Ringbrynjan
av Björn Hellqvist
Det förekommer många olika uppgifter om hur effektiva medeltida vapen och rustningar var, och tyvärr bygger många av dem på förutfattade meningar och missuppfattningar. På senare år har det utförts experiment där man försökt simulera medeltida strid, experiment inom den praktiska arkeologin, och något man skulle kunna kalla "slagfältsrättsmedicin", som tillsammans gett nya inblickar i hur effektiva vapnen var. I kombination med sam- och sentida erfarenheter och anekdoter om vapnens verkan kan man idag bättre förstå det som tidigare mest bestod av spekulationer från skrivbordskrigare.
Fördomarna om den medeltida krigaren är många. Antingen var det överlägsna riddare, brutala legoknektar, eller kanonmat i form av bondlurkar - några variationer fanns inte. Arméerna bestod av en massa odisciplinerat folk som drabbade samman i en enda stor röra, och den som hade flest soldater vann. Taktik var något okänt. Påstås det. I själva verket fanns det alla grader av krigsfolk, från riddare med årtionden av erfarenhet till nydubbade färskingar, professionella soldater och legoknektar som var mer angelägna att tjäna pengar än vinna slag, och bondesoldater som kunde vara dåligt beväpnad milis eller rutinerade och välbeväpnade kämpar. Man slogs i taktiska enheter ledda av vanligtvis erfaret befäl, och följde i förväg uppgjorda stridsplaner. Likt de flesta arméer före radiosambandets inträde på slagfältet, var ledningen av hären ett problem när slaget väl börjat. Med ordonnanser, ljudsignaler och flaggor kunde man till viss del leda krigarna, men mycket hängde på att stridsplanen fungerade. Den personliga skickligheten hos kämparna var viktig, men än viktigare var att man kunde uppträda disciplinerat. Fotsoldaternas fruktan för att bli nedridna av riddare ledde till att man började använda mer pikar och stångvapen, och man vinnlade sig om att slåss i väl sammanhållna formationer. Om disciplinen brast, berodde det mycket ofta på att man var i numerärt underläge, tog mycket förluster, eller att fienden vek undan (planerat eller inte) så att formationen kom i oordning när den började förfölja. Riddares ofta dumdristiga uppträdande berodde till stor del på tidens ideal att man skulle visa sitt mod på slagfältet. Som i de flesta tidevarv, så var det ledning och erfarenhet som var mer avgörande än vapen och rustningar. För den skull så var inte den personliga utrustningen oviktig, vilket jag vill försöka få fram här.
"En riddare i rustning fick hissas upp på hästen." "Om en riddare föll omkull var han lika hjälplös som en sköldpadda på rygg". "Rustningen vägde 40 kilo och gick knappt att röra sig i." "Man kunde höra på lång väg om någon kom gående i rustning." Fel. Dessa gamla trötta "sanningar" har upprepats i tillräckligt många böcker och filmer för att folk ska tro på dem. I själva verket var det annorlunda. En rustning helt i plåt från 1400-talets senare hälft vägde 20-25 kilo, ganska jämnt fördelat över kroppen. Den var anpassad för bäraren och hade full rörlighet i lederna. En riddare kunde sitta upp i sadeln utan assistans, och kunde (om han var vig nog) slå kullerbyttor, hjula och givetvis slåss utan att rustningen påverkade rörligheten mer än marginellt. De 40-kilosrustningar man hör talas om var extrema torneringsrustningar från 1500-talet. Då torneringen inte krävde mycket mer än att man satt upp, klämde fast lansen under armen, och red i rak linje mot sin motståndare, behövdes inte samma smidighet som på slagfältet. Eftersom det var rätt dumt att gå och dö i torneringar, gjorde man rustningarna kraftigare, vilket ledde till att vikten kunde passera 35 kilo (bara hjälmen kunde väga mer än tre gånger så mycket som den för fältbruk). Även enklare rustningar, som ringbrynja, inskränkte inte rörligheten mer än vad som var acceptabelt (den något minskade offensiva förmågan uppvägdes av den klart förbättrade defensiva förmågan). Välgjorda rustningar lät mycket lite (inte som illa hopkomna aluminiumrustningar från Hollywood), och glöm det där om att ringbrynjor rasslar och klirrar - så länge inte brynjan slår mot något hårt, så är den ljudlös. Frågan om man kunde sova i rustning är beroende av vilken typ som avses. Jag skulle väl inte rekommendera en natt i plåtrustning, men av egen erfarenhet vet jag att det går utmärkt att sova i ringbrynja. Det största problemet med rustningar var inte att de skulle vara tunga eller svåra att röra sig i, utan att de inte släppte ut någon kroppsvärme. Överhettning och vätskebrist var två högst reella faror, i synnerhet under den varma årstiden, och det förekom att man kunde hitta döda riddare på slagfältet som inte hade en skråma på kroppen - de hade kollapsat och dött! Under vintern kunde rustningarna stjäla värme, och det finns tecken på att man i norra Europa försåg hjälmarna med "hjälmmuffar" för att slippa nedkylning. Låt oss nu titta närmare på några huvudtyper av rustning.
Ringbrynjan
Det klassiska rustningsplagget är ringbrynjan. Från det att kelterna uppfann den och romarna snabbt anammade den, var den ett av de viktigaste och vanligaste kroppsskydden i över 1500 år. En kortärmad ringbrynjeskjorta kunde bestå av mellan cirka 12000 och 20000 ringar, och väga runt 7-8 kilo. Varje ring gick genom fyra andra och ringändarna var hopnitade, även om brynjor delvis bestående av stansade ringar förekom. Brynjans stora fördel var dess smidighet och det faktum att den kunde massproduceras utan att behöva anpassas för bäraren. Den gav gott skydd mot hugg- och skärskador, men var inte fullt lika effektiv mot krossande eller stickande vapen. Med en gambeson (stoppad jacka; se nedan) under brynjan, fick man ett gott skydd mot krosskador, men det förekom även rätt ofta att man bar brynjan under gambesonen, i varje fall under senare medeltid. Fördelen var att man fortfarande hade en stötupptagande effekt, men att brynjan inte tänjdes ut lika mycket då den bars närmare kroppen, och gav därmed bättre skydd. Med tiden kunde en ofta använd och rengjord brynja bli tämligen sliten, och därför ersatt med en ny. Den gamla ringbrynjan blev förmodligen skänkt till någon enklare soldat. Rengöringen, främst borttagning av rost, skedde för övrigt genom att man lade brynjan i en tunna med sand och rullade runt den tills man var nöjd med resultatet. Under ringbrynjans glansdagar, 1100- och 1200-talen, kunde en riddare vara klädd från topp till tå i brynja, med en vikt av runt 20 kilo. Vikten var främst fördelad på skuldror och höfter, i det senare fallet med hjälp av ett midjebälte. Det pratas mycket om att ringbrynjor inte skyddade mot pilar, men det beror mycket på vilken typ av båge man använde. Det berättas att korsriddare som utsattes för saracenernas pilar skyddades så bra, att pilarna fastnade utan att penetrera och att riddarna såg ut som igelkottar. Mot andra pilar fungerade dock inte brynjan så bra (se nedan). Myten att man även gjorde ringbrynjor med en ring genom sex verkar inte ha någon grund i verkligheten. Av nytillverkade brynjor av den typen att döma, så kräver de 50% mer ringar, blir därmed 50% tyngre, och ger sämre rörlighet och mer belastning på axlarna. Däremot kunde man använda 6-1-systemet för till exempel ståkragar, då den vanliga 4-1:an blev för sladdrig för denna typ av halsskydd. Då medeltida avbildningar av ringbrynjor sällan var glasklara (t.ex. Bayeuxtapeten), så uppstod under 1800-talet ett antal hypotetiska brynjevarianter. Den mest kända av dem är nog "ringpansaret", där ett större antal 3-4 cm stora ringar sytts fast sida vid sida på en läder- eller tygväst. Man har inte hittat något som helst bevis för att den här typen har existerat, så troligen beror allt på feltolkningar av stiliserade framställningar av ringbrynja.
Med lamellpansar avsågs en rustning tillverkad av vertikala rektangulära plåtbitar (omkring 3x9 cm), som snörts ihop genom hål i kanterna. För enkelhetens skull har jag inkluderat den så kallade brigandinen, där plåtarna var orienterade horisontellt och av något mindre storlek, fastnitade på baksidan av kraftigt tyg. Med fjällpansar avsågs metall- eller läderfjäll (vanligtvis) fastnitade på ett textilt underlag. Fjällen överlappade likt fiskfjäll. I samtliga fall rostskyddade man metallplåtarna genom att förtenna dem (doppa dem i smält tenn så att de fick ett tunt ytskikt). Fördelen var att dessa rustningar krävde mindre mängd arbete än ringbrynjor, och att en träff fördelades bättre över plåtarna, då dessa överlappade varandra. Nackdelen att de hade sämre rörlighet. Därför användes de nästan enbart till skydd för bålen, inte sällan i kombination med ringbrynja. Ytterligare en nackdel med fjällpansaret var att fjällen gärna styrde in underifrån kommande hugg och stick mellan fjällen, och att bäraren därigenom kunde bli sårad eller rentav dödad trots skyddet. Lamellpansar var någorlunda förekommande under vikingatiden, medan fjällpansar kunde återfinnas från romarrikets dagar fram till 1400-talet. Brigandiner började dyka upp under slutet av 1300-talet, ofta tillverkade av äldre plåtrustningar och med frontknäppning. De var som populärast under 1400-talet, som ett bra alternativ till plåtharnesk.
Denna typ av rustningar konstruerades genom att man nitade fast omkring 10-12 plåtar av varierande storlek på insidan av en sorts läderväst med sid- eller ryggknäppning. De dök upp i mitten av 1200-talet, och förekom fram mot slutet av 1300-talet. Såsom ett kraftfullare skydd mot hugg och slag blev de ganska snabbt vanliga. Ett större antal av dessa harnesk hittades vid utgrävningar av massgravarna utanför Visby (efter slaget där 1361), varför typen ibland kallas för "visbyharnesk". Mot senare hälften av 1300-talet förstärktes de med en mindre bröstplåt, som efterhand växte ut till att bli ett heltäckande plåtharnesk.
Plåtrustningarna var, som redan nämnts, inte alls de skramliga, otympliga järnkaminer som filmer och böcker velat få oss att tro. I takt med att man kunde framställa bättre stålplåt, kunde man smida mer heltäckande plåtskydd. Under 1400-talets första år började man bära helrustningar i plåt, men äldre stilar hängde kvar i åtskilliga år. Likt all rustningsutveckling var plåtrustningarna en kontring på de bättre svärd och andra vapen som börjat användas. Plåten var ofta polerad så att man kunde spegla sig i den (det engelska legosoldatskompaniet "The White Company" tog sitt namn efter sina blanka rustningar, eller på engelska "white armour"), men det förekom att man på enklare harnesk och hjälmar lät råfinishen från smedjan vara kvar. Det hände också att hjälmar och harnesk kläddes med sammet, och att hjälmar målades. Då en heltäckande plåtrustning inte fungerade vidare bra om den inte var tillverkad specifikt för sin bärare, innebar detta att man var tvungen att göra ändringar om någon annan skulle ta över rustningen - om han nu inte råkade vara närmast identisk i kroppsbyggnaden. Man smidde rustningarna på så vis att mindre utsatta delar av kroppen, som t.ex. ryggen och högersidan, var täckt av tunnare plåt, medan mer utsatta delar fick kraftigare skydd. Plåten skyddade mot svärdshugg, men även andra vapen fick det svårt. Det sägs att österrikiska rustningar från början på 1500-talet var av sådan kvalitet att inget vapen kunde tränga igenom dem - plåten var närmast som fjäderstål! Det faktum att man var svår att skada gjorde att riddarna slutade med att bära sköld, och istället gick över till tvåhandsvapen med större genomträngnings- och krossförmåga, såsom stridshammare och pålyxor.
En viktig men nuförtiden ofta förbisedd del av rustningen var den stoppning man bar under den. Främst bars fodrade tygplagg för att ta upp smällar, men även för att fästa rustningsdelar och minska skav. I regel var plaggen jackor eller rockar av dubbelt, kanalsytt tyg med ull, linblånor eller annan stoppning emellan, men mot senare delen av medeltiden sydde man även jackor av upp till 30 lager tunt linne. Dessa jackor utgjorde ett utmärkt skydd mot både hugg och stick, och bars ofta utan något annat kroppsskydd. Det kunde även förekomma att man sydde in en ringbrynja mellan två lager tyg - ett diskret sätt att skydda sig utan att påkalla onödig uppmärksamhet. Som redan nämnts kunde man även fästa rustningsdelar i jackorna. Detta gjorde man genom att remma fast arm- och axelskydd i jackan, vilket ökade rörligheten hos rustningen jämfört med att låta all plåt hänga ihop. De punkter som plåten inte skyddade förstärktes genom att i jackan fästa ringbrynjebitar så att inga blottor lämnades. Läderrustningar är ett omtvistat kapitel. Då väldigt få läderskydd bevarats, har man fått tolka bild- och skulpturkällor. Lädret kunde behandlas med kokande vatten eller smält vax. Det kokta lädret stelnade, och gav nästan lika bra skydd som mjuk plåt. Nackdelen var att det inte tålde fukt och väta, utan att det mjuknade med lätt förutsebara följder… Det vaxkokade lädret tålde väta bättre, och var populärt inte minst i 1300-talets Italien och Spanien. Ofta präglat med blomstermotiv, användes lädret till arm- och benskydd, men även till harnesk. Praktiska experiment har visat att det skyddade väl mot slag (klubbor osv), men att det var olämpligt som skydd mot skärande hugg. Vanliga hugg (yxor, svärd) trängde igenom dåligt, men svepande hugg som innebar skärande våld hade inga större problem att göra slut på både rustning och bärare. Likaså spetsande vapen trängde utan att möta nämnvärt motstånd. Förekomsten av nitade läderharnesk och andra skydd i fantasystil är dock mer tveksamma. I många fall har jag känslan av att nygjorda rustningar är baserade på misstolkningar av medeltida illustrationer, och att det egentligen brigandiner och överdragsrustningar som avbildats. Annars måste man fråga sig vad nitarna gjorde för nytta, då de knappast skyddade mer än lädret de satt fast på, och att de snarare kunde fånga upp hugg som annars hade glidit av.
Man brukar i äldre rustningslitteratur kalla rustningar och sköldar för skyddsvapen. Skölden är i all sin enkelhet tämligen missuppfattad. Den tillverkades ofta av lätta men starka träslag, som t.ex. poppel eller lind, i plywood-liknande stil. Man klädde skölden med tyg eller skinn, och ibland kantades den med metall. Det rörde sig alltså inte om några centimetertjocka ekskivor eller metallsköldar. På baksidan hade man bärremmar och ofta även en lite kudde där underarmen låg emot - energin från ett stoppat hugg skulle annars gå rakt in i armen. Man hade ofta även en axelrem, "guige", som gjorde att man kunde langa bak skölden på ryggen under ritt och när man använde ett tvåhandsvapen. Skölden användes aktivt; det var inte så att man gömde sig bakom den och hoppades att den skulle stoppa hugget, utan att den användes till att möta motståndarens hugg och leda bort det. Mindre sköldar (omkring 30 cm i diameter) kunde vara av trä med metallbuckla, eller helt av metall, och var kända som bucklare. Denna typ var en favorit bland fotfolk och användes synnerligen aktivt. Den kunde även användas vid anfall (sköldbucklan fungerade som ett knogjärn, och slogs med fördel i ansiktet på motståndaren). Som jag redan nämnt, så påverkades sköldarna av rustningsutvecklingen. Från den droppformade skölden av normandisk typ så gick man över till strykjärnsformade modeller, för att till sist helt strunta i skölden. Rundskölden var som mest populär under tidig medeltid, men hängde med in på 1500-talet.
Innan jag går över på
anfallsvapnen, vill jag nämna något om produktionen av vapen och rustningar.
Det är lätt att få för sig att det var en bysmed som knackade fram svärd
och hjälmar i en takt av ett par i månaden. I själva verket rörde det sig om
massproduktion i stora produktionscentra som till exempel Solingen, Passau och
Augsburg i Tyskland, Innsbruck i Österrike och Milano i Italien. Att det var fråga
om stora mängder som tillverkades förstår man om man läser kung Filip den skönes
inköpslista från Brügge år 1295. Hans inköpare skaffade 2853 hjälmar, 4511
stoppade jackor, 751 par rustningshandskar, 6309 sköldar, 1885 armborst och
666258 armborstpilar, 14599 svärd och dolkar, samt 13495 lans- och
spjutspetsar. Liknande bevis för massproduktion finns från hela medeltiden,
och då ska man ändå vara medveten om att det fanns en lönsam marknad för
"militärt överskott". Den italienske köpmannen Francesco Datini gav
i ett brev från 1382 order om att köpa in begagnade rustningar och vapen från
ett område där fred inträtt, och snarast leverera varorna till en ny oroshärd.
Inget nytt under solen… Exporten över Europa var omfattande, och vanligen
smiddes t.ex. svärdsklingor i Tyskland för att sedan förses med hjalt lokalt.
Någon nämnvärd produktion av kvalitetssvärd i Sverige kom inte igång förrän
1551.
© 2001 Björn Hellqvist