Nära besläktad med ovanstående, men mer komplex, är Spärr och strike. Jag hade svårt att bestämma mig för huruvida den var en dörrfälla eller en korridorfälla, men jag beslutade mig för det senare. Äventyrarna kommer till en korridor, någon meter från dess ena ände. Där finns det en rejäl knopp i kortväggen, ett meterstort hål på ena sidan och ett litet hål på den andra. Drämmer man till knoppen rejält hårt så far en stång ut ur det lilla hålet och spetsar den person som står en halvmeter från väggen. Den bör missa en person som tacklar knoppen med millimetermarginal. Det meterstora hålet leder ner till en stor grottsal full med klotrunda stenbumlingar på en meters diameter.

Fällan är dock inte här, utan i korridorens andra ände. Där finns en bastant ekdörr med en spak som enda sättet att öppna den på. Ett första drag i spaken leder till en hotfullt mullrande och ett klick. Vad äventyrarna inte vet är att de just apterat fällan genom att rulla ner en klotrund stenbumling i dess läge vid toppen av en lång och brant backe. Ett andra drag släpper ner klotet för backen och rätt in i dörren, som därmed far längs med korridoren och mosar äventyrarna mot väggen med knoppen i. När knoppen trycks in kommer stången ut ur det lilla hålet och knuffar in stenklotet bakom dörren ner i grottsalen med alla andra stenbumlingar. I och med det finns det inget som håller tillbaka dörren, som glider tillbaka till sitt läge längst bort i korridoren.

En snäll källarmästare låter dörren och väggen med knoppen vara blodsstänkta som en varning. En elak källarmästare skickar in en städpatrull för att rensa bort allt äckel och ta hand om överlevande.

(Martin Svensson)

En viktig del av korridorer - och ett ypperligt ställe att placera fällor i - är trappor. Rutchkanan är en väl beprövad och vansinnigt rolig fälla placerad i en lång trappa. Trappan går brant nedåt och är dessutom insmord av nån oljeliknande vätska som gör trappan mycket hal. När den förste äventyraren sätter sin fot på till exempel tredje trappsteget (första om han skall ha en chans att klara sig eller trettionde om källarmästaren är grym) fälls samtliga trappsteg ner och trappan förvandlas till en rutchkana i 69 graders vinkel som mynnar ut i ex. en djup brunn med spetsade pålar, ett jättemonsters matskål, eller varför inte i en megatank med saltsyra?

(Vidar Nilsson)

Parisaren förutsätter ett kloaksystem, ett riktigt rejält utbyggt sådant i stil med de berömda kloakerna i Paris. Kloaken ska vara utformad så att all dynga rinner ner mot en central kloak. Alla gångar ska vara runda och ganska stora, och det ligger massor med uäck överallt.

I likhet med Paris avlopp måste detta rensas då och då, i synnerhet som det kryllar av äventyrare i dem. Precis som i Paris löser kloakens invånare detta genom att släppa ner ett stort klot i lämplig gång. Klotet fyller nästan upp gången och drivs framåt av klägg och vatten som byggs upp bakom klotet och pressar det framåt genom äventyrare och annat avskräde. Det är i princip omöjligt att kila fast klotet på grund av det enorma trycket från bakomliggande vattenmassor. Sidogångar är för små för att krypa in i, så det är bara för äventyrarna att rusa framåt, lämpligen mot ett öppet rum i kloaken där en stor samling med orcher väntar på att hämta upp sitt stora klot samt att skjuta prick på eventuella inkräktare. Alternativet för äventyrarna är att slå sönder klotet.

Och det är då det roliga händer: till skillnad från Paris är det här klotet särskilt konstruerat för att gå sönder vid hårda slag. Tryck klarar det av, men ett hårt slag får klotet att bryta samman, i synnerhet om det redan är utsatt för tryck från miljoner sinom miljoner ton vatten blandat med träck. Och skulle klotet försvinna kommer dessa miljoner sinom miljoner ton vatten skölja ut äventyrarna i den stora salen där orcherna väntar med spända armborst och bågar...

(Krister Sundelin)