Den 31 mars år 2000 köpte jag ett brittiskt arméofficerssvärd, modell 1897, från Ares Antik i Antikhallarna i Göteborg. Skälen till köpet var att jag gillade modellen, att svärdet var i fint skick, och att priset var bra. Sedan tidigare ägde jag även en enklare variant på 1897:an, så jag såg det som ett trevligt komplement. Svärdet bar kung George V:s namnchiffer, vilket placerade det mellan åren 1910 till 1936, och med tanke på att det var mobiliseringsslipat så kunde jag anta att det tillverkats före Första världskrigets slut år 1918. Det här samlartänkandet ändrades dock när jag fick syn på ett namn textat på svärdsskidan. På en läderstropp avsedd för upphängningen stod textat "R W L EDGINTON", vilket tände min nyfikenhet. Jag gick ut på Internet för att söka efter honom - ett veritabelt letande efter en mycket liten nål i en mycket stor höstack kan det tyckas, men jag hade tre ledtrådar: namnet, vapenslaget (armén) och ungefärlig tidsram. Efter att ha letat runt och använt diverse sökmotorer, hittade jag Brittiska samväldets krigsgravskommissions site. Jag matade in namn, vapenslag och årtal, och fick upp en fil över en löjtnant Robert Walter Laurence Edginton vid 1/5th Bn., Royal Warwickshire Regiment. Plötsligt fick svärdet en historia. Med hjälp av regementsmuséet, efterforskningar i Public Records Office, samt sökande på Internet kunde jag lägga ett pussel. Under sommaren 2001 kom ytterligare genombrott, då jag fick fram fler detaljer om honom, samt ett foto! Här är resultatet.
R.W. Laurence Edginton föddes den 14 september 1895 på nr 42 Bristol Road, Edgbaston, Birmingham, England, som första och enda son till Robert William och Elizabeth Baker Edginton (född Showell). Laurence hade tre äldre systrar; Dorothy, Winifred och Mary. Fadern var kirurg, troligen vid ett av sjukhusen i Birmingham. Laurence gick med all sannolikhet i "preparatory school" från 8 till 13 års ålder, innan han antogs vid privatskolan Bradfield College utanför Reading. Där gick han i bortåt fem år, och slutade 31 juli 1913. Han ansökte om placering som officer i Territorial Force den 4 december 1913. Vid den tiden var han medicine studerande, förmodligen vid Birmingham Universitys medicinska fakultet, och hade troligen för avsikt att gå i faderns fotspår. Familjen verkar att vid något tillfälle flyttat till nr 70 Portland Road, Edgbaston, Birmingham (huset är numera ett ålderdomshem). Under studietiden vid Bradfield College deltog han i Officers Training Corps (OTC), en befälsutbildning som införts vid privatskolor och universitet 1908. När han avslutade studierna vid Bradfield hade han sergeants grad. Laurence ansökte om att bli placerad som fänrik vid ”G” Company, 1/5th Battalion, Royal Warwickshire Regiment, där "1" i "1/5th Bn." stod för den aktiva bataljonen (en 2:a betecknade den som var kvar i hemlandet i krigstid, och "3" var för reservbataljonen). Det bör ha varit vid den här tiden han skaffade svärdet tillsammans med sin uniform. Officerare förväntades köpa in sin utrustning själva. Laurence skrev dit sitt namn på fäststroppen för svärdsgehänget så att det inte skulle blandas ihop med någon annans svärd eller förloras.
Vid Storbritanniens krigsförklaring 4/8 1914 befann sig bataljonen i Thorpe Street, Birmingham, som en del av The Warwickshire Brigade, South Midland Division. Laurence hade sommarlov efter sitt första år på universitetet, och fick troligen order om mobilisering - det blev knappast något mer av läkarstudierna. Under hösten genomgick de brittiska bataljonerna en omorganisation, och den tidigare organisationen med åtta kompanier ändrades till fyra. Laurence hamnade troligen i ”D”-kompaniet. Brigaden ingick i den brittiska expeditionskåren, och anlände till Frankrike 23 mars 1915. Laurence hade troligen befäl över en pluton skyttesoldater, assisterad av en erfaren sergeant. 5:e bataljonen varvade tjänstgöring i skyttegravarna med vila bakom linjerna. Trots att den inte var inblandad i några regelrätta strider, tog fiendens kulor åtskilliga soldaters liv. Brigaden bytte beteckning till "143rd Brigade", och divisionen till "48th Division" från och med 13/5 1915. Bataljonen såg inte strid förrän 1/7 1916, då den deltog i slaget vid Albert i Belgien. Detta var bara en av flera bataljer i det som kommits att kallas det Slaget vid Somme, ett halvt års helvete som kostade 10,000-tals unga män livet. Den 9/5 1915 inträffade en mindre strid, där bataljonen hade förluster på sju dödade och 18 sårade. Laurence utsatte sig själv för stor fara, då han under fientlig eldgivning begav sig upp ur skyttegraven och räddade en av de sårade soldaterna (en prickskytt). Laurence Edginton klarade sig oskadd, men hade mindre än en månad kvar att leva… I 1/5th Royal Warwickshire Regiment's krigsdagbok finns följande notis:
Observera felstavningen av hans namn. "3rd" avser 3:e juni, och platsen anges längre upp vara "Trenches 61 - 65". Detta var nära en plats kallad "Point 63" vid Court Dreve, som i sin tur ligger nära Cassel mellan Calais och Lille. Skyttegravarna låg mer exakt i en dalgång där floden Douve flyter fram, med småstäderna Wijtschate-Messines och Ploegsteert i närheten. Han var den andra officeren som bataljonen förlorade; dagen före stupade kapten John Francis. Kapten Francis var befäl för ”D”-kompaniet, och även chef för bataljonens spaningssoldater och prickskyttar. Han dödades av en tysk prickskytt. Laurence övertog befälet för spaningsgruppen, men blev tydligen dödad av en prickskytt på samma ställe i skyttegraven som kapten Francis, mindre än ett dygn efter att han fick ta över. Ironiskt nog dödades Laurence på samma dag som hans kung, George V, fyllde 50 år, och vilkens namnchiffer han bar på sitt svärd. Själv hann han inte ens bli 20 år… Han begravdes på regementets begravningsplats vid Petit Pont, och hans familj underrättades om hans död. Laurence var ogift och hade inte någon fästmö. Några dagar senare anlände hans ersättare till bataljonen. 48:e divisionen fortsatte att strida på Västfronten och senare även i Italien tills vapenstilleståndet 4/11 1918. Tydligen så pensionerades Laurences far 1916 (han var då 65 år), och han och hans hustru flyttade till Walton St. Mary, Clevedon, Somerset.
Vad var Laurence Edginton för person? Det enda jag vet är att han var 175 cm lång och vid god hälsa. Ett intyg om hans skötsamhet bifogades ansökan om placering vid Royal Warwicks. Mycket mer går inte att få fram, men jag har fått intrycket att han var en plikttrogen ung man.
Laurence Edginton fick postumt mottaga tre medaljer: "1914-15 Star", "British War Medal", och "Victory Medal" (populärt kallade "Pip, Squeak and Wilfred" efter några seriefigurer). De båda senare delades ut till i princip alla som deltog i kriget, men den första delades bara ut till de som befunnit sig på Västfronten före 1916. Det förefaller som om han befordrades till löjtnant, något som kan ha varit på gång medan han ännu levde, men som han aldrig hann få uppleva. Senare tycks man ha flyttat hans stoft till Berks Cemetery Extension, Ploegsteert, Comines-Warneton, Hainaut, Belgien. Graven har referens/panelnummer III. D. 20. Med dokumenten om medaljerna och hans sista viloplats försvann Laurence Edginton ur historien, tills en dag hans svärd råkade hamna i händerna på en nyfiken samlare.
Här följer
Edgintons dödsruna från The Birmingham Evening Mail, daterad 8/6 1915. Texten
lyder i översättning:
”Löjtnant Edginton, som dödades samma dag som kapten Francis, rapporterades i högsta grad fördelaktigt för en lysande insats den 9:e maj, när han under svår eld lämnade skyttegravarna bärande en sandsäck för att undsätta en sårad soldat i hans kompani. Han var 19 år gammal, och ende son till dr Edginton, 70 Portland Road, Egbaston, vilken under många år var artilleriofficer vid Stoney Lane. Löjtnant Edginton hade efterträtt kapten Francis som befäl för 5:e bataljonens spaningstrupper, och deras fotografier har reproducerats från en gruppbild på spaningstrupperna som togs dagen före de avtågade till fronten. En annan medlem av truppen, menige J. Maring från Nechells, dödades för en månad sedan.”
Bortsett från den felaktiga uppgiften att kapten Francis dödades samma dag (troligen var det inom samma dygn), så får vi veta en hel del. Tidigare i dödsrunan omnämns de båda officerarna som ”populära”, vilket i och för sig kan vara en standardskrivning, men med tanke på att Laurence uppvisat stort personligt mod, så kan det mycket väl stämma. Det suddiga fotot visar en ung man med trevlig uppsyn och alert blick. Ett ögonblick i tiden som bevarats åt eftervärlden, och som tillsammans med svärdet hör till de få minnen Laurence Edginton lämnat efter sig. Till sist fick jag reda på hur han såg ut, och ytterligare några pusselbitar föll på plats. Kanske kommer det att bli fler.
Känslan av att lyckats hitta svärdets ursprunglige ägare blandades med sorg över att han dog så ung. Plötsligt så kände jag att jag inte längre ägde svärdet, utan endast förvaltade det, och att det var min uppgift att ta reda så mycket som möjligt om den unge löjtnant som aldrig fick återvända till England. Hur själva svärdet hamnade i Sverige vet jag inte. Det hade köpts in av antikhandlaren på en auktion som en del av ett parti vapen, och dessförinnan kan det bytt ägare flera gånger. Kanske behölls det inom familjen tills någon tyckte att det inte var idé att spara farmors brors gamla svärd. I vilket fall som helst har det förvarats väl, då det inte drabbats av korrosion av metallen eller uttorkning av lädret, bortsett från att nickelpläteringen på korgen har sett sina bästa dagar.
Löjtnant
Edgintons svärd är ett brittiskt infanteriofficerssvärd, modell 1897.
Officerare förväntades köpa sina egna svärd, och just det här exemplaret
tillverkades i eller i närheten av London, då det bär orden "London made"
på klingryggen nära fästet. Det har som tidigare nämnts kung George V:s
namnchiffer på korg och klinga. Greppets fiskskinn är fortfarande lite rivigt;
man kan på andra svärd från samma tid notera att skinnet blivit mycket slätare
genom användning. Tyvärr finns det en förklaring till varför skinnet är som
det är på Edgintons svärd; han hann aldrig nöta det, och i skyttegravarna
var det ändå opraktiskt att bära svärd. Eggarna är slipade på de främre
13 centimetrarna, och udden är vass. Slipmärken tyder på att det gjordes
efter att svärdet såldes, vilket kan stämma med det faktum att Edginton
antogs som fänrik innan krigutbrottet, och att han sedan lät
mobiliseringsslipa det.
Viktigare mått:
Längd: 98,1 cm
Klinglängd: 82,7 cm
Klingbredd: 2,75 cm
Balanspunkt: 11,5 cm från fästet
Främre nod: 49,5 cm från fästet
Vikt: ca 880 gram
Klingmodellen introducerades 1891 och har inte ändrats sedan dess. Den är eneggad, utom de sista 10 centimetrarna mot udden där den blir tveeggad. En ränna löper på båda sidorna. Den börjar 5 cm från fästet, och är cirka 33 cm lång. Den sista större förändringen av fästet hos infanteriofficerarnas svärd skedde 1895, då en helt ny parerplåt utvecklades. Den var en 3/4-dels korg i förnicklad stålplåt, med ett utsågat mönster som även omfattade det krönta kungliga monogrammet. 1897 modifierades parerplåten genom att man vinklade den inre kanten för att på så vis undvika nötning av bärarens uniform, varvid modell 1897 var född. Greppet är 13 cm långt och klätt med fiskskinn. Skinnet har den dubbla fördelen att det är fukttåligt och strävt, vilket garanterar att det håller bra och ger ett säkert grepp. Utöver fiskskinnet är greppet även lindat med tvinnad metalltråd. Greppets rygg består av lättrad metall. Knappen har en nitbricka, men är i övrigt slätt. För att undvika skrammel vid kontakt mellan parerplåten och skidans munbleck, finns en tjock läderbricka vid klingbasen. Portepén hörde till svärdet, och var helt enkelt en handledsrem för att man inte skulle förlora svärdet i strid. För paradbruk ersattes skidan med en i förnicklat stål. Det lär även ha funnits en smalare variant för bärande till högtidsdräkt. Vissa bedömare anser att modell 1897 var (är) det bästa svärd som utformades åt infanteriofficerarna. Om så är fallet låter jag vara osagt, men svärdet är snabbt och välbalanserat, och väl lämpat för stöt och i viss mån hugg.
Parerplåtens undersida med George Vs
monogram
Fästet från sidan
Svärdsskidan är av Sam Browne-modell, som infördes 1899 för att fylla behovet av en mer fältmässig skida istället för den i stål. Den är av trä, med munbleck av metall och klädd med brunt skinn. Doppskon är även den av skinn, och nära skidans mynning finns en läderstropp fastsydd. Stroppen är avsedd att fästas i det gehäng som hör till officerarnas sidokoppel.
Svärdet var i gott skick när jag köpte det, men jag gjorde bedömningen att det behövde en rengöring. Jag smorde skidan med läderbalsam, avlägsnade portepén, putsade klingan (försiktigt) med ett milt polermedel och oljade sedan in den, avlägsnade smuts från samt putsade korgen, samt satte slutligen tillbaka portepén efter att ha reparerat, förstärkt och smort den. Som man bör vid vård av antika vapen, var jag noga med att inte använda preparat som kunde repa eller på annat sätt skada svärdet.
Varje föremål har en historia, och bakom varje ting finns det minst en människa. Detta var historien om ett officerssvärd som visade sig vara mer än bara ett samlarvapen. Denna artikel tillägnas Laurence Edginton och alla de som föll under Första världskriget, och vilkas minne inte får falla i glömska.
Tack till major R.G. Mills på The Royal Regiment of Fusiliers, Warwick, Lawrence Woodcock på Front Line Research http://www.btinternet.com/~lawrence.woodcock/, Carsten Petersen på Birmingham Post, Joe Sweeney, Chris Hamerton, Tim Birch, "George Armstrong Custer", Graham Evans och Bryn Dolan på "Trenches of the Web", samt Paul Kilmartin, Jean Binck och Susan Jane Boulton.
Originalhandlingar i Public Records Office
The War Record of the 1/5th Battalion of the Royal Warwickshire Regiment
1/5th Royal Warwickshire Regiment War Diaries
Roll of Honour of the Royal Warwickshire Regiment A.D. 1914 – 1919
The Birmingham Evening Mail, 8/6 1915
Följande hemsidor var till hjälp vid forskningsarbetet.
The Western Front Association
http://www.ndirect.co.uk/~jwhalley/armies/britarm/regiments/rgts.htm
The British Army in the Great War
http://ourworld.compuserve.com/homepages/cf_baker/
British Army Research
http://pclxwd.win.tue.nl/~drenth/BritArmy/brit_army_research.html
The Commonwealth War Graves Commission
http://www.cwgc.org/
Trenches of the Web
http://worldwar1.com/index.html
© 2001 Björn Hellqvist
