"Månget gammalt fädernes svärd
var då ned från kroken krängt,
där det många dagar hängt."
Fritt efter Rimkrönikan, 1400-tal
Den förhärskande folkliga bilden av den svenska medeltidsbonden är av en säckvävsklädd livegen, som klafsar omkring i lera och träck och bara väntar på att bli ihjälslagen av fogden. Verkligheten var dock den motsatta. Bönderna var en tämligen inflytelserik klass av fria män, som inte var rädda för att säga ifrån när de tyckte att det gått för långt. Visserligen hade de att rätta sig efter kungens beslut, men de var knappast maktlösa. Därmed skilde de sig från bönderna i till exempel England och Frankrike. Det ingick i såväl deras rättigheter som skyldigheter att göra krigstjänst. Under tidig medeltid (år 1050 och framåt) var bönderna organiserade i det så kallade landvärnet, men hade ingen skyldighet att tjänstgöra utanför det egna landskapet. Det verkar som om man vanligen lät var tredje, fjärde, femte eller åttonde bonde dra ut, men vid nödlägen skulle man gå man ur huse, det vill säga att alla vapenföra män skulle slåss. I massgravarna från slaget vid Visby 1361 har man hittat skelett från såväl tonåriga pojkar som gamla män, och även halta och lytta. Under senmedeltiden (från omkring år 1350 och framåt) blev det vanligare att bondehären följde kungen eller riksföreståndaren på krigståg utanför landskapet. Det förefaller som om man vid behov uppmanade var åttonde bonde att dra ut, varvid de sju som stannade hemma skulle se till att han hade full uppsättning vapen. Vid de tillfällen (främst under tidig medeltid) som man gick på krigståg utomlands, förlitade sig kungen på yrkeskrigare; dessutom hade bönderna ingen som helst skyldighet att delta i sådana härnadståg. Organisationen var baserad på roten, det vill säga det manskap som uppbådades från en socken. Rotarna ingick i häradshopen, som omfattade manskapet från samtliga socknar i ett härad. Häradshopen skulle ledas av häradshövdingen. Hoparna ingick i den styrka landskapet kunde ställa upp, och i varje fall under tidigare medeltid leddes denna av lagmannen.
Den svenska bondehären behövde ofta numerär överlägsenhet och god ledning för att vinna på slagfältet; ett exempel på detta är slaget på Brunkebergsåsen 1471. Däremot var små grupper ofta förödande effektiva i skogsterräng. Man använde sig av bråtar för att klämma åt motståndaren. Skogsvägarna var smala, vilket ledde till att fientlig trupp tvingades gå på led. På lämpligt ställe fällde bönderna träd över vägen och förskansade sig bakom barrikaden. När fienden kom marscherande, fällde man förberedda träd bakom dem och hindrade därmed deras reträtt. Sedan ansatte man dem med en skur av armborstpilar från flera håll. Innan fienden hunnit organisera sig och hitta en lämplig anfallsväg, hade bönderna försvunnit ut i skogen som de kunde ute och innan. Om omständigheterna tillät gick man till anfall med svärd och yxa. Denna gerillataktik kostade många danska och tyska soldater livet, ofta med små förluster för svenskarna.
Svenska bondeuppror var inte avsedda att störta den rådande samhällsordningen, utan att protestera mot missförhållanden. Bönderna var reaktionära och ville ha det "som förr", så revolterna var inte till för att utropa någon bonderepublik, utan för att få bort utländska fogdar, orättvisa skatter och annat man var missnöjd med. Man stödde givetvis de man ansåg gynnade de egna intressena, vilket passade ledare som Sten Sture d.ä. och Gustaf Vasa väl. I synnerhet 1400-talet var en tid av bondeuppror, ofta med varierande resultat. Engelbrektsupproret är väl det mest kända av dessa uppror.
Enligt landskapslagarna skulle varje myndig man som fyllt arton år äga en viss minimiuppsättning anfalls- och skyddsvapen (rustning). Nu var det väl inte alltid så att man kunde uppnå detta, och man kan misstänka att det var si och så med kvaliteten. Lagarna reglerade även hur vapnen skulle ärvas (de fick inte delas mellan arvingarna, utan gå från far till son). Vid de tillfällen man vann en drabbning, var den resulterande plundringen av döda och fångar ett sätt att tillskansa sig nyare utrustning. På Paul Dolnsteins teckning från 1502 kan man se bönder med hjälmar som uppenbarligen var tillverkade runt år 1470, det vill säga under Sten Stures krig mot Kristian I.
Rustningen skulle utgöras av "järnhatt" (det vill säga någon form av hjälm, vanligen kittelhatt), "muza" (ett omtvistat ord som man vanligen tolkar som "ringbrynjehuva"), ringbrynja eller "plata" (harnesk), samt sköld. Beväpningen skulle bestå av pilbåge och pilar (pilarna bars i "tolfter", det vill säga dussin, vanligen tre tolfter (36 stycken). Under 1400-talet blev armborstet en vanlig ersättning för pilbågen. Det var knappast fråga om några stålbågade stridsarmborst eller långbågar, utan snarare jaktvapen med relativt låg dragkraft. I vissa landskap skulle man även ta med ett spjut, vilket säkerligen även detta var ett jaktvapen. Det var vanligt att man använde gamla svärd till så kallade stavsvärd, där man helt enkelt tog en svärdsklinga, monterade den på ett skaft (ofta med en parerstång samt en metallremsa virad runt skaftet) och fick ett vapen på cirka 2,5 meter. Dolnstein noterade i sin dagbok att svenskarna använde "goda spjut, gjorda av svärd". Vidare föreskrev lagen att man skulle bära svärd eller (i vissa landskap) yxa. Svärden var troligen arvegods, krigsbyte eller av lägre kvalitet. Här följer en tabell över några av landskapslagarnas krav.
| Pilbåge | Spjut | Svärd | Yxa | Sköld | Järnhatt | Muza | Brynja | Plata | |||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Hälsingelagen | X | X | el. | X | X | X | X | el. | X | ||||||||||
| Södermannalagen | X | X | X | X | X | X | el. | X | el. | X | |||||||||
| Östgötalagen | X | X | X | ||||||||||||||||
| Söderköpingsrätten | X | X | X | X | X | ||||||||||||||
Övriga landskapslagar och t ex Magnus Erikssons landslag nämner inte i detalj vad som skulle ägas (vanligen hänvisas bara till "vapen" vid arvsskiften), men man kan anta att grundbeväpningen bestod av pilbåge eller armborst, svärd eller yxa, sköld, hjälm och någon form av kroppspansar.
Man kan med fog anta att den svenska bondekrigaren var en välmotiverad och duglig kämpe, med adekvat utrustning för sin uppgift. Lokalkännedom och det faktum att han slogs tillsammans med folk han känt i hela sitt liv var också faktorer till hans fördel. I strid mot professionella motståndare tillgreps lister och bakhåll, då strid på öppna fältet innebar att man utsatte sig för kavalleri och pilbeskjutning med överlägsen styrka och räckvidd.
Harrison, Dick: Uppror och allianser, Historiska media 1997
Hildebrand, Hans: Sveriges medeltid, fjärde boken, Krigsväsendet, Gidlunds 1983 (faksimil av 1879-1903 års utgåva)
Kulturhistoriskt lexikon för nordens medeltid
Larsson, Lars-Olof: Kalmarunionens tid, Tiden Athena 1997
Larsson, Lars-Olof: Paul Dolnsteins dagbok, Göteborg förr och nu 1982
Sundberg, Ulf: Medeltidens svenska krig, Hjalmarsson & Högberg 1999
Thordeman, Bengt: Medeltidens folkvapen, Svenska vapenhistoriska sällskapets årsskrift 1941
© 2000 Björn Hellqvist
