Med filmen "Braveheart" blev berättelsen om Sir William Wallace känd över hela världen. Den väckte även ett intresse för skotska vapen. I filmen så är Wallaces svärd ett tvåhandsvapen som mer liknar något från 1400-talets Europa, än något typiskt skotskt från omkring år 1300. Otaliga kopior av filmsvärdet har sålts, men märkligt nog så är inte så många medvetna om ett annat svärd, som förknippas med den riktige William Wallace. Detta svärd finns att beskåda i National Wallace Monument i Stirling, Skottland. Jag hade möjligheten att ta en närmare titt på det under ett besök i Stirling sommaren 1999.
Jag ska inte gå in på några detaljer om Wallace här (läs min artikel om filmen här istället), men några grundfakta kan jag upprepa. Wallace räknas som en av Skottlands nationalhjältar; tillsammans med den samtida Robert the Bruce var han den mest inflytelserika skotten under medeltiden. Han föddes någon gång runt år 1272 som son till en obemärkt skotsk riddare. Han var tänkt att få en karriär inom kyrkan, men faderns död i strid 1291 ändrade detta. Samtidigt var Skottland inne i en tronföljdskris - den skotske kungen hade dött 1286 och det fanns ingen given tronföljare. För att undvika ett inbördeskrig tillfrågades kung Edward I av England om han kunde medla mellan tronpretendenterna, men han hade sina egna planer och hade i praktiken ockuperat Skottland i slutet av 1292. Wallace blev fredlös efter att ha slagit ihjäl en engelsk soldat i ett bråk 1291. När den engelske sheriffen i Lanark dödade Wallaces fru 1297, samlade Wallace en styrka och anföll sheriffens residens, där sheriffen och många soldater dödades. Detta startade en revolt mot engelsmännen, vilket föranledde kung Edward att skicka en armé norrut. Den leddes av John de Warenne, greve av Surrey och kungens skattmästare, Hugh de Cressingham. Armén mötte en underlägsen skotsk styrka vid Stirling Bridge 11 september, 1297. Engelsmännen gjorde en taktisk blunder, som utnyttjades till max av skottarna, och engelsmännen blev slagna i grunden. Ett tips till aspirerande härförare: låt aldrig din armé korsa en flod på en smal bro när fienden är nära - motanfallet kommer när bara hälften tagit sig över…). Skottarna anföll engelska garnisoner över hela Skottland, och Wallace ledde en armé på härjningståg genom norra England.
Wallace utsågs till "Väktare av Skottland" för sina bedrifter, och blev även dubbad till riddare. Edward gav dock inte upp, och ledde en engelsk armé till seger vid Falkirk 1298. Wallace lyckades nätt och jämnt fly, och tog sig till Frankrike och Rom, där han med klen framgång sökte stöd för den skotska saken. Han återvände till Skottland 1302 och började ett gerillakrig mot engelsmännen. Wallace förråddes och fördes till London 1305. Han ställdes inför och avrättades på det grymmaste sätt. Hans huvud sattes på en pik på Westminster Bridge och hans styckade kropp skickades till Newcastle, Berwick, Perth och Stirling för att visas upp som en varning. Kung Edward I dog 1307 på väg på ännu ett krigståg mot skottarna. Han efterträddes av sin son, den oduglige Edward II, som led ett förkrossande nederlag mot Robert the Bruce vid Bannockburn 1314. William Wallace var död, men lågan han tänt kom att brinna i många år.
|
"Fit for an archangel to wield, Yet light in his terrible hand" (Sir Walter Scott)
Man vet inte mycket om hur William Wallace såg ut. Krönikor och legender beskriver honom som en typiskt heroisk karl. Hans sägs ha varit 195 cm lång, och detta tas som intäkt att det stora svärdet förknippat med honom bara skulle ha kunnat svingas av en storvuxen man. Svärdet är 167,5 cm långt, men det är i sig ingen bevis för tesen om kroppslängden - den genomsnittlige medeltida mannen var omkring 170 cm, och hade inga problem att svinga stora svärd. Svärdet kan ha varit längre, då det finns uppgifter om att det ska ha reparerats två gånger. Bladet är 132 cm långt och 57 mm brett vid klingbasen. Den totala vikten är 2,72 kg. Mitt första intryck av svärdet var att det var fult, men dess påstådda ursprung gjorde det ganska imponerande i alla fall. Knappen är av förgyllt järn med en lökliknande form. Greppet är klätt med mörkbrunt skinn, och har det stoppade utseende man kan se hos processionssvärd. Parerstången är av förgyllt järn och ganska invecklad, med nedåtböjda ändar och försedd med parer-ringar. Emedan hjaltet är inte är original, varken till stil eller ålder, så tror man att klingan en gång tillhörde Wallaces svärd. Klingan är av tämligen grovt hantverk och antas vara av lokalt ursprung; de flesta kvalitetsklingor importerades från Kontinenten. Bladet är långsamt avsmalnande, med närmast parallella eggar tills de möts i en bred udd. Bladet har ingen ränna, utan har ett dubbelkonvext tvärsnitt. De allmänna proportionerna är lika de som samtida slagsvärd hade, men klingan passar inte in i Oakeshotts typologi, då avsaknad av ränna inte är något man ser hos slagsvärd från omkring år 1300.
Detta kan betyda att klingan verkligen är av lokal tillverkning, de båda reparationerna därmed förklarad av den låga kvaliteten. Det finns inga bevis för att Wallace verkligen ägde ett svärd med just den klingan, men det finns en omständighet som gör det möjligt att så verkligen är fallet. Det faktum att svärdet förvarades på samma plats i hundratals år, med ett omnämnande att det tillhört Wallace så pass tidigt som 1505, kan tas som bevis för att han verkligen ägt det. Vi lär väl aldrig få veta säkert.
Legenden berättar att efter infångandet av Wallace så togs svärdet till Dunbarton Castle, där det förvarades i nästan 600 år. År 1505 så är det noterat att svärdet skickats för underhåll på order av kung James IV. Jobbet som skulle utföras var "binding of Wallas sword with cords of silk", samt montering av "a new hilt and plomet" och "new scabbard and a new belt". Detta gjordes troligen för att svärdet skulle bli mer representabelt med tanke på dess illustre ägare. 1825 skickades svärdet till Royal Armouries i Tower of London för reparationer. Det undersöktes av doktor (senare Sir) Samuel Meyrick, som, ovetandes om ändringarna utförda 1505, tyckte att hjaltets utseende inte stämde överens med dess föregivna ålder. Sålunda byttes hjaltet mot ett som gick i 1400-talsstil (?). 1888 flyttades svärdet från Dunbarton Castle till Wallace-monumentet med mycket pomp och ståt. En tid senare förseddes det med en kopia av hjaltet från 1505. Det sägs att svärdet blivit stulet två gånger; ena gången av suffragetter (kvinnor som kämpade för rösträtt) och andra gången av någon som gömde det i en skorsten i Glasgow (!).
Det finns bara två kända tillverkare av replikor av detta svärd. Den ena är Castle Arms of Edinburgh, medan den andra (auktoriserade) versionen görs av Iain MacAllen, vars far gjorde en kopia av svärdet för 30 år sedan som finns att beskåda på annan plats i The Wallace Monument.
The National Wallace Monument är beläget på en skogsbeklädd klippa i den norra utkanten av Stirling. Det går en lokalbuss till foten av bergsknallen, samt även en sight-seeingbuss. Vid parkeringen finns en butik och biljettkiosk (inträde £3.25 för vuxna). Missa inte den förskräckliga William Wallace-statyn, inspirerad av "Braveheart". Om du inte känner för att promenera upp till kullens topp, så går det en minibuss med täta mellanrum för en extra avgift. Monumentet erbjuder en magnifik utsikt över den omgivande landsbygden. Det imponerande tornet är byggt i neogotisk stil och blev färdigt 1869. På bottenvåningen finns biljettförsäljning (om man inte löst biljett tidigare), ett minimalt kafé och en souvenirshop. Tyvärr fanns det inga vykort eller böcker om svärdet när jag var där, men man kunde köpa brevknivar formade som svärdet… Det är 246 trappsteg till tornets tak, och det finns ingen hiss. På första våningen finns en utställning om Wallace samt en dramatiserad audio-visuell "pjäs" om hans rättegång i London. "Wallace-svärdet" står i en glasmonter i ett hörn. Rummet är svagt upplyst, så fotografering är svår. På nästa våning är en minneshall tillägnad berömda skottar, och på tredje våningen finns det orienteringstavlor för utsikten från taket. Om du besöker Stirling så kan du gå över slagfältet (en park vid norra änden av Old Bridge), och även besöka Bannockburn Heritage Center söder om staden, alldeles intill slagfältet från 1314.
Rogers, Charles: The Book of Wallace, 1889 (webbad på http://www.geocities.com/Heartland/Pointe/1300/clanhis4.html)
Rothero, Christopher: The Scottish and Welsh Wars 1250-1400, Osprey Publishing, London 1984
"Wallace", special theme issue of "The Big Issue", The Big Issue in Scotland, Edinburgh 1997
© 2000 Björn Hellqvist