När man anger en gårds värde så gör man det huvudsakligen i måttet "mark silver". Ett mark silver är 160d och man kan grovt räkna med att det som behövs för att nära en person i ett år motsvarar ungefär en mark silver i värde. Det finns inget mynt som är värt 160d, utan måttenheten används enbart för räkenskaper och för värdejämförelser av mark och kreatur.

En gård värde mäts efter hur stor avkastning den ger – ju större avkastning marken ger desto större värde. Om en bonde äger sin egen mark och skulle vilja sälja den så är värdet ungefär lika med ett års avkastning från marken. Med en typisk bondefamilj på ett tiotal personer inklusive tjänstehjon och farföräldrar och med kyrkans tionde att betala så kommer man upp i ett totalt markvärde på ca 11 mark silver. Detta omfattar då enbart odlad mark. Betesmark värderas till hur många djur som kan beta på den, och här så utgår man från betesdjurens värde. Har man betesmark nog för att låta åtta kor beta på den så är betesmarken värd ca 6 mark silver (åtta kor à 120d styck = 960 silver = 6 mark silver).

Notera att man alltså inte säljer eller köper mark per areal, utan per avkastning. Det finns dock en måttenhet som har med landarealer att göra, närmare bestämt "plog". En plog är den yta som kan plöjas av ett åttamannalag och en oxe under en dag, vilket ungefär motsvarar åkermark värt en mark silver (beroende lite på avkastning och avstånd från byn). I yta motsvarar det ungefär en hektar.

Det normala huset i en västmarkisk by får man bygga själv. Eventuellt kan man få hjälp av grannar i utbyte mot motsvarande hjälp till grannarna, och materialet anskaffas på platsen. Därför är det ingen som behöver betala någonting till någon för ett nytt hus. Väl byggt räknas det in i lösöret – en typisk bonde kanske har motsvarande två mark silver i lösöre.

Arrendebönder behöver inte köpa marken. Däremot får de betala motsvarande en femtedel av markens inkomst till länsherren för att få bruka jorden (utöver vad kyrkan tar). Eventuella hus tar så liten plats i jämförelse att man kan gott strunta i dessa vad gäller beräkningen av markens värde – dock ligger de på den arrenderade marken och tillhör alltså länsherren. Skulle arrendebonden tvingas att flytta så får huset stå kvar. Större delen av Västmarks bönder är arrendebönder, och de som inte är det behöver bara utföra dagsverken på de åkerremsor som tillhör kyrkan.

Det är svårt att fördela åkrar rättvist i en by. Eftersom man för det mesta inte är så kunnig i matematik så kan man inte fördela åkerlappar med tanke på deras avkastning, avstånd till byn och storlek. För att fördela de olika fälten rättvist mellan byns invånare så delar man in varje fält på ett enklare sätt. Man utgår helt enkelt från varje familjs tomtlängd på framsidan, och får en motsvarande remsa på varje fält att bruka. En bit av fältet avsätts åt länsherren och en bit av fältet avsätts åt kyrkan. Hela fältet brukas sedan gemensamt, och man får avkastningen av ens egen bit. Skatt till kyrka och länsherre betalas gemensamt av hela byn från åkrarna som är reserverade för dessa och som brukas gemensamt.