Femtio år av förvirring
"Vapnens historia" jubilerar

1951 publicerades "Historiens plogbillar", en av de få översiktliga böcker om vapen och rustningar som finns på svenska, och samtidigt den mest spridda. 1965 gavs den ut i nytryck under titeln "Vapnens historia". Den kan fortfarande hittas på bibliotek och i antikvariat, och har använts som referens i t.ex. Nationalencyklopedin. Man kan med fog anta att bokens inflytande vida överstiger dess blygsamma format. Det finns dock ett litet problem... ingen bok är perfekt, och detta gäller även "Vapnens historia". Mycket av informationen är korrekt, vilket gör det så mycket svårare för lekmannen att upptäcka felaktigheterna. Jag vill här redovisa några av de fel jag hittat, och försöka rätta dem med hjälp av senare publicerad (och i mina ögon mer pålitlig) litteratur. De källor jag främst använt mig av är "Arms & Armor of the Medieval Knight" av David Edge och John M. Paddock, "The Archaeology of Weapons" av Ewart Oakeshott, "Arms & Armour of the Crusading Era 1050-1350" av David Nicolle, samt "Swords and Hilt Weapons", redigerad av Anne Cope. Vissa andra källor har också använts i enstaka fall.

Olle Cederlöf (1918-1999) föddes i Jönköping, och hamnade efter en flygvapenkarriär och studier i Lund i museivärlden. Han avslutade sitt yrkesliv som styresman (chef) för Armémuseum. Denne Jönköpingsson (något han och jag har gemensamt, jämte vapenintresset) var alltså "bara" 33 år när Historiens plogbillar: en vapenhistorisk handbok utkom. Utöver den boken så kom hans forskning att resultera i ett stort antal uppsatser som rörde särskilt blanka vapen och eldhandvapen, och vilka publicerades i Armémusei årsböcker. Oaktat hans meriter, så måste jag tyvärr konstatera att Cederlöfs mest kända bok är behäftad med ett antal fel. Orsakerna är troligtvis flera, men man måste minnas att han skrev boken i en tid som saknade de insikter som först på senare år har gjorts inom vapenforskningen, och att han till yttermera visso baserade sin bok på forskning från 1800-talet. Men det är illa nog…

Sidhänvisningarna gäller 1965 års utgåva av boken. Citat är inom citationstecken, med kortningar i texten markerade med (…) och inskjutna kommentarer markerade med [ ]. Jag har i huvudsak skjutit in mig på svärden, men jag har även tagit med en del felaktigheter om andra vapen samt rustningar.

Sid. 23 (fotnot): "Katzbalgern (…) hade sitt namn efter den av kattskinn (ty. Katzbalg, kattskinn) förfärdigade taska, i vilken vapnet vanligen bars."

Den färgstarka detaljen om kattskinnsskidan är en ofta upprepad missuppfattning, som man stöter på lite varstans i litteraturen. En troligare översättning är "kattslagsmål" (ty. Katze - katt, balgen - brottas, slåss), med anspelning på de intensiva närstrider som detta kortsvärd användes i.

Sid. 27: "Under folkvandringstiden betraktades det tveeggade germanska långsvärdet som den friborne, förnäme krigarens speciella attribut. Detta återspeglas också i den påkostade och individuella utsmyckningen som gavs åt svärden, vilka uppvisar klingor av ypperligt, ej sällan damaskerat stål. [En fotnot hänvisar till ett stycke om damaskusstål - se anmärkningarna för sidan 159.] De damaskerade klingorna torde ursprungligen importerats från Orienten."

Här demonstreras den ständigt återkommande sammanblandningen av europeiskt, mönstervällt stål, och det äkta damaskusstålet, wootz. Folkvandrings- och vikingatidens svärd var tillverkade i Europa, med mönstervällda klingor. Skillnaden är betydande i jämförelse med wootz-stålet; det förra består av sammanvridna och -smidda järn/stålstänger, medan det senare är ett homogent kolstål, som trots att det kallas "damaskusstål" egentligen kom från Indien. Likväl så lever begreppet "damaskus" kvar i smidessammanhang, när det egentligen är mönstervällning som avses.

Sid. 29: "Svärdet blev inte endast den förnäme utan även den gemene vikingens viktigaste vapen vid sidan av yxan."

Cederlöf glömmer bort spjutet, som åtnjöt högt anseende bland vikingar och andra germanfolk. Det är tveksamt om svärd verkligen var så vanliga bland vikingarna.

Sid. 29-30: "De under 1300-talet nykonstruerade svärdtyperna representeras av 1½-handssvärdet (…)"

1½-handssvärden introduceras redan under senare halvan av 1200-talet.

Sid. 30: "Den fortgående förstärkningen av kroppsbepansringen hade nämligen lett till att enhandssvärden blivit tämligen ineffektiva. Svärdklingorna måste därför göras längre och kraftigare, vilket resulterade i att svärden blev så tunga och klumpiga att de svårligen kunde föras med en hand."

Nonsens. Bortsett från att Cederlöf inte verkar ha hanterat ett medeltida svärd när han skrev detta, så borde logiken säga att ett svärd som kallas "1½-handssvärd" kan användas med en eller två händer. Om de nu är så "tunga och klumpiga" att man inte kan använda dem enhänt, så är det fråga om tvåhandssvärd… Viktskillnaden mellan en enhandare och en 1½-handare kunde vara 3-4 hekto, eller runt 25% av den totala vikten.

Sid. 30: "De kraftiga huggen tjänade dock till att slå motståndaren sanslös, varefter nådestöten utdelades med dolken. Inklämd i sitt stålskal kunde riddaren för övrigt endast utföra snävt begränsade rörelser varför det, som Hellsten säger, 'blev att giva och taga väldiga dråpslag utförda på enklaste vis'. Fäktkonsten gick därför sitt förfall till mötes inom de samhällsskikt som hade råd att bära rustning."

Mer nonsens, grundat på vad Nils Hellsten skrev 1943. Se följande artikel för en mer ingående kritik av Hellstens påståenden.

Sid. 32: "Dylika tvåhandssvärd (…) hade ofta klingor av närmare 2 meters längd."

En typisk längd för ett tvåhandssvärd vid mitten av 1500-talet var runt 165 cm, varav cirka 120 cm var klinga. Ytterst få svärd var 2 meter långa, och då gällde det hela vapenlängden, inte bara klingan.

Sid. 32: "Det kan tilläggas att man i Skottland begagnade ett nationellt särpräglat tvåhandssvärd, s.k. claymore, vars fäste enligt vad Otto Smith påpekat synes gå tillbaka till ett av vikingatidens svärdfästen."

Med tanke på att det skiljer runt 400 år mellan vikingatidens slut och 1500-talet, då claymoren introducerades, vill jag inte riktigt tro på den hypotesen… Skillnaderna är större än likheterna.

Sid. 32: "[Tvåhandssvärden] försågs i detta fall [cermoniellt bruk] ofta med vågiga, s.k. flammiga klingor, vilka självfallet var oanvändbara för varje praktiskt syfte.

Vadå "självfallet"? En teori är att man gjorde eggarna vågiga för att öka egglängden i förhållande till klinglängden. En del av dessa vapen hade säkerligen mest en ceremoniell funktion, men att döma ut dem utan att närmare studerat dem är bara dumt.

Sid. 33: "Som redan ovan påpekats förföll fäktkonsten under medeltiden inom de burgnare samhällsklasserna. Inom de lägre befolkningsskikten, vilka nödgades gå i strid enbart med svärd och sköld utan skydd av den dyrbara, rörelsefriheten starkt hämmande rustningen, synes fäktkonsten dock alltjämt ha omhuldats."

Se följande artikel om Hellstens skriverier, vilka ligger till grund för Cederlöfs påståenden. I korthet kan man bara säga att det är rent struntprat. Tvärtom skolades adelsmän i fäktning, delvis med hjälp av handböcker som skrivits av fäktmästare. Vidare så var inte alls "de lägre befolkningsskikten" så illa rustade som texten påstår, utan de kunde ha fullgoda skydd. Dessutom så upprepas den gamla myten om rustningarnas klumpighet.

Sid. 35: "Svärdet förvandlades definitivt till värja då klingan samtidigt gjordes lättare och smalare. Det är nämligen klingans dimensioner som i första hand skiljer värjan från svärdet. Medan svärdet är ett utpräglat huggvapen, är värjan - ehuru den är fullt användbar till hugg - först och främst ett stötvapen."

Jahaja. Då glömmer man i så fall bort alla de svärd som kom fram under 1400-talet, och som främst avsågs för stöt. Vidare så är värjor ganska dåliga huggvapen, då klingans tvärsnitt gör det svårt att slipa en tillräckligt flack egg för att göra den lämplig för hugg, och inte minst för att balansen inte optimerar hugget. Däremot lämpar sig värjan för mindre snitt.

Sid. 38: "Värjor med fästen av denna typ - korgen kunde antingen vara förfärdigad av grov järntråd eller av flata järnband - förekom i ett flertal varianter. Till de mera bekanta hör den venetianska schiavonan." (…) "De skotska värjorna, s.k. baskethilted highlandswords [sic], uppvisar dock så markanta skiljaktigheter - korgfästet var inte hopfogat av järntråd utan framställt av genombruten plåt - att man måste utgå ifrån att de utvecklats efter en annan linje."

På denna sida likställs den italienska/balkanska schiavonan och det skotska basket-hilted broadsword med värjan, även om Cederlöf använder termen "huggvärja". Egentligen så rör det sig om två snarlika typer av svärd försedda med korgfästen, även om Cederlöf använder sig av det för mig okända begreppet baskethilted highlandswords om "bredsvärden", förmodligen för att slippa undan den kompromotterande referensen till den bredare klingan.

Sid. 41: "Fotsoldaterna, som stred utan kroppsbepansring och väl för övrigt inte tilläts bära det tvåeggade svärdet, ridderskapets speciella attribut, började dock begagna sabelliknande vapen."

Två STORA fel! 1: fotsoldaterna bar visst rustning, men inte lika påkostade som riddarnas av lätt insedda skäl, och 2: de kunde visst bära svärd. När det gällde beväpningen, så är det ett misstag att tro att svärdet var det mest överlägsna vapnet. I själva verket så var svärdet bara ett av ett flertal vapen som fotsoldaterna (och riddarna) använde. Yxor, spjut (pikar, lansar), stridsklubbor och -hammare, hillebarder m.fl. vapen ingick i beväpningen. Det var billigare att utrusta soldater med t.ex. stångvapen, men också lämpligare rent taktiskt. Då riddarnas rustningar ofta stod emot svärdshugg väl, och det faktum att riddaren oftast slogs uppsutten till häst (vilket gjorde att fotsoldater med svärd fick en nackdel i fråga om räckvidd), kunde till exempel ett spjut eller en hillebard dels göra större skada, dels utjämna skillnaden i räckvidd till fotsoldatens fördel.

Sid. 41: "Fauchonen ersattes vid 1300-talets slut av ett liknande, ehuru betydligt längre vapen, s.k. bazelair eller badelair."

Tveksamt. Enligt Nicolles "Arms & Armour of the Crusading Era 1050-1350", så fanns det inget som hette "bazelair", och "badelairen" var troligen en stor dolk eller kortsvärd, och därmed knappast längre än falchionen (som jag föredrar att kalla svärdet). Falchionen fortsatte att användas under hela 1400-talet och en bra bit in på 1500-talet, även om den tenderade att bli mer krökt och inte lika huggarliknande som på 1200- och det tidiga 1300-talet.

Sid. 67: "Fäktsköldarna var speciellt avsedda för tvekamper och fördes sålunda aldrig i fält."

Cederlöf avser här den typ av sköld som brukar kallas "bucklare", en rundsköld med omkring 30-35 cm:s diameter. Påståendet att de inte fördes i fält är felaktigt; bucklaren var vanligt förekommande hos t.ex. bågskyttar, som använde rundskölden tillsammans med en falchion eller ett kortare svärd för närstrid.

Sid. 71-72: "Ursprungligen vilade den tunga hjälmen [tunnhjälmen], vars vikt ofta uppgick till närmare 15 kg, direkt på bärarens hjässa, som skyddades av en kraftig stoppning."

Fel! Den angivna vikten kan endast anses gälla för senmedeltida, extrema torneringshjälmar av "frogmouth"-modell; ett bevarat exemplar från omkring 1480 väger 10,2 kg. Detta avser dock en hjälm som är att betrakta som sportattiralj. De tunnhjälmar som användes på slagfältet vägde sällan mer än 3-4 kilo.

Sid. 73: "Vid 1300-talets början hade bacineten försetts med ett uppfällbart nässkydd, som vid århundradets mitt utvecklades till ett gotiskt spetsigt, hundnosliknande visir."

Den beskrivna visirtypen kom runt år 1380; tidigare modeller var trubbnosiga.

Sid. 84: "Det kan i sammanhanget nämnas att man vid sidan av det vanliga ringpansaret med i varandra trädda ringar också begagnade ett annat pansar, på vilka ringarna var fastsydda kant i kant vid en vapenrock av specialbehandlat läder (cuir bouilli). Detta pansar var under 1100-talet mycket populärt, då det var betydligt billigare att tillverka än det förra."

Med en hake: det finns inga belägg för att något sådant pansar existerat. Troligtvis beror det på att man felaktigt tolkat förenklade avbildningar av ringbrynja. Dessutom så är cuir bouilli hårt (behandlat med hett vax elller kokat i vatten), och skulle i så fall knappast främja rörligheten om pansaret hade samma form som ringbrynjan.

Sid. 95-96: "Rustningarna har successivt blivit tyngre. Redan från slaget vid Azincourt (1415), d.v.s. från ett skede då rustningarna ännu höll sig vid en blygsam vikt, berättas att åtskilliga ryttare, vilka förmodligen inte varit i blomman av sin ålder, efter en stunds ivrigt fäktande utan minsta skråma fallit döda till marken."

Fel! Tyngden, cirka 20-25 kilo, var tämligen jämnt fördelad på kroppen. Problemet med rustningarna var inte vikten, utan det faktum att man lätt blev överhettad i dem. Tänk er en stoppad jacka, och utanpå den värmereflekterande plåt, allt tillräckligt tätt för att svettning inte ska kyla. Lägg till detta svårigheten att få vatten, och resultatet blir att man riskerar att tuppa av antingen värmeslag eller vätskebrist.

Sid. 96: "Kroppsbepansringens besvärande tyngd gjorde det också omöjligt för de rustningsklädda att stiga till häst. Till detta erfordrades särskilda lyftanordningar. Blev hästen skjuten under striden eller ryttaren eljest slungad ur sadeln var emellertid den pansarkläddes saga all. I regel oförmögen att utan bistånd resa sig från marken var han skoningslöst utlämnad åt fiendens fotsoldater."

Suck. Den där gamla myten är lika gammal som de 1800-talsböcker vari den först omnämns. Faktum är att det både finns samtida skildringar och erfarenheter gjorda i nytillverkade rustningar, som klart bevisar att man kunde sitta upp till häst, slå kullerbyttor, hjula, slåss, och så vidare. Tyvärr har den bitit sig fast, och bilden av riddaren som lyfts upp i sadeln med hjälp av lyftkran är seglivad.

Sid. 159: "Damaskeringen, som har sitt namn efter handelsstaden Damaskus, är en urgammal orientalisk smidesmetod. Denna går ut på att klingämnet, ur vilken klingan utsmids, framställs av ett flertal hopvällda stålstycken av olika hårdhetsgrad. Genom att flera gånger å rad sammanvika, hopvälla och uthamra klingämnet erhåller man en klinga som är segare och mera hållfast än en vanlig stålklinga, samtidigt som man genom polering och etsning kan få fram en dekorativ klingyta med schatteringar i omväxlande ljusa och mörka toner."

Förutom mina anmärkningar gjorda i kommentaren för sidan 27, så var poängen med hopvällningen att jämna ut kolhalten i järn/ståltenarna, inte att kombinera olika hårdhetsgrad. Mönstervällning var ett sätt att få fram goda klingor ur relativt dåligt material, och resultatet blir inte bättre än en klinga av nyare, homogent stål.

Som synes så är "Vapnens historia" behäftad med en besvärande mängd fel, och då har jag inte ens kollat allt. Det är därför mycket synd att så gott som alla svenskar som har något med vapenhistoria att göra, har använt boken som referens. Så är till exempel en hemsida om medeltida vapen nästan helt byggd på informationen från boken. Förhoppningsvis kan den här artikeln göra att "Vapnens historia" läses med större försiktighet. En dag ska vi förhoppningsvis få en bok på svenska, som bättre reflekterar det man vet i dag om vapnens och rustningarnas historia.

Tragisk slutkläm

Under 2002 gavs otroligt nog boken ut i nytryck! Jag skrev följande email till förlaget:

Hej!

Jag såg att ni gett ut ett nytryck av Olle Cederlöfs "Vapnens historia". Ni skriver följande på er hemsida:

"Denna bok utkom första gången 1951 under titeln Historiens plogbillar. Boken var avsedd att fylla det behov av kortfattad facklig orientering som uppstått på grund av den ytterst sparsamma utgivningen av vapenhistorisk litteratur som då fanns. Den skrevs ursprungligen som en handledning för samlare av äldre vapen, varför artilleripjäser och därmed sammanhängande objekt bara summariskt behandlas."

...och däri består problemet. Boken är 51 år gammal. Den grundar sig bl.a. på källor som stammar från 1880-talet, och förlitar sig alldeles för mycket på vad som idag är högst föråldrad forskning och historik. Det är som om ni skulle ge ut nytryck av böcker med titlar som "Turista i Östtyskland" från 1988 eller "Solsystemets åtta planeter" från 1929... Boken är full av felaktigheter och myter, och är därmed värdelös som referensverk. Varför kunde ni inte uppdra åt någon lämplig vapenhistoriker att skriva en bok som ger en överblick av de senaste 50 årens forskning på området, istället för att ge en högst bristfällig bok ytterligare ett halvsekels liv? Om ni undrar vad jag har för invändningar mot innehållet, kan ni titta närmare på en artikel jag skrev med anledning av att boken fyllde 50.

Med beklagande,

Björn Hellqvist

Jag har inte fått något svar…