Stål som stål?

Kolstål… rostfritt stål… fjäderstål… damaskusstål… För den oinvigda är metallerna som omtalas i svärdskataloger på Internet och i affärer en förvirrande blandning, där säljsnacket ofta är inriktat på att framhålla fördelar utan att nämna nackdelarna. Här är en kort guide till de metaller som används i de flesta svärd, vare sig de är de billigaste dekorationsgrunkorna eller de bästa bruksvapen.

Zamac. Denna legering av aluminium och zink är endast lämplig för rent dekorativa svärd. Mjuk, kan ej slipas, fullständigt olämplig för någon form av svärdskonst. Återfinns i vapenreplikor från t.ex. Denix.
Aluminium. Ibland är stuntvapen och filmrekvisita gjorda av aluminium. Mjukt men lätt är det ett lämpligt val när man vill ha lätta vapen med låg skaderisk. Då en ordinär "Highlander"-episod kan konsumera upp till 30 klingor, inser man snabbt att aluminium blir dyrt i längden. Dessutom har eggarna en klar tendens att förvandlas till sågar, vilket kan bli otäckt om man råkar träffa…
Rostfritt stål (stainless steel). Bra till cykelfälgar, diskbänkar, knivar och ett otal andra ting, men knappast lämpligt för svärd. Den molekylära strukturen saknar den seghet som "vanligt" stål har, vilket gör att svärdsklingor riskerar att gå av vid påfrestning. Dessutom finns det olika kvalitéter: 440C, 420C och 420J2 är vanliga i replikasvärd. 440C är lättare att härda och kan därför även hålla skärpan, men det är också relativt sett sprödare. 420C är något segare, men absolut inte i klass med t.ex. kolstål. 420J2 går inte att härda, och håller inte skärpan särskilt bra. Fördelen är att det tål korrosion mycket bra, och brukar därför användas i de allra billigaste dekorationssvärden. Det finns enstaka svärd som har rostfria klingor som klarar sig bra, men man bör för säkerhets skull betrakta alla rostfria svärd som rena dekorationsföremål och inte som användbara vapen.
Ohärdat stål ("blötjärn", "bonnjärn", "plattjärn"). Kan återfinnas i billiga svärd av typ hemmabyggen och de allra billigaste svärden från Spanien. Blir lätt slött och hackigt, böjs lätt, och är på det hela taget uselt som svärdsstål. Undvik!
Kolstål, fjäderstål (carbon steel, spring steel). Ofta används orden "kolstål" och "fjäderstål" som om bara det faktum att klingorna är tillverkade av det gör dem till världens åttonde underverk. Nu är det inte så lätt… Man kan använda hur bra stål som helst, men om härdningen inte är bra, kan det nästan kvitta. Om härdningsgraden är för dålig blir klingan relativt mjuk och har svårt att hålla skärpan. Om den däremot är för hög, har den visserligen lätt att hålla skärpan, men blir också relativt spröd. Korrekt härdning och anlöpning är A och O när det gäller svärdsklingor. Vanligen är härdningen den punkt som svärd från Indien, Pakistan och Filippinerna bommar på - svärden är billiga, men knappast särskilt bra. Det är inget magiskt över kolstål eller fjäderstål - det som återfinns i svärd kan vara allt från omarbetad järnvägsräls och gamla bladfjädrar till noga komponerade specialstållegeringar.
Damaskusstål. Vanlig (och felaktig) benämning på mönstervällt stål. Förenklat uttryckt är det fråga om stål framställt genom att vrida, vika och smida ihop stål- och järntenar av olika sort, där sedan det träådringsliknande mönstret kan framhävas genom etsning. Många finner den resulterande effekten attraktiv, men rent praktiskt sett är en klinga av "damaskusstål" inte överlägsen en vanlig stålklinga. En vanlig missuppfattning bland svärdsmakare är att hela klingan ska vara mönstrad, när i själva verket vikingarna (med flera) bara hade mönstret i klingans ränna ("blodskåra"), och med eggarna i rent, omönstrat stål.

Den här korta genomgången är bara en introduktion till metallurgins komplexa värld. För den genomsnittliga svärdsköparen räcker den förhoppningsvis till för att undvika de vanligaste blindskären i svärdsdjungeln. Kunskap är ett vapen långt effektivare än något svärd.