Den gamle och havet

Ni bryter igenom vattenytan en efter en och finner er helt nära stranden på ett ganska blåsigt hav. Ni rullar sjösjukt med vågorna och börjar simma in mot stranden. Långt i fjärran kan ni se tempelruinen som ni steg ner i för vad som känns som ett bra tag sedan avteckna sig mot himlen. Stranden är klippig, men på något vis tar ni er alla upp på den. Ni börjar genast huttra i den kalla vinden och fundera över ett sätt att bli torra, då ni får syn på en stuga några hundra meter bort längs stranden.

Sagt och gjort, får man väl förmoda. Stugan ser ut att vara en liten fiskarstuga, att döma av den lilla fiskebåten och de många fiskenäten som hänger både här och där på ställningar utanför stugan. När de knackar på är det ingen som svarar. Om de bankar på dörren så hårt de kan öppnas dörren efter ett tag. Annars kan de öppna dörren och stiga in. Hur som helst kommer de att stöta på en lomhörd, gaggig gammal gubbe därinne. (Se Persongalleri.) Han är dock ganska snäll och kan bjuda på en kopp varmt te, så mycket vidrigt torra skeppsskorpor de kan få i sig, samt låta dem tränga ihop sig på golvet under natten. Om de nämner de fiskliknande spåren på något som helst vis (vilket du bör se till att de, eller någon källarmästarperson, gör) kommer han genast att tappa sin sjöskumspipa ur mungipan och kameran zoomar in på hans ansikte då han säger "De djupa!" i samma tonläge som andra kanske skulle ha sagt "Dracula!" eller "A shrubbery!".

Vad gubben sedan har att förtälja är följande. Rollspelstips: Besvara alla frågor med "Va'sa?" minst en gång innan du svarar, på ett så gaggigt sätt som möjligt. Kalla alla äventyrare för "min gosse" eller "min lilla fröken". Glöm bort dig mitt i meningar, och återuppta med "Var var jag nu igen? Jo, vet ni förresten en lustig sak som hände mig när jag var ung..." och sedan en meningslös anekdot som handlar om havet, fiskarhistorier eller liknande, och som han vägrar att bli avbruten i: "Nej, nej, jag ska bara berätta klart unge man. Så här var det, att jag och gamle Jöns med träbenet... eller var det gamle Per? Nej, det var nog gamle Jöns. Vem tusan är gamle Per egentligen? (Kliar sig i huvudet.) Jo, alltså, jag och gamle Erik med träbenet... fast på den tiden var han ju inte gammal förstås. Nej, på den tiden var vi minsann unga och friska båda två, precis som ni mina gossar! (Klappar närmste manlige äventyrare på hans muskulösa arm och suckar, eller närmsta kvinnliga och flinar gubbsjukt.) Nå, vi var alltså ute och seglade. Vi stod inte på stranden den här gången, som den där andra gången jag berättade om nyss... Gjorde jag det förresten? Nej, det har jag visst inte berättat om. Då måste jag ju berätta det först (viftar triumferande med sjöskumspipan mot äventyrarna) för annars förstår ni inte det roliga med den här andra historien. Jo, vi stod alltså på stranden och halade in rev, det var alltså jag och gamle Torsk-Olle, ja han kallas så därför att..." Och så vidare, och så vidare. Bör avbrytas innan äventyrarna blir arga på allvar.

Nå, mellan och efter alla anekdoter och "Va'sa?" framträder i alla fall denna historia. Fiskargubben (han kallas så av alla han känner) har hört om De Djupa av sin far, som fick höra det av sin far osv osv. Enligt vad alla vet här på trakten, men få ens vågar nämna, "för när man talar om trollen står de i farstun, inte sant min lilla fröken?", är De Djupa en sorts namnlösa, vederstyggliga varelser som lever i havsdjupen där de dyrkar sina gamla ondskefulla gudar och gör fasansfulla avbilder av sig själva på obelisker av vattendränkt granit.

Det berättas här på trakten att gamle gubben Fingal såg en en gång, och han blev vansinnig på kuppen - bodde i ett gammalt ruckel högst uppe på en klippa, gjorde han (Fiskargubben kan gå ut på sin veranda och peka ut klippan) och sa knappt ett ord mer till folk så länge han levde, det gjorde han, och vildögd och dan var han. Jagad, såg han ut att vara. Vad han såg, efter vad som påstås alltså, var en sån där obelisk - det här var under en ovanligt kraftig ebb och efter vad som påstås gick han in i en grotta som annars brukar stå helt under vatten, och där såg han alltså de där varelserna som stod omkring den och tillbad den medan de mässade med sina omänskliga röster. Sedan blev han helt ifrån sina sinnen, och det bara av att titta på dem!

Fiskargubben vet inte precis hur De Djupa ser ut, bara att de ska vara någon slags vederstyggliga korsningar mellan människa och djuphavsfisk och kunna röra sig både på land och i vatten. De är groteska bortom en människas fantasi. Men det berättas att de har en boning på andra sidan sundet ganska nära vattenytan, eller kanske till och med i håligheterna och grottorna i klipporna ovanför vattnet. Säkert är att alla undviker den kusten och att ingen vågar segla där sedan mannaminne.

Hur mycket av det här är sant?

Vem bryr sig?

Är hela kusten häromkring bebodd av gamla gaggiga gubbar med namn som Fiskargubben, Jöns med träbenet och Torsk-Olle?

Japp.