De midgårda svärdens historia, del 2
Glamdring

 Av Erik Tracy
Översättning: Björn Hellqvist

Inledning

Här följer den andra delen i min serie som undersöker svärden i Tolkiens Midgård. Del 1 utgör ramverket för de specifika diskussionerna, och som jag utgår från att läsaren redan har läst. Artiklarnas format är avsett att ge en listning av textreferenser för svärdet i fråga, följt av en diskussion utgående från referenserna för att föreslå tänkbar utformning. Som författare inser jag helt och fullt att sådana slutsatser kan diskuteras och ifrågasättas p.g.a. frånvaron av beskrivande detaljer från Tolkiens sida. Det är ändå värt ett försök – särskilt som några kan välja att förverkliga något av svärden från Midgård. Då vi alla föreställer oss saker annorlunda, kan detta bero på ofullständiga minnen av textavsnitt eller hur de förhåller sig till historiska svärd och deras tillverkning.

Textreferenser

Bilbo

Sid. 41: ”…och bland dem många svärd av olika material, form och storlek. Två av dessa intresserade dem särskilt på grund av sina vackra slidor och ädelstensbesatta fästen. ’Det ser ut att vara fina klingor, det här’, sade trollkarlen då han drog svärden till hälften ur slidorna och granskade dem nyfiket. ’De är inte gjorda av troll, och inte heller av någon smed bland människorna i de här trakterna nu för tiden. Men om vi kan tyda runorna på dem, får vi veta mer om dem.’

Sid. 47-48: ”Elrond visste allt om runor av alla de slag. Den dagen såg han på svärden som de tagit med sig från trollens håla, och han sade: ’De är inte gjorda av troll. De är gamla svärd, mycket gamla, och de har tillhört de alver som nu kallas gnomer. De smiddes i Gondolin för vättekrigen. De måste ha kommit från en drakes skatt eller ett vättebyte, för vättar och drakar förstörde den staden för länge sedan. Det här svärdet, Torin, heter enligt runorna Orkrist eller Vätteklyvaren på Gondolins gamla tungomål – det var en berömd klinga. Och det här är Gandalf, det är Glamdring eller Fiendefaran som Gondolins kung bar en gång. Bevara den väl!”

Sid. 57-58: ”Plötsligt glimmade ett självlysande svärd till. Bilbo såg hur det gick tvärs igenom Storvätten där han stod förstummad mitt i sitt raseri. Han föll död ner, och vättesoldaterna flydde skrikande undan svärdet i mörkret. Svärdet återvände till sin slida. (…) Han tog fram sitt svärd igen, och återigen lyste det av sig självt i mörkret. Det brann med ett raseri som kom det att stråla om vättar fanns i närheten. Nu lyste det klarblått i glädjen att ha dödat grottans store härskare. Utan minsta svårighet skar det igenom vättarnas kedjor och befriade alla fångarna så raskt som möjligt. Svärdets namn var Glamdring, Fiendefaran, som du kanske kommer ihåg. Vättarna kallade det helt enkelt Dråparen och hatade det om möjligt ännu värre än Bitaren.”

Sagan om ringen

Sid. 335: “Gandalf bar sin stav men hade omgjordat sig med alvsvärdet Glamdring, maken till Orcrist, som nu vilade over Thorins bröst under Ensamma berget.”

Sid. 370: ”I vänstra handen höjde han sin skimrande stav, i den högra höll han sitt värd Glambring. (…) Det syntes intet sken från vare sig Stings eller Glamdrings klingor vilket ju alltid var en tröst. Dessa svärd var nämligen alvarbeten från den Äldsta tiden, och de lyste med en kall glöd, om orcher fanns i närheten.

Sid. 385: ”Det slamrade och klang av stål, när truppen drog sina svärd. Glamdring glänste med ett blekt sken och Stings klinga var som en blåskimrande eldstunga.”

Sid. 392-393: ”Balrogen var framme vid brofästet. Gandalf stod mitt på brospannet. Han stödde sig med vänster hand på staven, men i hans högra glödde Glamdring med kallt, vitt ljus. (…) Fram ur skuggan flög svärdets röda eldstunga. Glamdring blixtrade vitt till svar. Så följde en dånande skräll och en kaskad av vit eld. Balrogen föll baklänges och dess svärd upplöstes som rök.”

Sagan om de två tornen

Sid. 133: ”Här har du mitt svärd, min käre Háma. Bevara det väl! Glamdring kallas det och det smiddes av alver i längst förflutna dagar.”

Sagan om konungens återkomst

Sid. 317: ”Också Gandalf såg farlig ut nu, där han kom ridande på sin väldiga grå springare helt klädd i vitt med en mantel i blått och silver över och det långa svärdet Glamdring vid sin sida.”

Sagor från Midgård

Sid. 81, fotnot 31: ”Här skulle Turgon själv träda in i berättelsen, ’längst av alla världens barn, Thingol undantagen’, med ett svärd i vitt och guld i en skida av ruel-ben (elfenben)”

Kommentarer och slutsats

Den första kommentaren rör förbindelsen mellan beskrivningen ovan om Turgons svärd och svärdet som hittades av Bilbo och som Gandalf tog hand om. Från en kronologisk och litterär utgångspunkt, så skrevs legenderna om Turgon och alverna 19 år före ”Bilbo”. När Tolkien skrev begynnelsemeningen ”I ett håla under jorden bodde en hobbit”, så fanns det inget medvetet samband mellan de två verken. Först senare i berättelsen började ”Bilbo” anknyta till de tidigare legenderna, och då bara genom enstaka lån. Tolkien hade en fallenhet för konsekvens, och när han skrev ”Sagan om ringen” som en fortsättning på ”Bilbo” gick han in för en historisk (om än påhittad) koppling mellan hobbitarnas värld och de mycket allvarligare legenderna som publicerades postumt i ”Silmarillion”. Tolkien var också en mästare på ”bakåtpassande”, och kunde komma med invecklade förklaringar till hur två eller fler källor kunde samstämma för att det skulle bli konsekvent. Men ibland så gjorde han genomgripande förändringar när en äldre idé eller version övergavs till förmån för en nyare.

I Glamdrings fall så tycker jag att man måste vara mycket försiktig med att påstå att svärdet ”i vitt och guld” i en elfenbensskida är samma svärd som Bilbo hittar i trollgrottan. Det är mycket möjligt att Turgon kan ha haft två svärd. Det är värt att notera att en sådan anmärkningsvärd beskrivning av Turgons svärd inte nämns en enda gång vad gäller Gandalfs svärd. I de stycken jag citerat så glänser Glamdring, men bara vitt, inte vitt OCH guld. Dessutom omnämner ingen av beskrivningarna i ”Bilbo” och ”Sagan om ringen” någon elfenbensskida, vilket är en mycket unik skida för ett svärd.

Men jag tror ändå att Tolkien skulle ha bevarat kopplingen och svärdets historia, då det verkar passande att Gandalf skulle svingat ett svärd som en gång burits av Turgon, och att han skulle förr eller senare löst skillnaderna i beskrivningarna.

Det är min åsikt att vi behåller textavsnitten från både ”Bilbo” och ”Sagan om ringen” för ledtrådar till hur Glamdring kan ha sett ut – om det nu är möjligt överhuvudtaget ;-)

Finns det nu något om hur det används som skulle kunna ge ledtrådar om dess utformning? Inte många, och så gott som alla refererar till skärande hugg. I ”Bilbo” omnämns det att Glamdring ”gick tvärs igenom” Storvätten. I mina ögon antyder detta en stöt, och därav, baserat på mitt första kapitel om alvernas svärd, hävdar jag att Glamdring hade en tillräckligt spetsig udd för att effektivt kunna stöta mot rustade motståndare. Vi vet även att Glamdring var ”långt”. Även om detta är långt ifrån definitivt, så  minns att alverna i Tolkiens Midgård var mycket långa, runt 180 cm. Och om Glamdring var en högrest alvkonungs svärd, så bör svärdet verkligen varit långt.

Stycket på sidan 41 i ”Bilbo” hävdar att svärdet bar runor. Sammanhanget i stycket är sådant, att runorna uppmärksammans efter det att Gandalf dragit svärdet till hälften, så jag tolkar det som att runorna är på klingan, inte hjaltet eller skidan. Men hjaltet är försett med juveler och skidan är åtminstone rikt dekorerad – möjligen med fler juveler. Vad runorna anbelangar, så vet vi att alverna hade två språk som utvecklades över tiden, sindarin och quenya. Glamdring sägs betyda ”fiendefaran” på sindarin [översättarens anmärkning: i originaltexten heter det ”foe-hammer”], och vi vet att inskriptionen var gjord med runor. Detta är en nyckel till att fastställa hur inskriptionen såg ut, då alverna hade två alfabet, tengwar eller ”bokstäver” och cirth eller ”runor”. Detta innebär att klingan borde ha ”Glamdring” på sindarin i cirth-runor – troligen på samma sätt som på historiska klingor, med den första runan närmast fästet och resten av inskriptionen i utmed mitten klingans längdriktning. Jag har försökt mig på en översättning av runorna som jag vill reservera mig för, då den kan vara felaktig – jag erkänner att jag inte är alvspråkvetare!

Vad gäller klingans utformning, så vill jag hävda att Glamdring var en typ XI med en smal ränna och en bladlängd på cirka 85 cm. Det finns de som har föreslagit en pilbladsformig klinga, men som jag argumenterade för i det första kapitlet så tvivlar jag på att det är en trolig form. Runorna, ristade på klingan, kan möjligen befinna sig på en punkt där rännan slätas ut innan den fortsätter in i hjaltet, eller helt inom rännan (även om detta skulle innebära mycket små runor om rännan är smal). Omnämnandet av ”vitt och guld” kan betyda den ena av två saker; att klingan möjligen var ”vit” (blankpolerad) och hjaltet var av guld, eller att guld fällts in i klingan som dekoration. Som jag har diskuterat i del 1, så förekommer och beskrivs inläggningar och damaskering i Tolkiens Midgård, och även om det var något specifikt för gravkumlens människosmidda klingor, så kan det ha varit en konst som lärts från alverna. Kanske var svärdets ränna helt guldfärgad, vilket skulle ge en mycket dramatisk effekt!

För hjaltets del, så beskrivs det såsom besatt med juveler och möjligen gjort av ädelmetall som t.ex. guld, vilket antytts ovan. Vi vet att svärdet smiddes någon gång under den Första åldern inför vättekrigen i Beleriand, och att det förmodligen varit Turgons. Min gissning är att Glamdring skulle varit dekorerad i alvisk stil, möjligen frammanande en anknytning till havet, eftersom Turgon leddes till Gondolin av Ulmo, Vattnens herre. Eller var kanske hjaltet dekorerat med ”vapenmärkena” hos Fingolfins hus, Turgons far? Och om skidan uppges vara av ”ruel-ben”/elfenben, så är det mycket möjligt att greppet var av samma material.

Det ska erkännas att det inte finns mycket att gå på, vilket verkligen lämnar fältet öppet för konstnärliga tolkningar.

Björns kommentar

Frånvaron av beskrivningar av Glamdrings elfenbensskida i ”Bilbo” och ”Sagan om ringen” kan bero på att den kan ha förlorats någon gång mellan Gondolins fall och svärdets upptäckt i trollhålan. Det är ju trots allt en tidsrymd på flera tusen år som vi inte vet var svärdet befann sig.

© 2001 Erik Tracy. Översättning, kommentarer och teckning © 2001 Björn Hellqvist