli synonym med
den.
Kusarigama är en kombination av två vapen, nämligen kedjan och skäran. Man sätter
helt enkelt fast en åtta fot lång kedja i ena änden av en kama. Kedjan används för
att snärja motståndarens vapen och låsa honom, och sedan följer man upp med skäran.
En tetsubo är en rejäl träklubba med järnförstärkning, avsedd att mosa och krossa
motståndaren och är definitivt inget för den subtile.
Avståndsvapen
Det avståndsvapen som samurajen föredrar är daikyu, den japanska långa bågen. Det
är en assymetrisk båge med greppet ungefär en tredjedel från bågens nedre del, och
den har denna utformning för att kunna användas till häst. Daikyu var faktiskt så
viktigt att det var en symbol för samurajens status långt innan svärdet kom att bli
det. Det är inte att undra på daikyu är ett fruktansvärt vapen med extremt hög
dragkraft och lång räckvidd. Det är i princip bara den korta sammansatta turkiska
bågen, även känd som mongolisk ryttarbåge, och den engelska långbågen som kan tävla
med daikyu vad gäller räckvidd och genomslagskraft.
Normalt folk fick ofta nöja sig med en kortare båge, en så kallad hankyu. Det var i
första hand ett jaktvapen och som sådant behövde det inte samma räckvidd och
genomslagskraft som en daikyu. Hankyu var också favoritavståndsvapnet för ninja,
eftersom den var liten och ändå tillräckligt dödlig för att kunna förvandla vilken
samuraj som helst till en igelkott.
Teppo är det japanska namnet på en luntlåsmusköt, ett gevär som avfyras genom att
en tänd lunta förs ner i fänghålet. Teppo var inte populära inom samurajkasten,
eftersom det faktiskt hotade deras position. Likväl användes de frekvent i krigen från
det att portugiserna förde in vapnet till Japan ca 1540, fram till dess att Ieyasu
Tokugawa enat Japan och stängt dess gränser. Då kunde man äntligen göra sig av med
dessa avskyvärda barbariska tingestar för gott (eller snarare tills
västerlänningarna körde in med en kanonbåt i Tokyobukten och öppnade
landet igen.
Ninjavapen
Till att börja med, ninjan är en myt som i bästa fall har en
motsvarighet i historien. Det är inte säkert eller bevisat att ninjor fanns,
även om ett antal ninjastridskonstskolor vill se det som absolut bekräftat.
Texten nedan är skriven under premissen att ninjor finns.
Shinobigatana är ett av många ninjavapen. Det är ett kort och rakt svärd av
tämligen låg kvalitet och var ofta inte mer än en bit slipat stål. I motsats till
samurajen, som vördade sina svärd som en spegelbild av sin själ och familjens heder,
så såg ninjan på sitt svärd som ett verktyg. Shinobigatana har ett överdrivet stort
handskydd och bars i en skida som var ca tio centimeter längre än vad som behövdes.
Utrymmet längst ner i skidan användes som förvaringsutrymme för till exempel gifter,
blåspilar eller förbandsmateriel och hela skidan kunde användas som blåsrör eller som
snorkel. Det bars huvudsakligen på ryggen, inte för att det gick snabbt att dra svärdet
därifrån (även om en shinobigatana är kort nog för att dras någorlunda snabbt från
ryggen) utan för att det är ett praktiskt ställe att ha saker och ting när man har
fullt upptagna händer.
Det vapen som de flesta kopplar samman med ninja är kaststjärnan. Detta är dock ett
av många vapen som ninja använde. Vapnet kallas på japanska för shuriken, men namnet
används också för de flesta småbladiga kastvapen. Det har blivit grovt överskattat i
senare tiders ninjafilmer, men var ändå ett viktigt vapen. Det var lätt att dölja,
vägde inte mycket och kunde köpa de livsviktiga sekunder en ninja behövde för att
försvinna eller fullfölja ett anfall med ett mer dödligt vapen.
Utöver dessa vapen så hade ninjan en förvånansvärt stor arsenal som till exempel
hankyu, kama, kusari, kusarigama med flera vapen. De använde ofta gifter och diverse
pyrotekniska skapelser, inklusive granater och rökbomber, och verktyg egentligen avsedda
för andra saker, som till exempel klätterklor, fick ofta en sekundär roll som vapen.
Avståndsvapen
-- |
Skada |
Omt. |
Strykt. |
Opål.* |
Vikt |
Kort |
Normalt |
Långt |
V. långt |
Teppo |
5 |
4 |
2 |
2 |
14 |
1-10 |
11-30 |
31-70 |
71-140 |
Hankyu |
4 |
4 |
1 |
|
3 |
1-8 |
9-16 |
17-40 |
41-80 |
Daikyu |
6 |
4 |
1 |
|
4 |
1-10 |
11-25 |
26-80 |
81-150 |
Shuriken** |
2 |
2 |
1 |
|
0,5 |
1-4 |
5-8 |
9-16 |
17-32 |
Yari-nage*** |
4 |
2 |
2 |
|
3,5 |
1-3 |
4-6 |
7-12 |
13-24 |
|
* Opålitlighet är ett värde som gäller för krutvapen.
** Lätt kastvapen
*** Tungt kastvapen
Närstridsvapen
-- |
Skada |
Omtöckning |
Stryktålighet |
Vikt |
Tanto |
2 |
2 |
2 |
0,5 |
Wakizashi |
3 |
2 |
4 |
2 |
Shinobi-gatana |
3 |
3 |
4 |
3 |
Katana, tachi |
4 |
3 |
5 |
3 |
No-dachi, o-dachi |
5 |
3 |
5 |
4 |
Bokken |
3 |
4 |
3 |
3 |
Yari |
4 |
3 |
3 |
4 |
Naginata |
5 |
2 |
3 |
4 |
Bo |
3 |
3 |
3 |
2 |
Tetsubo |
4 |
5 |
4 |
5 |
Sai, jitte |
3 |
2 |
4 |
2 |
Tonfa |
3 |
5 |
3 |
1 |
Nunchaku |
3 |
5 |
2 |
1 |
Kama |
4 |
3 |
4 |
2 |
Kusari |
3 |
3 |
3 |
1 |
Kusari-gama |
som kusari respektive kama |
3 |
|
Vapenklasser och hänthet
Denna tabell används för att bygga ihop vapenskickligheter enligt reglerna på sidan
44. Om det verkar som det är helt skeva klasser så beror det på att detta är en
utbyggnad av tabell 5-2, så att man (om man nu skulle vilja det) kan göra en cross-over
mellan en japansk och en västerländsk kampanj.
Ett tips är att, när man skapar en vapenskicklighet, den dessutom får ett mer
poetiskt namn eller uppkallas efter den som skapat den - inte spelaren, utan den fiktiva
person i spelvärlden som skapat den. Den bör inte uppkallas efter figuren, även om det
naturligtvis är möjligt om figuren får +8 eller mer i vapenskickligheten.
Vapen |
Hänthet |
Klass |
Tanto |
1h |
A1 |
Wakizashi |
1h |
I1 |
Shinobi-gatana |
1h |
I2 |
Bokken |
1h eller 2h |
I3 |
Katana, tachi |
1h eller 2h |
I4 |
No-dachi, o-dachi |
2h |
I5 |
Yari |
2h |
C4 |
Naginata |
2h |
C5 |
Bo |
2h |
D3 |
Tetsubo |
2h |
D4 |
Hankyu |
2h |
E1 |
Daikyu |
2h |
E4 |
Teppo |
2h |
F2 |
Shuriken |
1h |
H1 |
Yarinage |
1h |
H3 |
|
|