Hugg och slag
- de medeltida vapnens och rustningarnas effektivitet

av Björn Hellqvist

Anfallsvapnen

Jag vill här koncentrera mig på följande vapengrupper: svärd och dolkar, yxor, stridsklubbor och -hammare, stångvapen, samt missilvapnen (pilbågar, armborst, slungor och handkanoner). Likt rustningarna finns det en uppsjö av fördomar om medeltida vapen: de var tunga (särskilt svärden, som påstås ha vägt bortåt 8 kilo), av dålig kvalitet, långsamma (ett armborst tog en minut att ladda om), och så vidare. Sanningen är givetvis annorlunda.

Svärd och dolkar

"Det europeiska riddarsvärdet var tungt, av dålig kvalitet och dessutom slött. Den japanska katanan däremot är det bästa svärd som gjorts." Så brukar det låta från personer som gått på katanahypen. Dessa personer har aldrig hållit i ett medeltida svärd. De har sett hårt korroderade svärd i museer och fingrat på illa balanserade spanska dekorationssvärd av rostfritt stål, och tror att de har rätt. Det har de inte. Om man som jag haft förmånen att få hantera ett antal äkta medeltida svärd, och dessutom vara god vän med en av världens kanske mest begåvade svärdsmakare, så får man en annan syn på saken. Det europeiska svärdet var lätt; ett enhandssvärd vägde vanligen mellan 0,8 och 1,1 kilo, och inte ens de stora tvåhandssvärden från 1500-talet vägde mer än 3,5 kilo. Kvaliteten var det inget fel på, men man lade i regel inte ned lika mycket arbete på ett svärd som japanerna - det fungerade ändå. Skärpan var beroende på användningssättet, men ofta var den tillräcklig för att kunna jämföras med en något slö morakniv. Jag har känt på eggen på ett 1000 år gammalt vikingasvärd, och den var skarp nog att kunna skära papper! Rustningsutvecklingen ledde till att man gick ifrån huggande, bredbladiga svärd till mer avsmalnande hugg- och stötsvärd. Detta skedde under 1300-talet, då allt mer plåt började bäras som skydd. De spetsigare svärden lämpade sig för stötar mot sämre skyddade områden, som t.ex. armhålorna, halsen och skrevet. Under 1400-talet blev dock rustningarna så pass bra att man inte kunde räkna med att tränga igenom med vare sig hugg eller stöt, varvid man fick ta till andra vapen (se nedan). Generellt sett så var det medeltida svärdet inte bara lättare än vad många tror, utan även lätthanterligt. Man vinnlade sig om att få balansen rätt när man hjaltade det, och att även minimera vibrationerna som uppstod vid en träff. Här kan det även vara läge att ta kål på en annan fördom, nämligen den om att man stoppade motståndarens vapen med svärdseggen. Pareringen var inget försök att tvärstoppa det anfallande svärdet, utan man strävade efter att fånga upp och leda undan attacken med svärdsklingan något vriden så att inte eggen hackades sönder - om man nu inte hade en sköld, och kunde använda den istället och därigenom kunna anfalla med svärdet. De stora tvåhandssvärden från 1500-talet svingades av välbetalda legoknektar, så kallade doppelsöldner, vilka gick framför pikformationerna och angrep motståndarnas pikar. Det gick knappast att hugga av pikarna, men några svep med svärden var tillräckligt för att bringa pikarna i oordning, och därmed skapa blottor som kunde utnyttjas. Falchionen var en variant på svärdet, som med sin utpräglade huggklinga var lik stora bowieknivar. Populär bland fotfolk och även bland en del riddare, var den ett fruktansvärt vapen att möta för den lätt rustade motståndaren.

Dolken ansågs under tidigare medeltid vara ett "oädelt" vapen, men under 1200-talet började även riddare bära en dolk som en del av beväpningen. De tidigare dolkarna såg vanligen ut som små svärd, men under 1300-talet började specialiserade dolkar dyka upp, som till exempel rondelldolken och poinarden, vilkas tre- eller fyrkantiga, sylvassa blad användes för att genomtränga ringbrynja samt glipor och svagare punkter på plåtrustningen. På 1500-talet blev det populärt att låta tillverka matchande uppsättningar svärd och dolkar, och dolken fick efterhand en viktig roll som sekundärvapen vid fäktning.

Yxor, stridsklubbor och stridshammare

Jämte svärdet så var yxan ett prisat vapen bland vikingarna. Men även andra kulturer använde sig av olika slag av yxor. Frankerna (före och samtida med vikingarna) använde sig av mindre kastyxor, franciscor, som var ypperligt lämpade för kast. Yxan, både i enhands- och tvåhandsutförande, var ett kraftfullt vapen, kapabelt att utdela fruktansvärda hugg. Nackdelen var att vikten låg så pass långt fram, att det kunde vara svårt att bromsa upp hugget och utdela ett nytt. Tvåhandsyxan kunde användas mer smidigt, då man genom att skifta greppet kunde utdela ett hugg snabbare. Det förekom att yxmannen slogs tillsammans med en kämpe med svärd eller spjut och sköld. Skölden gav båda ett visst skydd, då yxmannen stod till vänster om sin kollega. Yxan kunde användas för att kroka tag i motståndarens sköld, varvid svärds/spjutmannen fick en blotta att utnyttja. Sagornas och filmernas dubbelyxor var inget som förekom i Europa; närmaste platsen där de användes var Persien. Ett viktigt vapen var även stridsklubban (även känd som hjälmkrossare) som kunde slå in stora bucklor i hjälmar och krossa ben under ringbrynja. De tidigare stridsklubborna hade huvuden stora som en större clementin. De var gjutna i brons och försedda med ett antal korta piggar. Under 1300-talet började man allt oftare göra dem i stål med ett antal "vingar", vanligen sex stycken, för att bättre kunna slå igenom de allt effektivare plåtskydden. En variant på stridsklubban var morgonstjärnan, vars klotformade huvud var försett med ett antal elaka spikar. Ett par andra varianter var stridsgisslet och stridsslagan. Stridsgisslet hade ett skaft, en kedja (lämpligen kortare än skaftet, om man ville undvika att krossa sin egen hand) i vars ände ett spikförsett järnklot satt. Kedjan hjälpte till att accelerera upp klotet, vilket träffade med stor energi. Stridsgisslet var dock inte helt lätt att slåss med, men en skicklig kämpe kunde anställa stor skada med det. Stridsslagan var en brutalare variant av de slagor bönderna använde vid tröskningen. Den rörliga delen försågs med järnförstärkningar och spikar, och likt stridsgisslet kunde den utdela stor skada. Stridshammaren var ett annat svar på de allt bättre rustningarna. Inte helt olika större snickarhammare, hade de baktill en pik att slå in istället för en klo att dra ut spik med. Med den trubbiga delen av huvudet kunde man göra betydande bucklor i hjälmar (och kanske spräcka skallen innanför), eller mosa till rustningsleder och låsa dem. Piken baktill kunde utan större besvär penetrera plåt, och effekten på en hjälm och det huvud den skulle skydda kan man lätt föreställa sig…

Stångvapen

Med stångvapen avses i princip alla vapen med ett längre skaft som är avsett för i huvudsak tvåhandsbruk. Stora skillnader finns dock mellan vapnen. Det enkla spjutet, prisat av germanfolken, kunde vara ett formidabelt vapen i en skicklig kämpes hand. Hillebarden var ursprungligen ett bonderedskap, där man sett fördelarna med att montera ett huggande/stickande/krokande huvud på ett långt skaft. Det fanns ett otal varianter på hillebarder, och det är nästan omöjligt att kunna kategorisera alla typer som förekom. En av de vanligaste varianterna hade en huggegg, en pik, samt en slipad krok baktill, lämplig att kroka och fälla motståndare, eller skära av senorna i deras ben. Pålyxan var en ridderligare typ av stångvapen, där ett huvud med en yxegg, pik och baktill en kötthammarliknande platta utgjorde ett farligt och uppskattat vapen, inte minst vid dueller till fots.

Pilar och kulor

Pilbågen är ett uråldrigt vapen, och under medeltiden kom det att avgöra flera stora slag. Mest berömda för sitt bågskytte var engelsmännen och walesarna, men deras långbågar var inte unika för Europa. De bästa bågarna var gjorda av idegran och mellan 170 och 185 cm höga. En bra bågskytt kunde skjuta 10 pilar i minuten och nå över 250 meter. Det var inte fråga om något precisionsskytte, men en bågskytt beväpnad med en 70 punds långbåge lyckades placera 15 pilar inom en ruta på 3,6x3,6 meter på 300 stegs avstånd (drygt 150 meter). När man betänker att medeltida arméer kunde ha flera tusen bågskyttar, förstår man att det kunde röra sig om tiotusentals pilar som regnade ner på fienden - varje minut! Man använde sig av olika pilspetstyper beroende på vad man hade för mål. För jakt och mål utan rustning använde man bredbladiga spetsar ("broadheads") som orsakade stor blödning. Hullingarna var alltså inte främst avsedda för att göra det svårare att dra ut pilen, utan för att göra det mindre sannolikt att man överhuvudtaget skulle hinna göra det… För rustade motståndare använde man smala, sylvassa spetsar ("bodkins"), som kunde tränga igenom ringbrynja och stoppning, men som inte kunde göra lika stor skada. Sedan fanns det allroundpilar, som var ganska breda och rätt så spetsiga, när man inte visste riktigt vad man ville träffa. Genomslagskraften kunde vara stor; bågskyttar på 1500-talet rapporteras ha skjutit genom 2,5 cm tjockt, torrt trä. Även om riddare kunde klara sig utan allvarligare skador, blev ofta effekten förödande, då deras hästar inte var lika väl skyddade. Fransmännen brukade hugga av flera fingrar på högerhanden på tillfångatagna bågskyttar. Det krävdes mycket och regelbunden träning för att bli en bra bågskytt. I England skulle tidvis varje man mellan 16 och 60 års ålder äga och träna med båge. I strid tog man med sig knippen om 24-30 pilar, men man förde med sig tunnvis med pilar i trossen, då de personliga förråden snabbt tog slut. Medeltida inventarieförteckningar nämner hundratusentals pilar förvarade i arsenaler, så man kan med fog anta att det fanns de som hade pilmakeri som heltidsjobb.

Armborstet var ett vapen som var lättare att lära sig använda än pilbågen. Trots en lägre eldhastighet (4-6 pilar per minut med ett bälteskrokspänt armborst, tre med cranequin (se nedan), och färre än så med vinda), så blev armborstet ett effektivt och fruktat vapen. Riddarna hatade armborsten, då det innebar att vilken simpel bondlurk som helst kunde knäppa en riddare på stort avstånd. År 1139 utfärdade påve Innocentius II ett edikt, som förbjöd kristna att använda armborst mot andra kristna (därmed underförstått att otrogna saracener var fullt lovliga mål). Som alltid när ett effektivt vapen kommit för att stanna, så sköt kristna gladeligen på andra oavsett religion och vad påven hade sagt. De lättare armborsten spändes genom att man satte foten i en bygel i vapnets framdel, böjde sig, häktade en från bältet hängande krok om strängen och rätade på sig, varvid vapnet spändes. När allt kraftigare bågar började användas, fick man börja använda hävarm (s.k. getfotsspännare), cranequin (mekanisk spännanordning med kuggstång och vev) och vinda. Cranequinen möjliggjorde för skytten att strida från hästryggen. Bågen var en komposit bestående av trä och senor som limmats ihop. Under 1300-talet började man experimentera med stålbågar, men de blev inte vanliga förrän under 1400-talet. Det var av yttersta vikt att stålbågarna var felfria; minsta spricka efter smidningen, och den kunde gå av med katastrofalt resultat för skytten - båghalvorna kunde snärta runt och krossa skallen på honom! Utöver fördelen med att armborstet var relativt lätt att lära sig använda, så hade pilen (även kallad skäkta) en rakare projektilbana. Därmed blev träffvinkeln mer vinkelrät, vilket i kombination med särskilda antipansarspetsar kunde innebära penetration av även de bästa rustningarna.

Slungor var enkla men svårbemästrade vapen. Det krävdes mycket träning för att bli träffsäker - om man släppte iväg skottet någon halv sekund för tidigt eller för sent, gick det antingen rakt i backen eller rätt upp i skyn (varvid man helst skulle ha hjälm på sig, då gravitationen fungerade lika bra då som nu). Ammunitionen kunde vara lagom stora stenar, men för bästa effekt användes blykulor. Kulorna kunde ha inristade budskap som t.ex. "aj" och "här får du"!

Ett inte fullt så känt kastvapen var kastpjutet, även känt som "dart" i t.ex. England. Det var ett lätt spjut, omkring 120-150 cm långt, ibland med styrfjädrar likt en pil (troligen gjorda av läder eller trä). Spetsen kunde vara hullingförsedd, och att döma av medeltida illustrationer användes de främst vid belägringar.

De första omnämnandena av krutvapen i Europa stammar från 1320-talet. Krutet hade varit känt i några årtionden, men det tog ett tag innan det började användas i krig. De första skjutvapnen var mest lika små kanoner, som monterades på en enkel lavett (utan hjul). Mot slutet av 1300-talet använde man så kallade handkanoner, som var ett eldrör fäst i änden av en stång. Vissa hade en hake under pipan för att häktas över murkrön för att minska rekylen, och var därför kända som hakebössor. Dessa tidiga eldvapen avfyrades med hjälp av en glödande lunta eller rödglödgad järnstång. Under 1400-talet började man göra enkla luntlåsbössor, och under 1470-talet utvecklades bössor med fjäderbelastad avtryckare. Precisionen var inte alltid den allra bästa, men oljudet, röken och de svårstoppade kulorna gjorde ändå bösskyttarna till fruktade och hatade män - det hände att tillfångatagna skyttar fick händerna avhuggna och ögonen utstuckna.

Lite grann om fäktning

Samtidigt som svärdet fick en något minskad betydelse på slagfältet, växte den civila fäktkonsten fram. Det var inte vem som helst som fick bära svärd, men å andra sidan bar inte ens adeln svärd till dräkten till vardags. Under 1300-talet började fäktmästare lära ut sin konst och fäktgillen bildades lite överallt, i synnerhet i Tyskland. Som en motsvarighet till dagens kampsportsföreningar träffades och tränade vanliga borgare både svärdsfäktning, brottning och strid med andra vapen. Fäktmästarna spred ut sig över Europa, och publicerade även handböcker som visade de mer avancerade teknikerna. Fäktkonsten var inte alls lik de simpla "hugg-parera-hugg-parera"-strider man ser i filmerna och på medeltidsfestivaler, utan bestod av sofistikerade metoder med mycket fotarbete, finter, grepp, kast, fula knep, och ett mer varierat bruk av svärdet än vad man skulle kunna tro. En handbok som t.ex. Hans Talhoffers fäktbok från 1467 är en enda stor katalog över effektiva sätt att ta kål på sin motståndare. Under 1500-talet blev det mode att bära värja till dräkten, och i städerna drog gäng med ynglingar omkring, försedda med mer stål än förstånd. Värjorna var smalare och spetsigare än svärden avsedda för slagfältet, då man ju inte bar någon rustning. Fäktkonsten betonade både stöt och hugg, kombinerad med sparkar, låsningar och kast - en stridskonst ska ju få fram en överlevare, och inte som kampsporten en mästare. Italienska fäktmästare framhöll stöten som den bästa attacken, men om de hade rätt är omtvistat (se nedan). Med tidens gång blev fäktningen så skild från stridens realiteter, att den blev en högt formaliserad sport. Först på senare år har den medeltida fäktningen med alla dess nyanser blivit återupplivad.

Vapnens effekter

Människokroppen är mycket tålig, men samtidigt väldigt ömtålig. Paradoxen blir något klarare om man vet hur snabbt man kan förblöda, eller hur allvarlig en skallskada kan vara, eller hur dödlig en infektion kan bli. En poäng med att kunna hantera vapen är att veta hur man orsakar mesta möjliga skada. De vanligaste sätten man kan dö på i strid är: förblödning, luft i blodomloppet, kvävning, punkterade lungor, inre blödning p.g.a. krosskada, hjärnskada, samt infektion. Förblödning (totalförlust av blod) kan ta sin tid, och den skadade kan vara vid fullt medvetande i 2-30 sekunder. Döden kan inträda efter 3 sekunder upp till två minuter. Luft i blodomloppet är mycket farligt, då centrala hjärnfunktioner slås ut när bubblorna täpper till blodförsörjningen. Kvävning kan inträffa vid slag mot strupen, eller om lungorna fylls med blod. Punkterade lungor är besvärligt nog när en lunga kollapsat, men om båda punkterats kvävs man snabbt. Inre blödningar, t.ex. mellan skallben och hjärna p.g.a. en krosskada, kan verka beskedliga först, men med stegrande tryck från blodansamlingen är döden sällan långt borta. Hemska amputationer av huggande vapen var inte ovanliga. Avhuggna händer och armar, näsor och öron kapade, ben skilda från kroppen… Ett känt exempel är det skelett som hittades i massgravarna från slaget på Korsbetingen utanför Visby 1361. Båda vadbenen hade huggits av i ett enda hugg, troligen av en yxa eller ett svärd.

Om man nu skulle överleva själva skadan, så är inte faran över för det. Infektioner och blodförgiftning var en betydande dödsorsak i tiderna före sulfans och antibiotikans intåg på 1900-talet. Något så trivialt som några tygrester intryckta i ett sår kunde leda till en dödlig infektion, och om den satt i en arm eller ett ben var alternativet amputation. Djupa sår i bukhålan, då allt som oftast tarmarna skadades, ledde till långsam död i obotliga infektioner. Även om man överlevde, så blev man knappast helt återställd. En skärskada mot ankeln eller baksidan av knäet kunde orsaka att en eller flera senor gick av. Då det inte gick att dra dem rätt igen och sy ihop den, så var livslång invaliditet resultatet. Krossade eller knäckta ben var svåra att läka, och inte sällan blev resultatet att benet läkte ihop snett. Träffar i ansiktet medförde inte sällan att tänder slogs ut, näsan vanställdes, eller att synen på ena eller båda ögonen förlorades. På Armémuseum i Stockholm finns en utställningssal om konsekvenserna av vapenskador, och 1800-talsakvarellerna av sårade soldater är hemska vittnesmål om vapnens effekter.

Avrundning

Medeltida strid var ingen picknick. Skadorna och lidandet var om möjligt ännu hemskare än på dagens slagfält, då det inte fanns någon effektiv sjukvård. Det är fel att tro att vapnen och rustningarna inte var optimerade för sin tid och plats, eller att tro att de som använde dem inte var skolade i deras bruk. Man kan inte förstå historiska vapen utan att veta något om hur och när de användes. Förhoppningsvis har den här artikeln bidragit till att öka denna förståelse.

Hugg och slag - de medeltida vapnens och rustningarnas effektivitet