Av Erik Tracy
Översättning: Björn Hellqvist
J.R.R. Tolkiens ”Sagan om Ringen”, förlagd till hans fantastiskt detaljerade och fullödiga Midgård, har skapat en hel generation entusiastiska fans. Bortsett från den rena läsupplevelsen, så finns det läsare som grävt ner sig i Tolkiens verk likt skattletare. Med en inställning som annars återfinns hos litteraturvetare eller rentav arkeologer, har några ägnat hans påhittade värld stor uppmärksamhet för att lära sig mer om hur den är sammansatt – så pass fullständigt är den uppbyggd. En sådan fantasieggande studie är försöken att visualisera specifika föremål funna i böckerna; just hur såg Frodos mithril-brynja ut i stjärnljuset i Lothlorien, eller det svaga skenet hos Gandalfs svärd Glamdring under färden genom Moria? Ytterligare ett steg vore att faktiskt återskapa sådana föremål, så att man faktiskt skulle kunna hålla och svinga det mäktiga Glamdring! Meningslösa fantasier? Många skulle hålla med, men för några av oss skulle ett sådant förverkligande vara mycket spännande, och en kraftfull, symbolisk länk till en mycket speciell värld.
I den andan så har jag skrivit det jag kallar ”De midgårda svärdens historia”. Det rör sig om en serie artiklar som försöker diskutera svärden i mening att ge riktlinjer för de som tänkt förverkliga sina visioner. Artiklarna kan också användas för att bedöma originaltrogenheten hos reproduktioner av de midgårda svärd som erbjuds av svärdstillverkare, då det finns versioner som helt klart inte är lika de svärd som beskrivs i böckerna.
Denna första del bildar ramverket för diskussionen om svärden i Tolkiens fiktiva Midgård. De nästpåföljande artiklarna handlar om specifika svärd och utgår från att läsaren har läst denna del först. Jag har gjort omfattande efterforskningar inom Midgårds vapenvetenskap, och har kommit fram till en slutsats som även en vanlig läsare skulle dra: det finns inga definitiva svar på exakt hur individuella vapen såg ut! Detta kan vara mycket frustrerande för vissa, inklusive mig själv, men inte desto mindre sant - Tolkien beskrev inte i stor detalj berömda vapen som Glamdring, Andúril eller Sting. Tolkien själv erkänner denna brist i ett av sina brev:
"I visualize with great clarity and detail scenery and 'natural' objects, but not artifacts."
Letter #211
Det finns bara ett undantag, och det är en teckning Tolkien själv gjort och som han kallade "Conversation with Smaug". Den avbildar draken Smaug liggande på en skatthög, där man kan se några svärd, hjälmar, rundsköldar, bredbladiga spjut och en ringbrynjeskjorta. Det mest detaljerade svärdet har en tydlig ränna och med ett hjalt som överensstämmer med folkvandringstida och vikingatida exempel. Bortsett från detta är ledtrådarna få, och lämnar på det hela taget åt läsaren att föreställa sig detaljerna. Men innebär det att det inte finns något användbart man kan vaska fram? Nej, och även om det betyder att vi inte kan få reda på hur vapnen såg ut i detalj, så kan vi i varje fall få reda på hur de inte såg ut, och på så vis hjälpa oss utesluta möjliga varianter. Jag gick tillväga på så vis att jag läste Tolkiens publicerade verk (romaner och annat), samt referensverk som hans biografi, en sammanställning av hans brev, och diverse studier av medeltida vapen, främst ”The Sword in the Age of Chivalry”, ”The Sword in Anglo-Saxon England”, med flera.
För varje vapen har jag sammanställt en lista som antingen beskriver direkt hur det används, eller annan information som kan ge en uppfattning om dess utformning. Jag har också sammanställt en lista med alla textavsnitt som refererar till vapnen hos de olika raserna; alver, människor, dvärgar och orcher, vilka kan ge ytterligare ledtrådar till hur vapnen tillverkades, deras egenskaper, och så vidare. Den indirekta arbetsmetoden lät mig studera hur Tolkien skapade sin sekundära värld och vilka influenser (litterära och historiska) som kan antyda en förkärlek för de möjliga svärdsformerna. Jag tror att tillvägagångssättet är riktigt, men medan det ger en grund att stå på för att föreställa sig vissa svärd (likt genom en dimma), så är det inte på något vis definitivt. Varje läsare har full frihet att föreställa sig hur Glamdring såg ut när Gandalf stred mot balrogen på bron i Khazad-dûm, eller hur Andúril såg ut när Aragorn försvarade Hornborgen i slaget om Helms klyfta.
Först en bakgrund om Tolkien, professorn, författaren och skaparen av Midgård. John Ronald Reuel Tolkien var professor i anglosaxiska studier vid Oxford College (1925), valdes till professor i engelska språket och litteratur vid Merton (1945), och var mycket intresserad av anglosaxisk historia, litteratur och språkvetenskap. Hans studerade även många andra historiska manuskript på deras respektive språk, inkluderande tyska, finska och walesiska. En hel del av de beskrivande textavsnitten i hans poem och prosa låter som det berömda anglosaxiska poemet ”Beowulf”, vilket Tolkien höll mycket högt (genom sitt föredrag 1936, ”Beowulf: The Monsters and the Critics”, fick man upp ögonen för verkets stora litterära kvaliteter, och slutade betrakta det endast från lingvistisk synpunkt). I ett av sina brev skriver Tolkien att ett av hans motiv för att skriva ned hans legender, var att lämna ett litterärt verk åt hans hemland, England:
“Do not laugh! But once upon a time(my crest has long since fallen) I had a mind to make a body of more or less connected legend, ranging from the large and cosmogonic, to the level of romantic fairy-story-the larger founded on the lesser in contact with the earth, the lesser drawing splendour from the vast backcloths - which I could dedicate simply to: to England; to my country. It should possess the tone and quality that I desired, somewhat cool and clear, be redolent of our 'air' (the clime and soil of the North West, meaning Britain and the hither parts of Europe: not Italy or the Aegean, still less the East.” (Letter #131)
Han var även mycket angelägen om följdriktigheten och detaljerna i hans verk. Tolkien ägnade mycken möda åt att uppfinna två alvspråk, ett dvärgspråk, samt ett ”väströnskt” eller allmänt umgängesspråk. Han gjorde många teckningar av platser i Midgård, och producerade högvis med anteckningar om de olika raserna och kulturerna i hans skapade värld. Mängden tid han ägnade åt det hela framgår med all önskvärd tydlighet i en kommentar han gjorde om den holländska översättningen av ”Sagan om ringen”, där översättaren [likt Åke Ohlmarks] tog sig friheten att ändra en del detaljer i Tolkiens värld:
"That this is an 'imaginary' world does not give him any right to remodel it according to his fancy, even if he could in a few months create a new coherent structure which it took me years to work out ." (Letter #190)
Så vad innebär allt detta? Att Tolkien hade en fäbless för detaljer och att något, som till exempel de midgårda svärden, borde vara överensstämmande med kulturerna han studerade och var påverkad av – som de germanska, nordiska och anglosaxiska. Om man läser hans brev så får man det bestämda intrycket att han gick in för att skapa sin fantasivärld in i minsta detalj. Hans ansträngningar lade tonvikten på trovärdighet, och även om det fanns inslag av ”magi” i hans verk, så skulle han knappast låtit sina rollfigurer svinga tunga, groteska och svåranvända vapen.
Låt oss börja med att avliva myten att ”alviska” svärd var krökta. Vissa tillverkare av svärdskopior erbjuder vad de tänker sig föreställa ett alviskt svärd, men som mest liknar en kroksabel. [Ö.a: Författaren hänvisar till ett svärd sålt av Museum Replicas, och som är en replika av svärdet ”New Moon” från serien ”Elfquest”. Det har inget med Tolkien att göra.] Alvsvärd var raka. I alla hänvisningar till alviska svärd så finns det inga indikationer på att de skulle varit krökta.
Tolkien beskrev några av de svärd som orcherna använde såsom ”krokiga” eller i klartext som kroksablar:
”På så sätt bevisade han (Túrin) sin styrka och sitt mod medan han fortfarande bara var föga mer än en yngling; och minnena av det onda som gjorts hans fränder drev honom ständigt vidare till djärva dåd, och han fick många sår av spjut och pilar och orchernas krokiga klingor.” SFM sid. 111
Och igen:
”Frodo såg sig om. Bakom elden fanns ett myller av svarta figurer. Det såg ut som orcher i hundradetal. De svängde sina spjut och sina kroksablar, vilkas eggar lyste som blod i eldskenet.” SOR sid. 391
Och ännu en gång:
” Där låg fyra trollkrigare av resligare växt, svarta, snedögda med tjocka ben och stora händer. De var väpnade med korta, bredbladiga svärd, inte de svängda kroksablar som annars var i bruk bland orcherna (…)” SODTT sid. 24
I det här sammanhanget så betyder inte ”krokiga” illa tillverkade raka svärd, utan svärd med svängd klinga. Då detta ord inte förekommer i samband med alviska svärd, eller människornas eller dvärgarnas svärd heller, för den delen, så förmodar jag att dessa rasers svärd är raka. Då inga av mina efterforskningar resulterat i att jag funnit någon ”krokig” anglosaxisk svärdsmodell, så bör de andra västliga rasernas (dvärgarna och människorna) svärd också vara raka. Sålunda förklarar jag saken avgjord ;-)
Nästa större ämne att överväga är vilken typ av rustning som förekom i Midgård. Detta är en avgörande faktor i sökandet efter svärdsformer, då vapen och rustningar går hand i hand. Genomgående i Tolkiens böcker är att ringbrynja är den mest sofistikerade formen av kroppsbepansring, eller som han vanligen skriver [ö.a: i de engelska originaltexterna]: ”hauberk”. Dvärgarna var de oomtvistade mästarna i brynjetillverkning:
“Thingol började nu tänka på att skaffa sitt folk vapen, vilket man aldrig tidigare behövt, och till en början smidde naugrim deras vapen åt honom; ty de var utomordentligt skickliga i sådant arbete, men inga bland dem överträffade Nogrods hantverkare bland vilka smeden Telchar var ryktbarast. Naugrim var sedan gammalt ett krigiskt släkte, som stred med stor vildhet mot envar som gav dem orsak därtill – Melkors tjänare eller eldar eller avari eller vilda djur och inte sällan rentav deras egna fränder, dvärgar från andra boningar och herradömen. Sindaralverna lärde sig snart smideskonsten av dem. Men i ett hantverk, nämligen härdandet av stål, lyckades inte ens noldor någonsin överträffa dvärgarna, och inte heller hade dessa sin like när det gällde att smida ringbrynjor, en konst som först uppfanns av smederna i Belegost.” S sid. 101
I stycken såsom tagna från medeltida manuskript (t.ex. ”Beowulf”), använder han beskrivande ord för ringbrynja utan något omnämnande av plåtrustningar:
“Nu inträdde män i hallen som bar härkläder från kungens egen skattkammare, och de klädde Aragorn och Legolas i skinande stål. De valde också ut var sin hjälm samt runda sköldar, vilkas bucklor var slagna med guld och besatta med ädla stenar, gröna, röda och vita. Gandalf ville inte ha några skyddsvapen och Gimli behövde ingen järnhuggsärk [ringbrynja], även om man kunnat hitta en som passat till hans korta breda växt, för det fanns intet harnesk i Edoras hela rustkammare som var bättre arbetat än hans korta brynja, smidd av dvärgarna under Berget i norr.” SODTT sid. 147
Så vitt jag vet så finns det bara ett undantag, och det är en referens till en ”vambrace” [”armskena” i Ohlmarks översättning; SOKÅ sid. 142], vilken prins Imrahil bär och använder dess blankpolerade yta för att uppfånga den sårade sköldmön Éowyns andedräkt. Ändå är bilden av den uppsuttna riddaren i skinande plåtrustning frånvarande. Istället har vi tegnar, kaptener och arméer med ryttare bärande ringbrynjor, hjälmar och sköldar.
Detta är en fantastisk ledtråd, som anger vilka svärdsformer som inte skulle vara i enlighet med grund i historiska förebilder. I sin bok, ”The Sword in the Age of Chivalry”, så har svärdskännaren Ewart Oakeshott katalogiserat historiska, medeltida svärd enligt sin typologi. Utan att belasta den här artikeln med en detaljerad redogörelse av hans bok, så delar Oakeshott in svärdstyperna i två huvudgrupper, där de i grupp I tillhör perioden innan introduktionen av plåtrustningarna, medan de i grupp II hör till den senare perioden. Med Tolkiens beskrivningar av rustningar och den märkbara avsaknaden av plåtrustningar som grundval, så kan svärdstyperna i Oakeshotts grupp II (typerna XV – XXII) uteslutas. Det erkänns att detta är att generalisera, men i en värld (påhittad, men med ambitionen att vara ”realistisk”) där det inte finns plåtrustningar, så borde man inte hitta svärdstyper att använda mot dem. Som Oakeshott uttrycker det, så är svärden i grupp II ”av ett styvare tvärsnitt, förstärkta och med mycket spetsiga uddar, utformade för att ta sig an plåtrustningarna förekommande efter 1350” (TSITAOC sid. 53).
Detta lämnar oss med typerna X – XIV, men vi bör även överväga att ta med Dr. R.E.M. Wheelers typ I – VII, samt de av Oakeshott formulerade VIII och IX (som utgör övergångsformer mellan vikingatida och medeltida svärd), då dessa är kandidater de med.
Alla de tre västliga ”raserna” - alver, dvärgar och människor - tillverkade vapen. Varje ras hade troligtvis skiftande teknik och skicklighet för att smida svärd. Jag tror att detta kräver en mer ingående analys, då det kan jämföras med modern metallurgi och samtida svärdstillverkning.
I början av Tolkiens legender så är alverna de förstfödda och de som först skapar vapen som ett resultat av den split Melkor sådde; Melkor, den ”fallna ängel” som fick alverna att beväpna sig. Den främsta av alla alvsmeder var Fëanor, som lärdes upp av Mahtan, en alv som i sin tur lärts av Aulë, en av valar (de midgårda gudarna) och mästersmed. Fëanor härdade många svärd åt sin släkt. Han lärde ut denna smideskunskap till sina sju söner. På så vis förmedlades hantverket via en av hans söner, Carantir, till dvärgarna i Nogrod, där Telchar var den främste dvärgasmeden.
Jag återger denna smärtsamt tråkiga härstamning för att kunna hävda följande: att smideskonsten förmedlades direkt som levande tradition (eftersom alverna var ”dödlösa”) från odödlig gud till alverna och därpå dvärgarna. Som du kanske kommer ihåg från ovan, så överträffades aldrig dvärgarna av noldor-smederna. Detta ska inte tolkas som om att de var bättre, utan bara oöverträffade. Jag tolkar detta som att bland noldor och dvärgarna, så var deras bästa smeder jämbördiga.
Låt oss nu väva in några begrepp om verklig svärdstillverkning för jämförelser mellan raserna. Hur smiddes svärden och hur såg stålet ut? En självklar fråga som uppstår i samband med medeltida svärd är den om mönstervällning; metoden att kombinera stål av skiftande kolhalt och hårdhet, vilket resulterar i ett distinkt mönster i det färdiga stålet. Märkligt nog så har jag ingenstans i Tolkiens böcker funnit att han nämnt mönstervällning i samband med alvernas och dvärgarnas svärd. Svärden är långa, skarpa, blanka, vassa, o.s.v. Det finns bara två referenser rörande människornas svärd (mer specifikt människorna från Númenor/Västerness), som kan tolkas som möjlig mönstervällning. Dessa textavsnitt refererar till dolkarna som hobbitarna hittar i Kummelåsarna:
”För var och en av hoberna valde han [Tom Bombadil] ut en klenod, fyra långa, lansettformade dolksvärd, vassa och av utomordentligt utförande, damascerade med ormslingor i rött och guld.” SOR sid. 183
Och återigen när hobbitarna Merry och Pippin tillfångatas av orcher och fråntas sina vapen. Aragorn, Gimli och Legolas hittar deras dolkar på marken:
”’Se’, ropade Aragorn till. ’Här har vi tecknen!’ Och han plockade från stapeln av bistra vapen ut två dolkar med lövtunna blad [i original: ”leaf-bladed”, det vill säga pilbladsformade; Ohlmarks slarviga översättning gör sig påmind igen], damaskerade i guld och rött – och sedan han sökt vidare hittade han också slidorna, svarta och besatta med små röda ädelstenar.” SODTT sid. 23-24.
Nu kan ”damaskerade” innebära att de var gjorda av äkta damaskusstål (wootz), eller mönstervällda, därmed avseende den teknik som återfinns hos vikingarnas och anglosaxarnas svärd, eller till och med en tredje metod att lägga in färgad metall i klingan. Jämför beskrivningen av dolkarna från gravkumlen med ett stycke från det anglosaxiska eposet ”Beowulf”, där ett svärd som Beowulf överlämnar till Hrodgar beskrivs som följer:
”Där stod att läsa
på list av guld
tydligt och rätt
i runor ristar
skipat och sagt
vem svärdet var smitt åt
från första början
främst bland vapen
vridhjaltat, vattrat.” Beowulf strof 1694-1698
Som synes så är Tolkiens text mycket lik den äldre texten; i prosaform, givetvis, men ändå mycket lik, som om den var en återklang från förr. Vi vet att färgad metalltråd användes för att skapa mönster i vikingarnas och anglosaxarnas svärdsklingor. [Ö.a: Guld, silver, koppar och tenn användes för att bilda t.ex. runor och enkla geometriska mönster.] Då texten beskriver ”rött och guld”, så tror jag inte att det betyder att dolkarna var mönstervällda; guld är för mjukt för att vara ett lämpligt material i vapensmide. Jag lutar snarare åt åsikten att dolkarna var dekorerade med färgade inläggningar för att uppnå den beskrivna damaskeringen.
Grundat på vad nutida svärdssmeder skrivit på Sword Forum Internationals diskussionsforum (http://swordforum.com), så är inte en mönstervälld klinga nödvändigtvis bättre än ett smitt från homogent stål. Faktum är att mönstervällning mer är ett sätt att göra det bästa av vad man har genom att blanda ”bra” stål med ”sämre” för att kunna tillverka fler svärd. Det är bättre att använda ett högkvalitetsstål till svärdet (d.v.s. ett homogent stål), och det kräver dessutom mindre arbete. Problemet uppstår när det är svårt att få tag på bra järn/stål. Nödtvång och praktiskhet framtvingar därmed behovet att använda de resurser man har; därför utvecklas mönstervällning.
OK, det är här jag ger mig ut på tunn is. Jag skulle vilja påstå att på grund av deras utvecklade konstfärdighet, så valde både alver och dvärgar att smida svärd av homogent stål. De var härdade, tåliga, hållbara, och i fallet med noldoralverna, ”magiska”, med förmågan att skina av sig själva när fiender var i närheten. Detta understöds tydligt av den totala frånvaron av referenser till att deras vapen skulle varit mönstervällda. Tolkien hade gott om möjligheter att göra ändringar i sina böcker om han önskade att inkludera effekten att svärden hos dessa raser var mönstervällda. Den tidigaste av hans legender påbörjades på pass tidigt som 1915, och han fortsatte fram till sin död 1973 att göra ändringar i sina verk – och ändå gjorde han inga sådana ändringar. Om vi tror att mönstervällning på sin höjd kan producera samma kvalitet på svärden som ett högkvalitativt, homogent stål, så har vi bara själva mönstret som ett förskönande element. Och ändå har vi inga sådana beskrivningar! Det enda undantaget för detta är något som är praktiskt taget ett kännetecken för Tolkien – en fotnot till ett textavsnitt om Turgons svärd, alvkonungen av Gondolin:
”Här skulle Turgon själv träda in i berättelsen, ’längst av alla världens barn, Thingol undantagen’, med ett svärd i vitt och guld i en skida av ruel-ben (elfenben)” SFM sid. 81, fotnot 31
Men som i fallet med hobbitarnas dolkar, så antyder snarare bruket av guld en effekt som uppnåtts med inläggningar i motsats till mönstervällning av metallerna till själva klingan. Slutsatsen är att det är högst osannolikt att alvernas och dvärgarnas svärd var mönstervällda; jag medger att det är möjligt, men knappast troligt på grund av bristen på bevis. Det är dock mycket möjligt att alviska klingor dekorerades genom ”damaskering” med inlagda metaller.
Det är annoröunda i fallet med människornas svärd. Människorna kom att bli den mest folkrika av Midgårds raser och bebodde därmed många landområden – några med dålig tillgång på mineralresurser, som t.ex. högkvalitativt järn. I dessa fall så finner jag det högst rimligt att smederna i dessa områden utvecklade mönstervällning – just för att det tillät utdrygning av bra järn för att kunna smida fler svärd. Ett framstående exempel på detta borde vara rohirrim, hästryttarna i Rohan. I en ganska obskyr fotnot som behandlar vapnen och rustningarna hos invånarna i och omkring Rohan, skrev Tolkien:
“Medan rohirrim hade den fördelen att de kunde få vad de behövde av Gondors vapensmeder.” SFM sid. 485
Detta antyder att metall importerades, nämligen järn/stål, för att brukas av rohirrims smeder. Som sådan så borde detta järn/stål vara en värdefull handelsvara – sålunda en sporre att dryga ut det. Jag antar att många svärd var mönstervällda.
OK, låt oss göra några fler generaliseringar på temat svärdsformer:
På grund av sin skicklighet så borde alverna vara förmögna att tillverka långa och lätta svärd, lämpade för både hugg och stöt. Jag föreställer mig att den genomsnittliga längden på svärden borde ha varit längre än vad man kan finna bland historiska motsvarigheter, då alverna i Tolkeins värld var långa. Den ”genomsnittliga” alven sades vara 180 cm lång! När Tolkien beskriver alver som långa, så tror jag att han menar långa. Jag föreställer mig alvsvärd såsom slanka, några (men inte alla) försedda med rännor, och med uddar spetsiga och starka nog för att kunna stöta efffektivt med. Jag tror INTE att man skulle få se ett alvsvärd i stil med, till exempel, ett folkvandringstida eller vikingatida svärd med dess spadformade udd. Alvsvärd borde vara lätta och välbalanserade; Tolkien är tydlig när han beskriver dem såsom välhärdade och skarpa. Klingorna skulle säkerligen kunna ha damaskerade mönster (se ovan), konstfullt utförda genom infällningar, inte mönstervällning.
Vad hjalten anbelangar, så är det ett område öppet för konstnärliga tolkningar, men återigen så tror jag att det borde finnas vissa begränsningar. Man kan inte vänta sig att finna svällande drak-, orm- eller dödskallehjalt (drakar är ju trots allt fiendens kreatur), eller andra överdrivet stora eller icke-funktionella former. Vad jag kan föreställa mig är sådant som är formskönt och naturligt, t.ex. en svanvinge, vildvinsrankor eller andra naturmotiv. Guld och andra exotiska metaller har omnämnts förekomma på alvernas svärd, och även juveler. Grepplängden är i min mening måttlig – det primära användningssättet borde vara med en hand, då alverna använde svärd och sköld tillsammans, men greppet skulle kunna vara så pass långt så att det skulle kunna greppas med båda händerna (även om det inte förekommer några entydiga exempel på sanna tvåhandssvärd). Så till exempel så borde man INTE få se ett alvsvärd med ett 35 cm:s grepp. Om jag får gissa, så tror jag att alvsvärden närmast motsvaras av typ XI i Oakeshotts typologi.
Favoritvapnet bland dvärgarna var yxan, inte svärdet. Vi vet dock att de fick i uppdrag att smida svärd åt alverna. Den främste bland dvärgasmederna var Telchar från Nogrod, som smidde dolken Angrist och svärdet Narsil (som sedermera blev Elendils svärd, och långt senare omsmitt till att bli Andúril, Aragorns svärd). Som jag redan återgett, så var dvärgarna aldrig överträffade av alverna i fråga om skicklighet att smida i stål, så detta innebär svärd av ytterst hög kvalitet. Det är mycket möjligt att dvärgarna gjorde likt historiska medeltida klingsmeder, och tillverkade klingor på beställning, och som sedan hjaltades av andra hantverkare.
Vad gäller svärd som användes av dvärgarna själva, så kunde jag bara hitta en enda referens till deras utseende, och det var i ”Bilbo”, där de beskrivs såsom korta och breda. I allmänhet så borde dvärgasvärd vara bredare vid basen och med en tydlig avsmalning mot udden. Detta möjliggör effektiva stötar vid behov, men troligen så används de i typisk huggande dvärgastil. Jag föreställer mig dvärgasvärd med företrädesvis en enkel ränna, även om dubbla eller trippla rännor är möjliga och i så fall en kortare version av oakeshotts typ XIV.
Stilen på hjalten hos dvärgarnas svärd borde vara markant annorlunda än alvernas. Jag föreställer mig mer kantiga former. Detta innebär inte att de kan vara lika detaljerade eller invecklade som alvernas svärdshjalt, men snarare i en annorlunda stil. Då alvernas stil kan ses som mer ”naturnära”, så kan dvärgarnas vara mer symbolisk – med vilket avses att åtskilliga dvärgsymboler kan förekomma som beståndsdelar av designen (till exempel städ, hammare, yxor, eller andra ”tillverkade” föremål).
Svärden bland de dödligas ras (människorna) kan indelas i tre huvudkategorier, mestadels beroende på tämligen tydliga skillnader i kultur och tid.
De första torde vara númenoreanerna, vilka samverkade ytterst nära med alverna och därigenom åtnjöt mest av dessas skicklighet i svärdssmidets konst. Faktum är att jag skulle vilja påstå att númenoranernas svärd är de som mest borde likna alvernas svärd i fråga om konstruktion och utformning. Skillnader skulle kunna förekomma i stilistiska element hos hjalten. Då númenoranerna hade en önation och var framstående sjöfarare, så tror jag att detta borde vara ett tydligt tema hos dekorationen av deras svärd.
Näst i tur står svärden som användes av ättlingarna till númenoreanerna, som grundade kungadömena Gondor och Arnor. Här skulle man kunna se en långsam förändring i kvalitet och möjligen även utformning. Det är här man först får möta de mönstervällda svärden, kommande från områden med sämre järn och där, över tiden, smideskunskaperna har minskat. Gång på gång beskriver Tolkien hur människorasen förlorar kunnande och konstfärdighet från númenoreanernas höjder – och därmed deras ytterligare fjärmande från alverna. Jag gissar att svärden från Gondor och Arnor borde vara breda, något avsmalnande och försedda med mittränna. Jag kan föreställa mig några varianter som skulle kunna omfatta sådana modeller, såsom typerna X, XII eller XIV enligt Oakeshotts typologi.
[Översättarens anmärkning: I ”Sagor från Midgård”, sidan 366, så omnämns att Isildur bar ett kortsvärd av en typ kallad ”eket” (fotnot 28, sid. 378). Detta var ett kort stötsvärd med bred, spetsig och tveeggad klinga, med en (total?) längd på 30-45 cm. Historiska motsvarigheter skulle kunna vara cinquedor och baselarder.]
Sist kommer svärden burna av rohirrim, hästherrarna av Rohan, Gondors allierade. De representerar den minst avancerade kulturen vad gäller ”teknologi” och smideskonst. Faktum är att de, som tidigare konstaterats, förlitade sig på smederna i Gondor för försörjningen av metall, vilket otvivelaktigt inkluderade järn och stål. Jag tolkar detta som att rohirrim inte utvann järn, då de uppenbarligen hade en överlägsen källa bland de mer skickliga smederna i Gondor. Detta antyder att rohirrim-smederna antagligen arbetade med stålämnen från Gondor för att förfärdiga svärd i enlighet med deras preferenser. Här vill jag falla tillbaka på yttre källor för fler ledtrådar.
Rohirrims språk är helt och hållet baserat på gammal angelsaxiska, vilket medges otvivelsaktigt av Tolkien:
"…it follows that 'Anglo-Saxon' is not only a 'fertile field', but the sole field in which to look for the origin and meaning of words or names belonging to the speech of the Mark (Rohan)." Letter #297
I ett annat brev beskriver han hur han tanker sig att de ser ut:
"The Rohirrim were not 'mediaeval', in our sense. The styles of the Bayeux Tapestry (made in England) fit them well enough, if one remembers that the kind of tennis-nets [the] soldiers seem to have on are only a clumsy conventional sign for chain-mail of small rings." Letter #211
Andra mycket seriösa tolkienentusiaster har hävdat annorlunda, men jag är övertygad att rohirrim ÄR anglosaxiska krigare, uppenbarligen ändrade för att passa hans romanvärld. Och som sådana så tror jag att rohirrims svärd borde vara mycket lika anglosaxiska stilar. Jag föreställer mig att de har breda klingor med djupa rännor, med något spadformiga uddar; mycket i stil med Oakeshotts typ X eller med de tidigare formerna IV och V, som överensstämmer med fynd i hela Europa och det anglosaxiska England. Hjalten på dessa svärd kunde variera vad gäller detaljer, med hjalten på adelns svärd tillverkade av ädla metaller och vackert dekorerade – många gånger med ädelstenar. Andra kunde vara mindre dekorerade, men återspeglande hjalten funna bland anglosaxiska svärd.
En del läsare får intrycket att huvuddelen av Tolkiens verk har keltiska influenser i fråga om språk och design, vilket leder till slutsatsen att svärden skulle kunna ha pilbladsformade (lansettformade) klingor. Även om pilbladsformen inte var exklusiv för den keltiska kulturen, så förekom den och det är därför jag antar att detta är anledningen till slutsatsen. Jag har funderat på detta länge, och även om jag finner dem attraktiva, så finns det inget stöd bland vare sig direkta eller indirekta bevis på att de skulle förekommit. Till att börja med så har vi Tolkiens klara förnekande av några som helst kopplingar mellan keltisk kultur och Midgård i ett av hans brev:
"Editor's preface to letter:
[Following this meeting, he handed to Allen & Unwin the `Quenta Silmarillion' (in 1937), a prose formulation of the latter book, together with the long unfinished poem 'The Gest of Beren and Luthien'. These were shown to one of the firm's outside readers, Edward Crankshaw, who Reported unfavourably on the poem, but praised the prose narrative for its 'brevity and dignity', though he said he disliked its 'eye-splitting Celtic names'. His report continued: 'It has something of that mad, bright-eyed beauty that perplexes all Anglo-Saxon in face of Celtic art.' These comments were passed on to Tolkien]
Your reader's comment affords me delight. I am sorry the name split his eyes - personally I believe (and here believe I am a good judge) they are good, and a large part of the effect. They are coherent and consistent and made upon two related linguistic formulae, so that they achieve a reality not fully achieved to my feeling by other name-inventors (say Swift or Dunsany!). Needless to say they are NOT Celtic! NEITHER are the tales. I do know Celtic things (many in their original languages Irish and Welsh), and feel for them a certain distaste; largely for their fundamental unreason. They have bright colour, but are like a broken stained glass window reassembled without design. They are in fact 'mad' as your reader says - but I don't believe I am." Letter #19 16 December 1937
Om nu Tolkien var så tydlig i att förneka en ”keltisk koppling”, så betyder det att svärden inte behöver vara pilbladsformade. Vad som är utmärkande är att pilbladsformade svärd (inte dolkar) var så gott som fullständigt försvunna vid den tid som Tolkien baserar sina raser på. Man kan leta så mycket man vill, men från folkvandringstiden till medeltidens slut så är förekomsten av pilbladsformade långsvärd så gott som icke-existerande.
Det går inte att få ihop det; Tolkiens värld var influerad av dikterna och det litterära arvet hos flera europeiska kulturer, anglosaxiska, germanska, nordiska och finska. Utmärkande för de litterära källorna från denna tid är frånvaron av samtida vapen med pilbladsform – de finns helt enkelt inte i det historiska materialet. Det skulle krävas en medveten insats av Tolkien för att göra undantag för pilbladsformen, men i alla referenser, med undantag för hobbitarnas dolkar, lyser den med sin frånvaro. Som sagt, emedan det är möjligt, så är det i högsta grad osannolikt.
En genomgripande diskussion om runorna i Midgård skulle lätt fylla åtskilliga sidor. Att runor användes på vapen och rustningar är helt klart, men det är inte alltid med ”magi” i åtanke. I vissa fall så var avsikten ingen annan än att ange vapenägarens namn. I andra fall kunde runorna helt enkelt beskriva vapnets härkomst. Man behöver analysera runinskrifterna vid varje nytt tillfälle för att kunna dra några slutsatser.
Härmed avslutas den allmänna diskussionen och bakgrunden till de midgårda svärden. De följande artiklarna beskriver specifika svärd, med detaljerade, återgivna referenser, utifrån vilka man kan fortsätta diskussionen om hur de kan ha sett ut.
De följande artiklarna behandlar tre av de mest berömda svärden i ”Sagan om ringen”:
Del 2: Glamdring
Del 3: Andúril
Del 4: Sting
Fiktiva källor (J.R.R. Tolkien):
B: Bilbo – En hobbits äventyr (översättning Britt G. Hallqvist)
Pocketutgåva av Rabén & Sjögren, 1983
S: Silmarillion (översättning Roland Adlerberth) AWE/Gebers inbundna utgåva,
1979
SOR: Sagan om ringen (översättning Åke Ohlmarks) AWE/Gebers inbundna utgåva,
1978
SODTT: Sagan om de två tornen (översättning Åke Ohlmarks) AWE/Gebers
inbundna utgåva, 1978
SOKÅ: Sagan om konungens återkomst (översättning Åke Ohlmarks) AWE/Gebers
inbundna utgåva, 1978
SFM: Sagor från Midgård (översättning Roland Adlerberth) AWE/Gebers inbundna
utgåva, 1982
Övriga källor
Letters - The Letters of J.R.R. Tolkien
TSIASE - The Sword in Anglo-Saxon England by H.R. Davidson
TSITAOC - The Sword in the Age of Chivalry by R.E. Oakeshott
Beowulf (översättning Björn Collinder)
© 2001 Erik Tracy. Översättning och kommentarer © 2001 Björn Hellqvist