”Vid Teherankonferensen [27/11 – 1/12 1943] överlämnade Winston Churchill ’Stalingrads svärd’ till ’det sovjetiska folket’. På svärdsklingan hade en dedikation graverats in: ’Till de av stål härdade medborgarna i Stalingrad, en gåva från kung Georg VI som en symbol för det brittiska folkets uppskattning.’ Med sitt tal gjorde Churchill ceremonin minnesvärd. Stalin tog emot svärdet med båda händer, lyfte det till sina läppar och kysste svärdsskidan. Han överlämnade det sedan till marskalk Vorosjilov som med sin tafatthet lyckades få svärdet att glida ur skidan. Med en skräll slog det i golvet.” (Ur ”Stalingrad” av Anthony Beevor.)
När de återkom till England 1874, bjöd “the Royal Madras Fusiliers” på en stridsuppvisning med stavkamp, strid till häst, bajonett- och svärdsfäktning och gymnastik. Höjdpunkten var när sergeant McKenzie visade sin skicklighet med svärdet. En lokal tidning rapporterade följande:
”Han kapade 1½-tums blystänger i ett enda hugg med samma lätthet som pappersark. Han skivade sedan ett äpple som var placerat på en liten pojkes huvud till de närvarande damernas skräck, då dessa var rädda att ett felaktigt hugg skulle göra den lille krabaten en tum kortare. Den skicklige sergeanten delade sedan ett äpple som var inlindat i en näsduk utan att skada den. Detta är en bedrift som kräver mycken träning. Alla dessa bedrifter med svärdet avslutades med att ett får klövs i ett enda hugg – detta var ett av de bästa svärdskonster vi någonsin haft nöjet att bevittna, och sergeant McKenzie fick kraftiga applåder när han lämnade salen.”
Tre år senare lyckade fanjunkare Clements klyva två får i ett hugg. Det var hårt att vara får i det viktorianska England…
Polisen bar relativt korta sablar ända in på 50-talet, men i och med att poliskåren motoriserades fick man problem med att sablarna klämdes i bildörrarna. Till sist avskaffades de och ersattes av batonger. Polismännen erbjöds att köpa sina gamla sidovapen för 25:- styck, men intresset var minst sagt svalt, så mängder av dem skrotades. Nu för tiden kan en polissabel i fint skick hämta flera tusen kronor på vapenauktioner…
Ibland
kan man få se exempel på vad som kan hända när man inte gör sin hemläxa. Spanska
Marto kränger ett rostfritt "vikingasvärd", där man gjort ett fatalt misstag.
Hjaltet på deras högglanspolerade version av Dybäckssvärdet från Skåne (cirka år
950-1000) är en enda stor missuppfattning. Det som anses vara ett av Nordens mest
praktfulla svärd från vikingatiden ser lagom tufft och barbariskt ut med sin intrikata
parerstång. Det är bara en hake… på originalsvärdet kan man se att
"parerstången" består av två delar: själva parerstången (som har en typ av
ornamentik) och det som egentligen är munblecket till svärdsskidan (i en annan typ av
ornamentik; rödmarkerat i bilden). I vilket fall som helst har den entusiastiske
spanjoren imiterat munbleckets ornamentik för att "rekonstruera" den del av
svärdsknappen som saknas. Resultatet är ett svärd som aldrig kan ha existerat, fast det
lär väl inte bekymra några andra än fackidioter som den här hemsidans ägare…
Från år 1456 finns en uppgift från Arboga om att ett svärd kunde kosta 6 öre. Det rörde sig troligen om ett ganska enkelt vapen; dess pris kan jämföras med ett armborst (8 öre 1466), ett bröstharnesk (8 öre 1466), en gryta (12 öre 1458), ett par skor (1 öre 1450), sköld (4 öre 1465) och ko (16 öre 1450). En okvalificerad arbetare kunde tjäna 4 örtugar om dagen (1 öre = 3 örtugar), så det skulle ta honom nästan fem dagar att tjäna ihop till svärdet. Nu är det notoriskt svårt att beräkna relativ köpkraft på medeltiden och vad priset skulle motsvara i dagens penningvärde, men man kan alltid roa sig med att jämföra vad det skulle motsvara i öl. En tunna öl (ca 125 liter) fick år 1450 kosta 5 öre. Med andra ord kostade svärdet lika mycket som 150 liter öl. Antag att dagens pris för en sexpack (3 liter) öl är 45:- Då blir det 50 x 45 = 2250:- för svärdet, vilket är ungefär lika mycket som man får betala för ett nytillverkat svärd från Del Tin. Den som vill erbjuda öl som betalning kan ju alltid ge ett bud, så får vi diskutera :-)
Det fulaste fantasysvärd som någonsin
gjorts till en film måste vara det trebladade monstret i "Det grymma svärdet"
("The Sword and the Sorcerer") från 1982 (mitt i barbarfilmsvågen). Inte nog
med att svärdet var fult, det var även fånigt. Hjälten, prins Talon, kunde skjuta
iväg de båda mindre sidoklingorna och man såg hur de svajade fram på sin tråd mot
målet. Filmen sög rätt rejält, vill jag minnas, men den var gjord med ganska gott
humör vilket kompenserade för en del av dumheterna. Om någon undrar vad som hände med
svärdet, så hittades det för några år sedan på en loppmarknad av en snubbe som
köpte det för $40. Fler fula svärd finns här.
Ett medeltida svärd tros ha haft en aktiv livslängd på omkring 50 år; det var inte bara det att rustningsutvecklingen sprang ifrån vissa stilar, utan även att ett väl använt svärd till sist var så pass nedslipat att klingan inte gick att lita på längre. Man kan observera detta på en del bevarade svärd, där klingan är märkbart bredare precis vid fästet för att sedan kurva inåt.
Bruket att bära en matchande dolk till svärdet kan spåras till 1300-talet, men det är först från och med omkring 1520 som man vinnlägger sig om att tillverka dem i matchande utförande. Efter omkring 1635 blir det mindre vanligt att bära dolk till svärdet eller värjan.
"Sum Talboti pro vincere inimicos" (Jag tillhör Talbot för att besegra hans fiender). Detta var inskriften på grevens av Shrewsbury, John Talbot, svärd. Han dog i slaget vid Castillon 1453, 65 år gammal. När hans häst föll omkull, passade en fransk fotsoldat på att klippa till Talbot i huvudet. En härold lyckades identifiera kroppen efteråt endast genom att han kände igen att liket saknade en viss tand…
I Tyskland har man hittat en katzbalger (kort svärd använt av bl a landsknektar) med hjalt från omkring år 1500, medan klingan är mönstervälld ("damaskus") och troligen från 600-talet!
Tvärtemot vad man skulle kunna tro, så klarar sig ett svärd bättre om det hamnar i vattnet än i jorden. Medan det korroderar kraftigt i jorden, så klarar det sig bättre om det sjunker ner i bottengyttjan och därmed i en syrefattig miljö vilket hämmar korrosionen.
Det högsta pris som betalats för ett svärd var 823 045 pund (i runda slängar 10 miljoner spänn!). Detta betalades på en auktion på Sotheby's i Geneve 1987 för hertigens av Windsor officerssvärd från Royal Navy, vilket han erhöll från kung George V 1913.
Mannen på bilden är den nuvarande stormästaren i Muso Jikiden
Eishin-Ryu Iaijutsu, Miura Takeyuki. Han har studerat kendo och annan japansk
svärdskonst i över 65 år (sedan elva års ålder). Här klyver han ett enkelt ark
tidningspapper med ett välriktat hugg av sitt svärd. Verkar det lätt? Pröva
själv…
Läs mer om Miura Takeyuki på denna adress: http://www.users.cts.com/king/e/erikt/iai/miura.htm
När en katana smids så är den rak. Klingans krökning är en effekt av härdningen, då lera läggs på dess rygg. När klingan hettas upp och sedan nedkyls svalnar ryggen långsammare och blir därmed "segare", medan eggen blir hårdare och därmed lättare att hålla skarp. Samtidigt gör olikheten i avsvalningen att klingan kröks till den för katanan så karaktäristiska kurvaturen.
Botanikern och läkaren Carl Peter Thunberg, en av Linnés lärljungar, besökte Japan 1775-1776. I sin bok "Resa uti Europa, Africa, Asia förrättad åren 1770-1779" beskriver han i en notis de japanska svärden:
"Sabeln är altså deras förnämste och ypperste vapn, som hvar och en, utom bönder, altid bär på sig. Denne sabel är halfannan aln lång, något litet krokig och tjock i ryggen. Klingorne äro af en makalös godhet och i synnerhet värderes de gamle ganska högt. De öfvergå vida i godhet de i Europa berömda Spanska klingorna. En tämelig tjock spik afhugges lätt, utan at äggen derigenom skadas, och en människa säges dermed, efter Japonesernes berättelser, kunna helt och hållit klyfvas."
Tack till Anders Johansson för citatet.
Här bör inflikas att de civila svärd som brukades i Europa när Thunberg skrev sina rader var lätta värjor, som endast var avsedda för stick och som därför inte behövde någon skärpa. De militära vapnen var kavallerisablar för enhandat bruk från hästryggen. Dessa var tillverkade i stora mängder och kan därför knappast jämföras med de japanska svärden, som kunde ta uppemot ett år att tillverka i extrema fall. Det bör dessutom tilläggas att japansk huggteknik kräver lång träning, så försök inte själva kapa spik…