När man berättar för någon att man är intresserad av och samlar på svärd, brukar man få antingen en intresserad eller en ifrågasättande reaktion. Mer än en har undrat "hur kan man vara intresserad av något sådant?". Svärd betyder olika saker för olika personer, precis som allt annat. För vissa är svärd något man ser på muséer och film, medan andra betraktar svärd som hemska vapen. Ska man vara krass, så är ju ett svärd inget annat än en platt stålbit med en eller två vassa eggar och en udd och med ett handtag i ena ändan, avsett för att skära, hugga och/eller sticka en människa till döds. Hundratusentals människor har dödats med hjälp av svärd genom historien. Svärdet har svingats av banditer, mördare, härjande soldater och andra våldsverkare. Hur kan man fascineras av ett mordredskap? Kanske för att svärdet representerar något mer än ett rent verktyg för dödande.
Svärdet har många symbolladdade betydelser. Vi har rättvisans svärd, svingat av Justitia med salomonisk auktoritet. Bödelssvärdet är den grovkornigare manifestationen av rättvisans svärd. Medan simpelt folk hängdes, hade adelsmän rätt att tas av daga med svärdet. Svärdet är symbol för makt, som till exempel kröningssvärden som varje kristen kung höll sig med. Det är också en symbol för ledarskap - än i dag bärs svärd, sabel och värja av officerare vid parader och andra offentliga sammanhang. Varje nybakad officerskadett får ett svärd som tecken på sin officersrang. Som enda rest av riddarens vapen har svärdet överlevt till våra dagar, även om det aldrig kommer till bruk på slagfältet igen. Vi har även det skyddande svärdet, rest till värn för svaga och försvarslösa. Många arméer har svärd i sin heraldik och truppslagstecken. Det finns fredsaktivister som hävdar att Bibelns tal om att svärd ska smidas till plogbillar ska följas, men utan det skyddande svärdet får de som gjort detta finna sig i att invaderas och styras av de som inte smitt om sina svärd…
Inom saga och myt har svärdet en framträdande roll. Man behöver inte gå längre än till kung Arthurs Excalibur för att hitta ett svärd som förkroppsligar kungavärdigheten. I Rolandsången har vi svärdet Durandal, och vikingasagornas Mimung, Tyrfing, Gram med flera. Tack vare detta allmänmytiska gods, så är svärdet närmast standard i fantasylitteraturen. Vi har Sagan om Ringens Andùril, Glamdring och Sting, Conans majestätiska svärd, Garions svärd med Aldurs klot i Sagan om Belgarion, Rands hägersvärd i Tidens Hjul, Minne, Sorg och Törne i Tad Williams böcker, och så vidare… Det har närmast blivit en trött kliché att hjälten ska ha sitt magiska svärd för att vinna sin kungavärdighet. Ändå kan det inte förnekas vilket starkt grepp svärdet har om det kollektiva medvetandet.
Slutligen så är svärdets främsta styrka dess närmast asketiska form. I svärdet har man kombinerat form och funktion till en helhet få - om ens något - vapen uppnår. Svärdet har kopplats loss från sitt blodiga förflutna och upphöjts till konstföremål. Runt om på våra muséer är det just det som skett. Svärden behandlas som konstföremål, och analyseras och katalogiseras utifrån sina stilistiska element. Detta är att göra svärdet orättvisa; det är ett vapen, och bör betraktas som sådant. Ingen konsthistorisk expertis kan till fullo förstå svärdet, så länge det värderas utifrån sin form. Vad som hänt de senaste åren är att entusiaster, amatörforskare och smeder uppmärksammat svärdets funktion som vapen. Inte så att det ska användas för att döda, utan som en fungerande helhet i stället för något enbart dekorativt.
Åter till den inledande frågan: varför svärd? Svaret (eller snarare resonemanget) jag försökt presentera är lika komplext och invecklat som svärdets historia. Man får inte glömma vad svärdet egentligen är till för, men man får heller inte låta detta förblinda en för de högre värden svärdet förmedlar. Skälen till varför man fascineras av svärdet varierar från person till person, men frågan kan lika gärna besvaras med en motfråga: "varför inte?".