De midgårda svärdens historia, del 3
Narsil

Av Erik Tracy
Översättning: Björn Hellqvist

Inledning

Här följer den tredje delen i min serie som undersöker svärden i Tolkiens Midgård. Del 1 utgör ramverket för de specifika diskussionerna, och som jag utgår från att läsaren redan har läst. Artiklarnas format är avsett att ge en listning av textreferenser för svärdet i fråga, följt av en diskussion utgående från referenserna för att föreslå tänkbar utformning. Som författare inser jag helt och fullt att sådana slutsatser kan diskuteras och ifrågasättas p.g.a. frånvaron av beskrivande detaljer från Tolkiens Sid.a. Det är ändå värt ett försök – särskilt som några kan välja att förverkliga något av svärden från Midgård. Då vi alla föreställer oss saker annorlunda, kan detta bero på ofullständiga minnen av textavsnitt eller hur de förhåller sig till historiska svärd och deras tillverkning.

Detta avsnitt behandlar Andúril, Aragorns svärd, som smiddes av det brustna Narsil. Svärdet har en unik ”historia”, då det faktiskt rör sig om två svärd, det gamla och det nya. Andúril/Narsil representerar en länk mellan det forna och aktade förflutna, men som nu i nysmitt skick förkroppsligar arvet från förr, omgjort för en ny tidsålder.

Kort sammanfattning:

Svärdet Aragorn bär i ”Sagan om ringen” kallades Andúril, vilket betyder ”väst-glans” på det högalviska språket quenya. Det var även känt som ”Västerns flamma” på väströnska, det allmänna umgängesspråket.

Andúril var även känt som ”svärdet som åter smitts” och användes av Aragorn i hans uppdrag att hjälpa ringbäraren, Frodo, och senare även för att strida mot Saurons arméer och segra för Gondor, vars återkomna kung han var. Andúril var hopsmitt av delarna av svärdet Narsil, även detta ett högalviskt namn som betyder ”sol-måne” med bibetydelsen ”röd och vit flamma”. Narsil var den högt skattade klenoden inom Elendils hus, Aragorns anfader. Det sägs ha smitts av den beryktade dvärgasmeden Telchar av Nogrod, så pass långt tillbaka som Midgårds Första tidsålder. Det var Elendil (dödlig man) och Gil-galad (alvkonung) som utkämpade en strid med Sauron vid belägringen av Mordor under den Andra tidsåldern. Sauron besegrades, men Elendil dräptes och hans svärd, Narsil, bröts vid detta tillfälle. Delarna bevarades och skattades högt, och ärvdes från generation till generation såsom ett löfte till en profetia som förutsade en tid när det skulle sammansmidas på nytt för att kämpa mot Sauron.

Kom ihåg att vi talar om tidsspann på flera tusen år i Midgårds tidsåldrar; svärdet Narsil smiddes av Telchar i Första tidsåldern, bars av Elendil i den Andra, och smiddes om till Andúril i den Tredje.

Textreferenser:

Narsil (i Silmarillion)

Sid. 320-321: ”Mot Aeglos, Gil-galads spjut, kunde ingen fiende hålla stånd; och Elendils svärd uppfyllde både orcher och människor med fruktan, ty det lyste som solen och som månen; och det bar namnet Narsil. (…) Men till slut blev belägringen så svår att Sauron själv trädde ut; och han brottades med Gil-galad och Elendil, och de dräptes båda, och Elendils svärd bröts under honom då han föll. Men också Sauron vräktes omkull och Isildur skar med Narsils hjalt loss Härskarringen från Saurons hand och tog den som sin egen.”

Sid. 322: ”Bara tre av hans [Isildurs] kämpar återvände någonsin över bergen, efter långa vandringar; och en av dessa var hans väpnare Othar, i vars vård han lämnat bitarna av Elendils svärd. Sålunda övergick Narsil så småningom i händerna på Valandil, han som var Isildurs arvinge i Imladris; men klingan var sönderbruten och ljuset släckt, och den smiddes inte om.”

Sid. 323: ”Ändå betraktades bitarna av svärdet som heliga genom många mansåldrar av Isildurs ättlingar (…)”

Sagor från Midgård

Sid. 363: ”’Othar’, sade han, ’jag lämnar nu detta i din vård.’ Och därmed gav han honom den stora svärdskidan och skärvorna av Elendils svärd, Narsil. ’Rädda detta undan fienden med alla medel, och till varje pris; även till priset att bli skälld för en feg stackare som flydde från mig i farans stund. Tag din kamrat med dig och fly!’”

Sid. 367: ”Det fanns ögonvittnen till det som skedde [Isildur dödad av orchernas pilar]. Othar och hans vapenbroder undkom och förde med sig skärvorna av Narsil.”

Tja, det är allt vad Narsil anbelangar. Det är en mycket liten mängd referenser att grunda några som helst slutsatser på. Det finns några godbitar som hänvisar till klingans aura och ”magiska” egenskaper med tanke på att det är ett dvärgasmide istället för alviskt, men ingenting som beskriver dess utformning.

Nu ska vi gå vidare till en listning över alla referenser till Andúril, svärdet som smitts om av Narsils skärvor.

Andúril (Sagan om ringen)

Sid. 213: ”Han [Aragorn] drog sitt svärd, och de såg, att klingan var avbruten bara en bit från fästet. ’Det är inte till någon större nytta, eller hur, Sam’, sade Vidstige. ’Men den dagen är inte långt borta, när klingan åter skall smidas samman!’”

Sid. 293: ”’Jag var Gil-galads vapenhärold och följde med i hans här. Jag deltog i slaget vid Dagorlad framför Mordors Svarta portar. Vi var segerrika, ty ingen kunde motstå Gil-galads spjut och Elendils svärd, Aiglos och Narsil. Jag såg den sista kampen på Orodruins sluttningar, där Gil-galad dog och Elendil föll och Narsil bröts under honom. Men Sauron själv nedkämpades, och Isildur högg ringen av hans hand med klingskärvan från sin faders svärd (…)’”

Sid. 297-298: ”Han kastade sitt svärd på bordet framför Elrond. Klingan var i två delar. ’Här är det brutna svärdet!’ sade han. (…) ’Det brutna svärdet är det svärd, som bröts under Elendil, när han föll.’ (…) ’…då skall klingan på nytt smidas samman.’”

Sid. 332: ”Alvsmederna smidde samman Elendils svärd, och på dess klinga graverades sjustjärnornas bild mellan en månskära och en strålomgiven sol. Därom ristades många runor av magisk art, ty Aragorn, son av Arathorn, skulle gå i krig mot Mordor. Skinande var svärdet, när det åter var helt. Klingan lyste med solens röda glöd och månens kalla glans [i original: ”the light of the sun shone redly in it, and the light of the moon shone cold”], och eggen var hård och skarp. Och Aragorn gav det ett nytt namn och kallade det Andúril, eldslågan från väster.”

Sid. 335: ”Sällskapet tog inte mycket vapen med sig, ty deras hopp låg inte i strid utan i hemlighetsfullhet. Aragorn bar Andúril men inga andra vapen, han var iklädd sina urblekta grönbruna kläder och såg ut som vilken utbygdsjägare som helst från vildmarkerna. Boromir hade ett långt svärd som till formen var likt Andúril fast det inte var av samma ädla ursprung, och han bar även en sköld samt sitt stridshorn.”

Sid. 357: ”En kolossal vargflock hade tyst omringat kullen och anföll nu från alla håll. (…) Aragorn rände sitt svärd genom strupen på en av de största ledarna, och med ett mäktigt svep högg Boromir huvudet av en annan.”

Sid. 387: ”Men just som orchen störtade fram med dragen kroksabel [i original: ”But even as the orc flung down his truncheon and swept out his scimitar”], susade Andúril över hans huvud [i original: ”Anduril came down upon his helm”]. Med skenet av en flammande blixt krossades hjälmen, och orchen föll död ner med kluven hjässa.”

Sid. 444: ”’Här är Celeborns och Galadriels gåva till anföraren av ert sällskap’, sade hon till Aragorn och gav honom en slida, som smitts [i original: ”that had been made”] att passa hans svärd. Den var belagd med blomrankor i guld och silver, och i alvrunor stod namnet Andúril jämte svärdets härstamning formade av ädelstenar och diamanter. ’Den klinga som dras ur denna slida skall aldrig fläckas eller brytas, ej i det blodigaste slag, ej i nederlagets bittra stund’, sade hon.”

Sagan om de två tornen

Sid. 22: ”Han drog sitt skinande svärd och ropade högt: Elendil! Elendil! – medan han krasade fram mellan trädstammarna.”

Sid. 44: ”Aragorn kastade tillbaka sin kappa. Den alvnitade slidan [i original: ”the elven-sheath”] glittrade när han grep om den och Andúrils skinande klinga brann till likt en plötslig eldsflamma när den svingades ut. (…) ’Här ser du Svärdet som var brutet men åter smitts samman.’”

Sid. 114: ”Den gamle mannen var dem alltför snabb. (…) Aragorns svärd, stelt i hans orörliga hand, blixtrade till som av plötslig eld.”

Sid. 133-134: ”Aragorn stod en stund i tvekan. ’’Det är inte min vilja’, sade han, ’att lägga ifrån mig mitt svärd eller ge Andúril i vård åt någon annan.’ (…) Långsamt hakade Aragorn av sig bältet och det var han själv som satte upp svärdet mot väggen. ’Här ställer jag det’, sade han, ’men jag befaller dig att varken röra vid det själv eller tillåta någon annan att lägga sin hand på det. I denna alvslida gömmes Klingan som var bruten men som smitts hel igen. Det förfärdigades först av Telchar i tidernas gryning. Vet, att död drabbar den envar som drar Elendils svärd utan att vara Elendils ättling.’”

Sid. 159: ”Andúril lyftes och föll, skimrande som av vitflammande eld [i original: "gleaming with white fire”].

Sid. 164: ”I hans hand flammade ännu Andúril, och skräcken för hans klinga höll en kort stund tillbaka fienden (…)”

Sagan om konungens återkomst

Sid. 145: ”Men främst av alla gick Aragorn med Västerns flamma i sin hand, Andúrils klinga likt en nytänd segereld, Narsil som på nytt smitts samman lika dödligt vass som i urtidens dagar (…)”

Sid. 185: ”Så drog han Andúril och lyfte klingan blixtrande mot solen. ’Du skall inte komma i skidan igen, min vän’, sade han, ’förrän slutstriden är utkämpad!’”

The Letters of J.R.R. Tolkien

(Letter #210)

"Strider [Aragorn] does not 'Whip out a sword' in the book. Naturally not: his sword was broken. (Its elvish light is another false anticipation of the reforged Andúril.)"

Kommentarer och slutsats:

Så, vad kan vi efter allt detta sluta oss till vad Andúril anbelangar? Vi vet att det smiddes om av alvsmederna i Vattnadal (”Imladris” på alvernas tungomål). Det finns andra referenser till att alvsmederna som bor där är av högalvisk ras, noldor, som är de skickligaste smederna av alla alver. Utan att vilja belasta läsaren med alvhistoria, så kunde noldorsmederna göra svärd som hade vissa ”magiska” egenskaper, den främsta att kunna skina närhelst orcher var i närheten. Men i fallet med Andúril, så smiddes det om för att bibehålla egenskaperna med solens och månens ljus likt Narsil. Jag skulle gissa att i det här sammanhanget så betyder ”omsmidd” att svärdsskärvorna användes för att skapa ett nytt klingämne att smida till ett nytt svärd. Varför skulle Aragorn ge det ett nytt namn om det bara lagats? Ett ”nytt” svärd fungerar dessutom bättre som symbol som länk till det förflutna, men smitt på nytt och pånyttfött för Aragorns roll som den återvändande konungen.

Så var det det där med alvsmidda klingor som skiner när fienden är nära. Det finns ett märkligt textavsnitt i ”Sagan om ringen”:

”I vänstra handen höjde han sin skimrande stav, i den högra höll han sitt värd Glamdring. (…) Det syntes intet sken från vare sig Stings eller Glamdrings klingor vilket ju alltid var en tröst. Dessa svärd var nämligen alvarbeten från den Äldsta tiden, och de lyste med en kall glöd, om orcher fanns i närheten. (Sid. 370)

Det verkar som om att antingen hade Aragorn inte dragit svärdet, eller så saknar det denna unika egenskap. Saken avgörs senare i ett annat textavsnitt:

”Det slamrade och klang av stål, när truppen drog sina svärd. Glamdring glänste med ett blekt sken och Stings klinga var som en blåskimrande eldstunga.” (SOR, Sid. 385)

Så det är avgjort: hela sällskapet drog sina svärd, men endast Glamdring och Sting avger ljus. På grundval av detta så hävdar jag att även om Andúril smitts/omsmitts av alver, så saknar det den egenskapen.

Men hur ska vi då gå till väga med det citerade brevet som antyder att svärdet verkligen avger ljus? Jag tror det har att göra med att Narsils klinga har brutits, och eftersom den är bruten så har även egenskapen att avge ljus brutits. Notera hur Andúril, när det väl smitts om, verkar ha ett eget sken likt solen och månen, precis som Narsil? Jag tror att det är det ljuset Tolkien diskuterar i sitt brev.

OK, nog med de svårgripbara egenskaperna då de beror på eventuellt ”magiska” egenskaper. Hur är det med de fysiska egenskaperna? Vi vet att svärdet är långt i förhållande till Boromirs svärd; det används minst en gång för att stöta med; det vanligaste sättet är att hugga mot fiender i ringbrynja eller med järnhjälmar. Som jag antog i första delen, så verkar Tolkien ha grundat sin mytologi på en tidsperiod före införandet av plåtrustningar, och eftersom Tolkien hade en läggning för noggrannhet, så verkar det konsekvent att svärden i hans värld skulle vara av typer lämpade för att bekämpa de rustningstyper som förekom. Om vi använder oss av Oakeshotts svärdstypologi som en grund, så skulle detta begränsa svärdstyperna till typ X upp till och med typ XIV (även inkluderande Wheelers typ I t.o.m. VII och de två övergångstyperna VIII och IX).

Då Aragorn var lång, även för att vara av människoras, och då svärdet smiddes om av alver, så tenderar jag till att föredra en lång men smalare version av typ XII för Andúrils del; det skulle vara en lämplig klingform för att utdela kraftiga hugg, men också med en udd spetsig nog för stötar. Allmänt sett skulle det inte vara en typ X, då dessa karaktäriseras av att vara av medellängd och vanligen funna med rundade uddar. Jag föreställer mig inte heller en typ XI, då Andúril sägs vara i en stil liknande Boromirs svärd – och jag har argumenterat för att Människornas svärd var kraftigare än de typiskt smala XI:orna.

För det allmänna utseendet och formen, så hävdar jag att Andúril var en lång typ XII:a med en cirka 85 cm lång klinga med ränna, och med stjärnorna/solen/månen/runorna på ena sidan nära hjaltet (varför placera ett sådant invecklat mönster längre ner på klingan och i det område som används mest?), möjligen på en del av klingan utan ränna. Greppet torde vara av standardstorlek för enhandsbruk; det finns inga referenser som antyder att Andúril användes med båda händerna, och vi vet att Aragorn använde sköld.

Även om hjaltet inte glimmade av juveler, så borde det säkerligen uppvisa ”alviska” influenser och vara kurvigt eller flödande till formen, men inte ”fantastiskt”, ”svällande” eller ”lättsinnigt”. Det finns en bred repertoar med lämpliga teman som kan förekomma; då Aragorn är den till Gondor återvände konungen, och det gondorianska gardet bar numénoranska havshjälmar, så skulle det kunna finnas ett havstema hos Andúril. Eller så kan det vara så att den förutspådda återkomsten sammanknöts med att det vissnade Trädet skulle förnyas, och att trädet Nimloth därmed kunde avbildas, eller så kunde kanske havs- och trädtemata kombineras tillsammans med andra?

Av intresse är beskrivningen att klingan glimmade rödaktig i solsken och glittrade i månsken. Emedan detta otvivelaktigt var en alvisk konst som förlorats för oss moderna människor, så kan det hävdas att vad det gäller återskapande så kan den effekten uppnås genom inläggningar. Som jag återgav i den första delen, så lades kopparröd tråd in i klingorna för att bilda runor, och vi vet att andra metaller las in för att uppnå ett mönstervällt utseende. För Andúrils del så kan den dramatiska effekten med solen och månen uppnås genom att använda kopparröd och silverfärgad metalltråd i ett skiftande flätmönster. Detta är helt uppenbart något som kräver en hög klass på hantverksskickligheten (och därmed högt pris) för att användas i en trogen replik av svärdet.

Ytterligare diskussion om runorna använda på Andúril:

Att runor användes på Andúril framstår tydligt i textavsnittet från ”Sagan om ringen” som beskriver när Narsil smids om till Andúril. Det enda vi får veta är att ”många” runor användes. Inte särskilt beskrivande, men det helt i stil med hur Tolkien beskrev föremål. Vilka kan då dessa runor ha varit för några? Vi kan anta att runorna beskrev svärdets härkomst, som ett ”skrivet” vittnesbörd som knyter samman tiden då det smiddes om med dess anrika och viktiga förflutna. Om jag skulle föreslå något, så skulle det vara något i den här stilen:

”Andúril, Västerns flamma.
Elendils svärd, det som var Brutet, åter smitt.
Aragorns svärd, Arathorns son, Elendils arvinge.”

Björns kommentar:

Istället för att lägga in kopparröd tråd, så kan man uppnå en liknande effekt genom förgyllningar med en kopparhaltig guldlegering. Tolkien nämner aldrig att svärdets grepp byttes ut eller tillfördes några nya dekorativa inslag, vilket kan betyda att emedan klingan smiddes om och försågs med tecken som beskrev dess nya inkarnation, så behölls hjaltet som det var. Detta skulle i så fall ligga i linje med symboliken att svärdet både var nytt och gammalt, och därmed en länk mellan de svunna tidsåldrarna och Aragorns tid. Jag är inte lika övertygad om att svärdet behöver vara av de beskrivna typerna. Det kan lika väl röra sig om en lång typ XVIII, vilken är den jag valt för min rekonstruktion.

Författarens tillägg (utdrag från en diskussion på Sword Forum):

(Som några har föreslagit) så var hela poängen att “fixa” Narsil att det skulle bli precis som innan det bröts. Det resonemanget verkar förnuftigt i mina ögon – det är viktigt från en myt/legend-synvinkel att svärdet som åter smiddes skulle känns igen som en kraftfull symbol från förr. Tänk er Elendils svärd helt igen för att utmana Saurons makt. Samma svärd som bidrog till hans nederlag för en tidsålder sedan, och nu i händerna på den som gör anspråk på att vara Elendils arvinge! Cool.

(…)

Hursomhelst så instämmer jag i åsikten att svärdet ordnades till för att se ut som det gamla Narsil – och att man även behöll hjaltdelarna. Det skulle vara kontraproduktivt att ändra utseendet på Andúril så att det inte skulle kännas igen som Narsil, då några i så fall skulle kunna betvivla att det var samma svärd. Att piffa upp Andúril med några runor för att dess härstammning ska inkludera Aragorn – den avgörande länken till förr – låter logiskt för min del.

Tyvärr så beskrev aldrig Tolkien hjaltet före och efter reparationen, och jag skulle verkligen vilja veta hur en dvärgaklinga, smidd av Telchar i den Första åldern (?) kom att hamna i huset Elendils ägo. Det skulle vara en trevlig historia att läsa.

Översättarens anmärkning:

Teorin att svärdet på det hela taget behöll sitt ursprungliga utseende styrks av följande textavsnitt (Sagan om konungens återkomst, sid. 63):

”Men han [Sauron] har inte glömt Isildur och Elendils svärd – och nu, just som hans stora plan skall sättas i verket, dras förlåten undan för hans blick och han ser både svärdet och Isildurs ättling och arvinge. Jag [Aragorn] visade honom klingan hopsmidd igen.”

© 2001 Erik Tracy. Översättning och kommentarer © 2001 Björn Hellqvist.