Myten om medeltidens stridskonst,
eller:
Allt är Hellstens fel

1943 utkom den tolfte delen i bokverket "Nordisk kultur". Den är tillägnad vapen och vapenbruk från Nordens förhistoria fram till 1500-talet. Ett antal kapitel av olika nordiska experter förklarar utvecklingen, och flera av dem är av värde även idag. Olyckligtvis har ett kapitel bidragit till att mer än någon annan skrift sprida missuppfattningar om medeltidens stridskonst, med effekter mer än 50 år efter publiceringen. Det är kapitlet "Fäktning i Norden under forntid och medeltid", skrivet av Nils E. Hellsten. Tyvärr har hans text fått oönskad spridning i två andra ofta använda referensverk, nämligen "Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid" (där artikeln om fäktning författats av Hellsten) och Olle Cederlöfs "Vapnens historia", som direkt citerar Hellsten. Den senare är även känd som "Historiens plogbillar" och är en kraftigt föråldrad och felbemängd bok. Mer än 50 år senare fick Hellstens villfarelser ny spridning i det vapen- och krigshistoriska kapitlet i "Unionsdrottningen" (1997), och det finns en överhängande fara att även nya böcker kommer att bygga på Hellstens felaktiga föreställningar.

Vad gäller det egentligen?

Vad är det då som är så skadligt med Hellstens text? Officeren, gymnastikdirektören och fäktinstruktören Nils E. Hellsten (1886-1962) var en skicklig florettfäktare av internationell klass, men oaktat hans övriga kvalifikationer, så kan ett försök till analys av historisk fäktning med utgångspunkt från sportfäktning inte bli annat än fel. Man kan inte förvänta sig att en person som är van vid en florett på 500 gram samt fäktmask och -jacka korrekt ska kunna förstå bruket av svärd, sköld och rustning. En av de böcker han refererar till i "Kulturhistoriskt lexikon" är "Schools and Masters of Fence" av Egerton Castle, först publicerad 1884. Denna bok har starkt bidragit till bilden av den medeltida stridskonsten som grov och osofistikerad, med den italienska renässansens fäktning som ursprunget till den systematiserade svärdskonsten och därmed dagens förfinade fäktning. Hellstens texter har fått motsvarande genomslag i Sverige, vilket med tanke på bristen på tillförlitlig vapenhistorisk litteratur är dubbelt olycklig. Visserligen är hela kapitlet i "Nordens kultur" skrivet med en nordisk utgångspunkt, varvid kommentarer om t ex frånvaron av fäktakademier äger viss relevans, men texten är ändå skriven på ett sådant sätt att läsaren inte kan tro något annat än att samma dystra bild gällde för hela Europa. Vidare tog han ingen hänsyn till utländska influenser, utan läsaren får intrycket att medeltiden var statisk och utan idéutbyte. För att bättre förstå hur eländigt det är, ska jag ge ett antal exempel och kommentera dessa. Jag kommer främst att beröra hans kommentarer om svärdens användning och lämna övriga vapen därhän.

Källor, källkritik och vikingaromantik

När Hellsten skrev sin text rådde en romantiserad syn på vikingatiden (och gör än idag), vilket färgar hans tolkning av isländska sagor och de stridsskildringar som finns där. Innan han kommer in på vikingatiden gör han några nedslag i sten- och bronsåldrarna. De tidigaste bronssvärden hade klingorna fastnitade vid hjaltet, vilket gjorde dem känsliga för laterala påfrestningar - många återfunna tidiga bronsålderssvärd uppvisar skador där nitarna dragits loss ur de tunna bronsklingorna. Dessa svärdsklingor var vanligen smala, vilket skulle kunna ses som ett tecken på att de primärt var stötvapen. Det faktum att de gått sönder p g a påfrestningar under hugg antyder att stöten vore en bättre anfallsmetod, men det finns inget som stöder att den användes. Under mitten av bronsåldern började man tillverka svärden i ett stycke, där klinga och tånge utgjorde en enhet. Detta gjorde dem starkare och klingornas form och balansering tyder på att de främst användes för hugg. Inget av detta berörs av Hellsten, men han kommer fram till antagandet att hugget var den primära anfallsrörelen. Detta uttrycker han på följande vis:

Man måste då fråga sig, om det över huvud taget kan vara möjligt, att redan när svärdet först uppträdde, man omedelbart skulle ha kunnat finna på det konstfärdiga, beräknande användande, som stöten innebär, med förbigående av det naturliga, mycket närmare till hands liggande hugget.

Med andra ord skulle användningen av hugget vara att det var den naturliga anfallsrörelsen (fullt rimligt) men att stöten inte användes på grund av att bronsålderns folk var för primitiva. Att brons som metall bättre lämpade sig för huggklingor än stötklingor, och att de tidiga svärden var av för vek konstruktion, tycks inte förespegla honom. Sedan övergår Hellsten till vikingatiden, där han blir närmast lyrisk. Helt okritiskt godtar han vikingasagorna som källor för en analys av stridskonsten. Vikingarnas personliga vapenskicklighet prisas högt, utan att han en enda gång frågar sig om inte sagoförfattarna kan ha bättrat på fakta, eller om sagornas hjältar är representativa för den genomsnittlige vikingakämpen. Nej, istället skriver han:

Vikingatiden i Norden är ur såväl vapen- som fäktsynpunkt synnerligen intressant och mycket högtstående.

Detta utan att ta hänsyn till att stålet blev bättre under medeltiden och att större variation fanns bland medeltidens vapen och stridskonst än vikingatidens. Han skriver på ett annat ställe att:

(Vikingatidens fäktkonst) krävde av sin man ej endast styrka, utan i lika hög grad smidighet och balans och först som sist snabbhet i uppfattningsförmåga, tanke och handling.

Detta är, med förlov sagt, en plattityd så god som någon. Dessa egenskaper har varit kännetecknen för framgångsrika kämpar i vilken epok det vara månde. Underförstått menar Hellsten att dessa egenskaper kom på skam under medeltiden, och att det var först med 1500-talets fäktning som de togs till heder igen. Han hävdar också att:

Man (vikingarna) kände således till den moderna fäktningens tempohugg, genom vilka man med sitt eget hugg söker komma ett tempo före motståndarens hugg, och hejdhugg, där man med sitt eget hugg möter motståndarens.

Dessa båda hugg var inte bortglömda under medeltiden, utan beskrivs i dåtidens fäktmanualer. Hellsten visar här sin okunnighet på ett tydligt sätt. Bevarade medeltida manualer betonar vikten av att ta initiativet och beskriver olika metoder att uppnå detta, däribland "tempohugg" och "hejdhugg". Hellsten fortsätter med sina antydningar om att tiden mellan vikingatidens slut och 1500-talet var en svärdskonstens öken när han beskriver sköldbruket:

Som en egendomlighet förtjänar att nämnas, att denna fastlåsning av motståndarens klinga sedan återkommer i 1500- och 1600-talens rappirfäktning, då låsningen emellertid ej skedde med skölden, utan mellan värjans eller vänsterhandsdolkens parerstång och klinga.

Behöver jag säga att fastlåsningstekniker förekom även under medeltiden?

"Den mörka medeltiden"

Så kommer Hellsten in på medeltiden:

Det ligger nära till hands antaga, att vikingatidens mycket högtstående fäktkonst än ytterligare skulle ha utvecklats under den lysande riddartiden. Förhållandet är emellertid det rakt motsatta. Söker man orsakerna härtill, är viktigast den alltmer fulländade rustningen, som menligt inverkade på rörligheten och förhindrade utförandet av andra än de allra enklaste fäktrörelserna. I stället för den såväl ifråga om vapen som skyddsmedel lätt och ändamålsenligt utrustade vikingen framträdde den så småningom helt järnklädde riddaren, vilken, när han ej satt till häst, erbjöd en tung och mycket otymplig anblick.

Den gamla missuppfattningen att rustningarna begränsade rörligheten har motbevisats i moderna experiment. En fullt rustad person kan utdela alla de hugg och stötar som en orustad kan göra, då rustningen utformats för att inte hindra rörelserna. Likaså brukar man stöta på myterna om att en riddare som fallit inte kunde resa sig utan var hjälplös inför sina fiender, eller att han var tvungen att vinschas upp på hästen. En plåtrustning från sent 1400-tal vägde 20-25 kilo, med vikten fördelad över kroppen. Delarna var artikulerade för att tillåta full rörlighet. En rustad man kan sitta upp till häst, klättra uppför stegar och slå kullerbyttor, och inte minst slåss! Visst, kämpen var inte lika rörlig som en orustad person, men han var ingen klumpig plåtniklas heller. Hellsten nöjer sig dock med vad han har läst i gamla böcker och fortsätter med:

Tung och ovig blev också fäktningen, där kraften helt fick ersätta konsten. Fortfarande skilde man noga mellan anfalls- och försvarsmedel, och parader med vapnet enligt nutida begrepp voro okända. Vikingatidens alla "parader med kroppen": hopp, böjningar, dykningar o. s. v. försvunno och kvar stod en variationsfattig fäktning, som gick ut på att utdela väldiga dråpslag och att med sköld och rustning skydda sig mot dessa. (…) Här bör dock anmärkas, att det hos de lägre befolkningsskikten, där man utan rustning tvangs att strida med svärd och sköld, som den moderna fäktkonsten på 1200-talet föddes i Spanien och Italien.

Jag vill inte upprepa mig gällande påståendena om medeltidens torftighet ifråga om "fäktkonst", men bara för att den tros oskön att skåda av en sentida florettfäktare så betyder det inte att den var osofistikerad. Snacket om "dråpslag" är förvisso motiverat av den enkla orsaken att mer skydd kräver bättre vapen och större kraft, men det är ändå felaktigt att tro att det var fråga om rallarsvingar utdelade med veritabla järnspett. Rustningsutvecklingen betydde inte att svärden gjordes avsevärt tyngre, utan att de utformades för att kunna utdela den av Hellsten så omhuldade stöten för att tränga igenom plåten. För övrigt ansågs stridshammare, stridsklubbor och pålyxor som bättre lämpade att bekämpa plåt. Hellstens påståenden om att den moderna fäktkonsten går att spåra till 1200-talets Spanien och Italien är inget annat än ett försök att förklara varför 1500-talets fäktmästare kom från dessa länder. Faktum är att de äldsta fäktmanualerna härstammar från det sena 1200-talets Tyskland! Men när Hellsten ändå är ute cyklar så kan man ju lika gärna fortsätta att citera:

Någon enhetlig fäktmetod kan man ännu ej spåra och ej heller finnas några speciella utbildningsanstalter för fäktning.

Som om allt skulle vara avhängigt om det fanns fäktakademier av den typ Hellsten var van vid! Väl att märka är att 1600-talets akademier bildades när svärdet började spela ut sin roll som vapen för slagfältet. Vad gäller enhetligheten så fanns det en grundläggande teknik över i princip hela Europa - det finns ju bara så många sätt att dänga ett svärd i huvudet på någon. För övrigt återfinns samma tekniker i Japan som i 1400-talets Tyskland, utan att något utbyte ägt rum. Att det inte fanns några akademier i sentida mening torde stå klart, men det fanns fäktmästare fäktargillen redan på 1300-talet som tog emot elever, som i sin tur spred teknikerna till sina hemländer.

Missgrepp och hugg i sten

Så börjar Hellsten beskriva vad han tror var de vanligaste huggen under medeltiden, där han även lyckas trassla in sig i fingerringars och parerbyglars utveckling. Bland annat så påstår han att:

Man högg således uppifrån vänster och nedåt höger åtminstone när striden började, i fortsättningen kunde säkerligen även hugg i andra riktningar göras. Först senare, efter medeltiden, blevo hugg även i andra riktningar vanliga, d. v. s. med handens insida snett uppåt eller rätt uppåt, vilket då framtvang skyddsanordningar även på fästets andra sida.

Pröva med att hugga på det sätt som känns mest naturligt, med armen snett utåt, armbågen i axelhöjd, handen i jämnhöjd med huvudet och svärdet närmast vågrätt bakåt. Detta är en av de tre grundpositionerna i medeltida fäktning. Gör sedan ett hugg mot en tänkt motståndare - det kan gå i tre riktningar: mot motståndarens högra skuldra, mot hans huvud eller mot hans vänstra sida. I det senare fallet slutar handen i ett läge med insidan uppåt. Detta förekom långt före det att svärdsfästena fick sina byglar.

Hellstens okunskap om medeltida vapen bevisas - man frågar sig om han någonsin hållit i ett riktigt svärd - med följande ord:

Vid fäktning fattade alltid högra handen så nära parerstången som möjligt och liksom under vikingatiden med fullt grepp om kavel. - Redan detta sätt att fatta svärdet utesluter möjligheterna till stöt. - För att öka kraften och skärpan i hugget kunde man fatta med vänstra handens tumme, pek- och långfinger eller endast tumme och pekfinger om yttersta delen av kaveln och knappen.

Till att börja med kan man visst stöta med ett svärd, förutsatt att man skiftar greppet något. Att hålla ett lång-, slag- eller bastardsvärd med ett frökengrepp så som föreslås är värdelöst - hela handen bör greppa knappen i ett halvhårt grepp.

Nådastöten?

Så avslutar jag med Hellstens syn på strid i rustning:

Det är endast helt naturligt, att fäktningen i en tung järnrustning måste bli ytterligt primitiv. Det blev att giva och taga väldiga dråpslag utförda på enklaste vis. Troligen förmådde inte ens dråpslagen med kyrassvärden (lång-, slag- eller bastardsvärd) genomtränga rustningen, men väl slå motståndaren knockout, d. v. s. medvetslös, varefter han på annat sätt fick expedieras (se nedan).

Denna trötta vanföreställning hör möjligen hemma i filmernas värld - den har inget att göra med verkligheten. För att repetera: man kunde röra sig i de inte alls så tunga rustningarna, och striderna var kanske inga estetiska upplevelser som en modern fäktmatch (två snubbar i vita kläder på en matta som petar på varandra med pseudosvärd), men de var sofistikerade och effektiva.

Hellsten kan visserligen ursäktas med att kunskapen om medeltidens stridskonst har blivit större först de senaste 10-15 åren. Experiment, bättre svärd och studier av bevarade manualer (t ex Liechtenauer, Döbringer, Talhoffer och Liberi) har luckrat upp århundraden av fördomar. På sätt och vis var hans attityd typisk för sin tid, när medeltiden ansågs ha varit en tid av tillbakagång och renässansens 1500-tal en tid av framsteg. Hans sportfäktarperspektiv har verkat förblindande och dåtidens litteratur var präglad av gamla missuppfattningar från föregående sekel. Tyvärr uppvisar hans text ett av de drag som vissa sportfäktare beskylls för: tron att den moderna fäktningen är slutet på en lång utvecklingsprocess från den "mörka medeltidens" klumpiga svärdsbruk till vår tids förfinade fäktning. Likväl finns det ingen anledning att som dagens akademiker okritiskt återanvända gammal skåpmat i nya texter på ämnet, och därmed föra vidare 1800-talets myter in i 2000-talet. Förhoppningsvis kan mitt bidrag hjälpa, om än så lite, att återupprätta den medeltida stridskonstens anseende.

© 1999 Björn Hellqvist

Fotnot: Egerton Castle skriver i sin bok "Schools and Masters of Fence from the Middle Ages to the 18th Century" (min översättning):

"(den) grova och oskolade medeltida stridskonsten reflekterade troget den råa maktens styre i såväl samhällsliv som i politik. Den kraftigaste armen och det tyngsta vapnet gav segern (…) Detta var tiden med stridsklubbans och glavens krossande slag, när en riddares överlägsenhet i strid berodde på hans förmåga att bära tyngre rustning och utdela kraftigare hugg än sin granne, när styrka prisades högre än skicklighet, och när trubadurer sjöng om förtrollade svärd som inte kunde brytas."

Tillbaka