Av Erik Tracy
Översättning: Björn Hellqvist
Här följer den fjärde delen i min serie som undersöker svärden i Tolkiens Midgård. Del 1 utgör ramverket för de specifika diskussionerna, och som jag utgår från att läsaren redan har läst. Artiklarnas format är avsett att ge en listning av textreferenser för svärdet i fråga, följt av en diskussion utgående från referenserna för att föreslå tänkbar utformning. Som författare inser jag helt och fullt att sådana slutsatser kan diskuteras och ifrågasättas p.g.a. frånvaron av beskrivande detaljer från Tolkiens Sid.a. Det är ändå värt ett försök – särskilt som några kan välja att förverkliga något av svärden från Midgård. Då vi alla föreställer oss saker annorlunda, kan detta bero på ofullständiga minnen av textavsnitt eller hur de förhåller sig till historiska svärd och deras tillverkning.
Denna del behandlar Sting, det berömda vapnet som först bars av Bilbo och sedan av Frodo. Jag använder termen ”vapen”, då det är något oklart hur man ska klassificera vapnet samt hur det beskrevs av Tolkien själv.
Vi möter Sting för första gången i Tolkiens saga ”Bilbo”. Bilbo, denna berömda hobbit, upptäcker en gömd trollskatt där det finns flera svärd av stort värde; Glamdring Fiendefaran och Orcrist Vätteklyvaren. Ett blankvapen hittar och behåller han själv: Sting. Fast det namnet får det inte förrän senare i berättelsen, när han kämpar mot de stora spindlarna i Mörkmården. Bilbo bär Sting genom resten av berättelsen och vinner stor ryktbarhet, och kommer så småningom tillbaka till Fylke.
Tiden går och ryktena om Härskarringen växer. Händelserna tar en vändning som hotar lägga hela Midgård under Saurons välde, och sålunda faller ansvaret på Frodo, Bilbos adopterade arvinge, och Ringens nya väktare. I Vattnadal skänker Bilbo Sting till Frodo, så att han har ett värdigt vapen för att kunna klara sitt förestående uppdrag.
Jag har medvetet undvikit att försöka typbestämma Sting, då det är en märklig berättelse och gåta att försöka lösa.
Sid. 41: ”…och Bilbo tog med läderslida. För ett troll skulle den bara varit en liten pennkniv, men för hobbiten var den som ett kort svärd.”
Sid. 47: ”De är inte gjorda av troll. De är gamla svärd, mycket gamla, och de har tillhört de alver som nu kallas gnomer. De smiddes i Gondolin för vättekrigen.”
Sid. 60: ”…stötte han på fästet till det lilla svärdet – den lilla dolken som han hade fått från trollen (…) Nu drog han ut den. Blekt och suddigt sken den inför hans blick. ’Det är alltså en alvklinga, det med’, tänkte han, ’och vättarna är alltså inte alldeles i närheten men ändå inte tillräckligt långt borta.’ Det var förnämligt att bära en klinga smidd i Gondolin för vättekrigen som hade besjungits i så många sånger. Han hade också märkt att sådana vapen gjorde stort intryck på vättar, som plötsligt stötte på dem.”
Sid. 62-63: ”’Vem är du’, sade han och drog sitt lilla svärd [i original: ”thrusting his dagger in front of him”]. (…) ’Vad har det i tassarna?’ sade Gollum och tittade på svärdet, som han inte riktigt gillade. ’Ett svärd, en klinga från Gondolin.’”
Sid. 67: ”Bilbo nöp och smällde sig själv, han grep om sitt lilla svärd (…)”
Sid. 68: ”’Fel båda delarna!’, skrek Bilbo mycket lättad. Så hoppade han kvickt upp, satte ryggen mot närmaste vägg och sträckte fram sitt lilla svärd.”
Sid. 123-124: ”…tills han kom att tänka på sitt svärd och drog det. Då hoppade spindeln undan, och han fick tid att skära av snaran kring benen. Nu blev det hans tur att gå till anfall. Spindeln var tydligen inte van vid figurer som bar sådana gaddar vid sin sida (…) Bilbo angrep den innan den hann försvinna och högg den mitt mellan ögonen med sitt svärd. (…) tills han dödade den med ett nytt hugg. (…) han torkade svärdet på gräset och stack tillbaka det i slidan. ’Jag ska ge dig ett namn’, sade han till svärdet. ’Du ska heta Sting.’”
Sid. 127: ”Ut kom hans lilla svärd. Han högg repen i bitar och gick sjungande sin väg."
Sid. 128: ”…innan spindeln visste ordet av fick den känna på hans gadd [Sting] och ramlade död ner ifrån grenen.”
Sid. 129: ”Bilbo upphävde ett tjut och högg in på spindlarna framför sig. (…) De hade aldrig sett en gadd som hans lilla svärd. Oj vad det högg och stack! Det sken av förtjusning när han gjorde utfall mot dem. Ett halvt dussin blev ihjälslagna (…) Så började striden. Några av dvärgarna hade knivar, andra hade käppar och alla kunde kasta sten. Bilbo hade sin alvdolk.”
Sid. 130: Han svingade sitt svärd framåt och bakåt, slog sönder spindeltrådar, högg spindlarna om benen och genomborrade deras feta kroppar när de kom för nära.”
Sid. 167: ”Han lossade på dolken i slidan, drog åt bältet och fortsatte.”
Sid. 169: ”Han hade övergått till en orolig dröm (i vilken hen krigare, synnerligen obetydlig vad storleken beträffade men utrustad med ett stingande svärd och stort mod, spelade en obehaglig roll) till halvslummer, och från halvslummer till klarvakenhet.”
Sid. 333: ”Från kistan drog han fram ett litet svärd i en nött läderskida. Men när han drog det, blänkte den välskötta klingan med ett kallt och klart sken. ’Detta är Sting,’ sade han och stötte det utan ansträngning djupt in i en träbjälke.”
Sid. 370: ”I vänstra handen höjde han sin skimrande stav, i den högra höll han sitt värd Glamdring. (…) Det syntes intet sken från vare sig Stings eller Glamdrings klingor vilket ju alltid var en tröst. Dessa svärd var nämligen alvarbeten från den Äldsta tiden, och de lyste med en kall glöd, om orcher fanns i närheten.
Sid. 385: ”Det slamrade och klang av stål, när truppen drog sina svärd. Glamdring glänste med ett blekt sken och Stings klinga var som en blåskimrande eldstunga.”
Sid. 386: ”En väldig arm och skuldra, vars muskler skimrade i grönt [i original: ”with a dark skin of greenish scales”], sköt in genom den vidgade öppningen. (…) Boromir störtade fram och måttade med all sin kraft ett hugg mot armen, men med ett stumt ljud halkade svärdet åt sidan och gled ur hans skälvande hand. I klingan syntes stora hack. [I original: ”The blade was notched.”] plötsligt kände Frodo till sin egen stora förvåning, hur han fylldes av en häftig vrede. ’För Fylke!’ ropade han med gäll röst [i original: ”he cried”] och störtade fram till Boromirs sida. Han böjde sig fram och måttade med all sin kraft en stöt med Sting mot den inkräktande foten. [I original: ”the hideous foot”.] Ett avgrundsvrål ekade I grottorna, och foten drogs tilbaka med ett våldsamt ryck, som nästan vred Sting ur hans händer. Svart blod droppade från klingan och föll ångande till golvet. (…) ’En god klinga har du, Frodo son a Drogo!’”
Sid. 409: ”Han drog Sting. Den flammade och brann med blå låga [i original: ”it flashed and glittered like a blue flame”], som sedan långsamt dog igen, tills klingan åter var matt.”
Sid. 253: ”Men Frodo sprang upp och drog Sting ur slidan. (…) ’Släpp, Gollum!’ sade han. Ser du Sting! Den har du stiftat bekantskap med en gång förr, tror jag. Släpp genast, annars faller hugget. [I original: ”or you will feel it this time”] Jag skär av din ormhals, hör du!’”
Sid. 381: “…och drog med den högra sitt svärd. Sting blixtrade ut och dess vassa alvsmidesklinga gnistrade i silverskimret [ej medtaget: ”but at its edges a blue fire flickered.”] Med stjärnan och svärdet båda högt lyftade gick han emot det (…)”
Sid. 383: ”Frodo gick fram till det stora askgrå nätt och högg löst mot det med ett kraftfullt svepande hugg, lät den vassa eggen med vinande hast bita rakt mot ett helt gytter av tätt sammansnodda strängar – som genast sprang och krullade sig samman. Det blåskimrande alvsmidet skar dem tvärt av som en skördares skära i hö eller gräs (…) Det blev ett stort öppet hål med ett enda slag. [I original: “A great rent was made.”]”
Sid. 389-390: “Vid hans [Frodos] hitre sida låg glittrande på klippgrunden hans alvklinga som gagnlös glidit ur hans grepp. (…) det skinande svärdet [bet] i hennes fot och högg av odjursklon. (…) drämde han det flammande alvsvärdet [i original: ”elven-blade”] tvärsöver henne med förtvivlans otroliga kraft. Klingan ritsade upp den i ett förfärligt jack, men dess ohyggliga hornveck kunde inte genomborras (…) [Sam] kastade sitt eget svärd och höll med båda händer alvklingan med udden uppåt som värn mot det fasansfulla taket som kom emot honom. Med den jagande kraften av sin egen ondska, med en styrka som ingen jordisk krigare mäktat med, vräkte hon sig själv ner på den vassa piken.”
Sid. 403: ”Av alla tecken att döma säger jag dig, kapten Shagrat: här är en stor krigare som går lös, antagligen en alv och i varje fall med ett alvsmitt svärd (…)”
Sid. 405-406: “På nytt drog han svärdet och slog som vansinnig med hjaltet mot stenen [i original: ”and beat on the stone with the hilt”] (…) Men klingan brann nu så pass klart att han i dess ljuskrets dunkelt kunde urskilja vissa konturer.”
Sid. 208: ”’Säg kapten Shagrat, att det är den store alvkrigaren som kallar honom, och alvsvärdet har han med sig också.’”
Sid. 210: “(…) för vad han såg var inte en förskrämd liten hob som sökte hålla sitt svärd med stadig hand, utan en hög tigande gestalt insvept i grå skugga, som tornade upp sig mot det fladdrande ljuset bakom. I sin ena hand höll skepnaden ett svärd, vars klinga blå låga var en svår plåga för en betraktares öga [i original: ”a sword, the very light of which was a bitter pain”], den andra låg knuten på bröstet men höll i sitt grepp dold en namnlös hotelse av fruktansvärd makt och ödesdom.”
Sid. 210: “’Förträffligt!’ sade han. ’Är de alla lika förfärade för mig och min lilla Sting [i original: ”and my Sting”], kan det här gå bättre än jag vågade hoppas.’”
Sid. 213-214: “Han höll inte längre i Ringen, men den fanns där likväl, en dold makt, ett kuvande hot mot Mordors alla trälar. Och i hans hand brann Sting, vars glans bländade orchens ögon likt skimret av de grymma stjärnorna i de fruktade alvernas land, som jagade kalla kårar längs ryggen på hela detta släkte bara de tänkte på det.”
Sid. 216: ”Med ett högt rop stormade Sam tvärs över golvet med Sting dragen i handen. Orchen svingade runt men innan han hann röra sig svepte Sam med ett mästerhugg handen med piskan från den långa vidriga aparmen [i original: ”Sam slashed its whip-hand from its arm”].”
Sid. 349: “(…) men klingan slant tillbaka mot den dolda ringbrynjan och gick tvärt av. Anförda av Sam störtade ett dussin hober fram med ett skrik och slog uslingen [Saruman] till marken. Sam drog sitt svärd [Sting].”
Textavsnitten ovan är anmärkningsvärt fattiga på detaljerade beskrivningar. Underbart, men typiskt Tolkien när han beskriver föremål. Låt oss först gå igenom vad vi vet.
Till att börja med så var det en dolk, tillverkad av alverna för vättekrigen om Gondolin. Detta daterar vapnet till Midgårds Första ålder, emedan händelserna i ”Sagan om ringen” äger rum under den Tredje åldern. Grovt räknat så var Sting omkring 6500 år gammal när Frodo får den av Bilbo, och i perfekt skick! Detta underbara drag är tveklöst på grund av att det är alvsmitt.
Jag gör också antagandet att det var noldor-alver (högalver) som smidde klingan, då de var de mest skickliga i att smida svärd, i synnerhet svärd (inräknat Sting) som avger ljus om det fanns orcher i närheten. Då Glamdring, Orcrist och Sting hittades tillsammans i trollgrottan, så är det mycket sannolikt och rimligt att anta att de togs som krigsbyte. Vi kan enbart gissa varför de bevarades, då de avskyddes av deras fiender, orcherna.
Men vad är då Sting exakt? En kniv, en dolk, eller ett svärd?
Låt oss först definiera vad som menas med kniv och dolk, och skillnaden dem emellan, då detta direkt påverkar Stings form. Jag sökte i många böcker efter definitioner av knivar och dolkar. Webster’s Dictionary var fattig på information, och uppgav bara att en dolk är något spetsigt att stöta med. Andra böcker är vaga och inte särskilt specifika vad gäller skillnaden mellan kniv och dolk. Det finns dock en bok som behandlar enbart knivar och dolkar, och som skiljer mellan de båda. I boken “Knives and Daggers” (av Zdnek Faktor, publicerad av Hamlyn Publishing, ISBN 0 600 56766 4) defineras en kniv sålunda:
“The knife blade is usually flat and has an edge along one side.” (Sid. 9)
Emedan definitionen av en dolk är annorlunda:
“Unlike knives, daggers often have more than one edge. The usual number is two but three- or four-edged daggers are not unknown.” (Sid. 10)
Så… vad har detta att göra med Sting? Benämningen ”kniv” används bara två gånger. Inledningsvis för att beskriva vad Bilbo tog från trollskatten och hur dess storlek skulle verkat om ett troll använt den. Därefter anges den alltid som varandes en dolk, ett kortsvärd, eller endast svärd.
Jag lutar åt att bortse från en strikt tolkning av termen ”kniv”, därför efter bara ett 20-tal sidor senare i ”Bilbo”, beskriver Tolkien vapnet som en dolk. Dessutom, och detta är en teknikalitet, så emedan ”Bilbo” publicerades först, så tyckte Tolkien att ”Sagan om ringen” var det viktigare verket. ”Bilbo” var ursprungligen inte tänkt att vara en föregångare till fler böcker om Midgård, utan började självständigt för att sedan oundvikligen dras in i den mytologi Tolkien påbörjat långt tidigare. Med dess popularitet och med den nästpåföljande ”trilogin”, fick Tolkien ägna sig mycket åt ”efterkonstruktioner” för att få saker och ting att stämma överens. När man läser ”Sagan om ringen” så används inte ordet ”kniv”, och de mer dramatiska beskrivningarna av Sting är alltid i stil med ”alvklinga” eller svärd av någon sort. Dessutom har vi två referenser [ö.a: i det engelska originalet] som fastslår att Sting hade eggar (plural). Tillsammans med definitionen av ”dolk” ovan, så pekar det allra mesta på ett tveeggat vapen.
OK… så det är ett tveeggat vapen. Vad kan vi mer anta vad gäller dess form? Hur är det med uppfattningen att klingan är pilbladsformad? Med stor sannolikhet, och då jag själv gärna vill tro det, så pekar bevisen på att så inte är fallet.
Som synes ovan, så finns det många referenser till Sting; totalt 33 [ö.a: jag gallrat bort fyra, vilket lämnar kvar 29], och jag har troligen missat några. Inte en enda av dem nämner något om någon pilbladsform. Jämför detta med beskrivningen av dolkarna som hittades i Kummelåsarna:
”För var och en av hoberna valde han ut en klenod, fyra långa, lansettformade dolksvärd, vassa och av utomordentligt utförande, damascerade med ormslingor i rött och guld. De glänste när han drog dem ur deras svartglänsande skidor, vilka var smidda av en eljest okänd metall, både lätt och stark, samt besatta med en mångfald eldröda stenar. (…) ’Vassa eggar är bra att ha för hober på vandring åt öst eller syd eller långt in i mörker och fasa.’ Så berättade han för dem, att dessa dolkar smitts för länge sedan av männen från Västerness. De var fiender till Mörkrets herre men hade besegrats av den onde konungen över Dôm-kumlens land [i original: ”Carn Dum”, huvudfästet i Angmar] i Angmars rike.” (Sagan om ringen, sidan 183.)
Och återigen:
”’Se’, ropade Aragorn till. ’Här har vi tecknen!’ Och han plockade från stapeln av bistra vapen ut två dolkar med lövtunna blad [i original: ”leaf-bladed”, det vill säga pilbladsformade; Ohlmarks slarviga översättning gör sig påmind igen], damaskerade i guld och rött – och sedan han sökt vidare hittade han också slidorna, svarta och besatta med små röda ädelstenar.” (Sagan om de två tornen, sid. 23-24.)
Bortsett från den detaljerade beskrivningen av Andúril, Aragorns svärd, så är detta troligen den mest detaljerade beskrivningen av ett vapen i hela trilogin!. Hur märkligt är det inte att Tolkien gör en poäng av att beskriva dolkarna som pilbladsformiga inte bara en gång, utan två, och ändå så nämns en sådan anmärkningsvärd form överhuvudtaget i samband med Sting. Jag tror att anledningen till detta är att Sting är en ”vanlig” dolk. Med textreferenserna som grund, så kan jag inte hitta något avgörande bevis för att den skulle vara pilbladsformad. Slutsatsen blir att på grund av frånvaron av specifika beskrivningar, i motsats till kummeldolkarna, så var Sting rak och tveeggad.
Jag tvivlar även på att det fanns någon inskription eller ”runor” på klingan eller hjaltet. Om man läser textavsnitten där Bilbo först hittar trollskatten, så nämns det särskilt att både Glamdring och Orcrist har inskriptioner, men inte att Sting skulle ha det. Senare i Vattnadal ombeds Elrond att läsa de märkliga inskriptionerna på svärden, så översätter han det som finns på både Glamdring och Orcrist, men nämner ingenting alls om Sting. Säkerligen skulle Gandalf ha lagt märke till det funnits några märkliga tecken, och bett om en översättning åt Bilbo. Användningen av runor på klingorna är mycket anmärkningsvärd och skulle för midgårda förhållanden använts på svärd av särskild härstamning (som Andúril), eller möjligen för att meddela en särskild kraft. Det hade inte varit likt Tolkien att inte nämna något sådant i över 30 textavsnitt.
Samma argument gäller förekomsten av ädelstenar. Jag hävdar att Sting inte har några, återigen på grund av att beskrivningarna av Glamdring och Orcrist omnämner juvelbesatta hjalt, medan inget sådant sägs om Sting. Betyder detta att Sting inte hade några dekorationer att tala om? Säkerligen inte; då det har smitt av alver, så kan det mycket väl haft en konstnärlig snits på parerstång och knapp.
Jag antar att om man vill spekulera, så kan man hävda att då Orcrist, Glamdring och Sting alla hittades tillsammans och var tillverkade av högalverna inför “vättekrigen” i Beleriand under den Första åldern , och att Glamdring antogs vara Turgons, kung av Gondolin, svärd... (hämtar andan)... att om det fanns några vapenmärken eller markeringar, så skulle dessa kunna förknippas med Turgons hus eller hans faders (Fingolfins) hus.
Vi får veta i ”Sagor från Midgård” att Turgon först vistades vid havet i Vinyamar i Nevrast innan Ulmo kom till honom för att visa honom den hemliga dalen (Tumladen) där Gondolin skulle byggas. På uppmaning av Ulmo så lämnade Turgon svärd, sköld, brynja och hjälm i Vinyamars tomma hallar åt någon som skulle komma senare – signalerande tiden för Turgon att dra i fält – då han inte kunde hålla sig dold för evigt.
Då [Turgons] svärd inte beskrivs i detalj (bortsett från att skidan var svart och silverbeslagen), så sägs skölden ha haft ett blått fält i vars mitt fanns en vit svanvinge. Så det är möjligt att Sting var smidd i Vinayamar, eller med det i minne i Gondolin, användande ett ”havstema”. Mitt intryck är att Sting smiddes senare av en smed i Gondolin, och att det togs som krigsbyte efter stadens fall och att ett eventuellt tema skulle ha mer att göra med Gondolin.
Det finns inga direkta uppgifter om hur långt Sting var, bortsett från några textavsnitt som fastslår att det var att betrakta som ett kortsvärd i relation till en hobbit. Men kom ihåg att Sting ursprungligen var en dolk tillverkad av alverna. Beleriands alver, i synnerhet noldor-alverna som tillverkade och använde Sting, var mycket långa (enligt en uppgift i ”Sagor från Midgård” var de cirka 180 cm). Hobbitarna å sin sida var, enligt förordet till ”Sagan om ringen”, mellan 60 cm och 1,2 meter, de flesta kortare än 90 cm. Bandobras Took var en av de längsta hobbitarna någonsin, hela 1,33 meter lång. Men för diskussionens skull kan vi anta att Frodo var genomsnittliga 90 cm lång. Om vi använder oss av relativ skalaberäkning, så kan vi räkna baklänges för att kunna gissa längden på Sting. Om vi antar att det genomsnittliga ”kortsvärdet” hade en klinga på 50 cm, så skulle ett kortsvärd för vår hobbit, som är hälften så lång som en alv, motsvaras av en klinglängd på 25-30 cm. Inte särskilt, utan att betrakta som en vild gissning.
Som med de andra betraktelserna av de midgårda svärden, så är den exakta utformningen och storleken öppen för debatt. Jag har endast erbjudit en grund för dig att studera vidare. Mycket nöje!
Angående skillnaden på knivar och dolkar, så är det bara det att många dolkar är eneggade, så där faller förklaringen att dolkar oftast har två eller fler eggar. I själva verket är det enkelt. En kniv har sin tånge och grepp vid sidan om bladets centrumlinje (jämför med en kökskniv), vilket gör den särskilt lämpad för skärande. Dolken har däremot sin tånge och grepp i bladets centrumlinje (likt greppet på en fil), varvid stötar och stick blir mer kraftfulla. Svårare än så är det inte. Klinglängden förefaller sannolik; den motsvarar även längden på en hypotetisk alvisk stridsdolk.
© 2001 Erik Tracy. Översättning och kommentarer © 2001 Björn Hellqvist.