av Björn Hellqvist
illustrerad av Peter Johnsson
Denna artikel är ett försök att introducera läsaren till Oakeshotts svärdklingstypologi. Ewart Oakeshott är troligen den mest framstående forskaren vad gäller svärd, och hans bidrag till vår förståelse för svärdens utveckling är ovärderligt. För att underlätta sina efterforskningar delade han upp svärden i typer. Till skillnad från andra typologier, som till exempel Petersens vikingasvärdstypologi som bara koncentrerar sig på hjaltets form, så koncentrerar sig Oakeshott på klingan och dess funktion. Faktorer som till exempel balanspunkt och vibrationsnoder har inte varit föremål för hans efterforskningar. Hans system gör det lättare att datera svärd, och kombinerat med hans system för klassificering av hjaltets delar så är det relativt enkelt att räkna fram en ungefärlig ålder på ett svärd. Typologin är inte komplett eller felfri, något Oakeshott är den förste att erkänna då det finns många svärd han aldrig sett, men den är ändå ett av de bästa sätten för att förstå det medeltida svärdets utveckling. Observera att illustrationerna visar enstaka exempel, och att det finns variationer inom varje typ.
Typ X: Svärdsbladen hos typ X är breda och av medellängd (omkring 78 cm). Den breda rännan löper nästan hela vägen ut till udden. Udden kan vara ganska spetsig, men är vanligen rundad. Den här typen var vanlig från 900-talet fram till omkring år 1200.
Likt typ X, var typerna Xa och XI avsedda för strid mot brynjeklädda motståndare. De ganska breda bladen var främst gjorda för huggande och skärande.
Undertyp Xa: Typen är lik typ X, men rännan är smalare. Bladet är lite längre än på typ X. Den var i bruk från omkring år 1000 till omkring 1300.
Typ XI: Den här typen skiljer sig från typ X genom att vara längre, smäckrare och med en smalare ränna. Udden är ofta spetsig. Typen tros ha varit i bruk mellan 1100-20 och 1175-1200. Undertypen XIa har ett bredare och kortare blad, men rännan är fortfarande smal.
Typ XII: Bladet börjar brett och har en jämn avsmalning. Oakeshotts kriterier för den här typen är: 1) en märkbar avsmalning till en spetsig udd, och att greppet ska vara kort (aldrig för en-och-enhalvhandsgrepp), och 2) att rännan inte ska sträcka sig längre än 2/3 av bladets längd. Svärd av typ XII förväxlas lätt med andra typer, och det hela kompliceras av att typen förekom under åren 1180-1320.
Undertyp XIIa: Detta är ett slagsvärd och en variant av typ XII. Greppet är långt nog för båda händerna. Den här typen förekom under senare delen av 1200-talet och hela 1300-talet. De väger omkring 1,3 till 1,8.
Typ XIII: Den här typen har blad med närmast parallella eggar som löper samman i en rundad udd. Greppet är något längre än på svärd avsedda för rent enhandsbruk. I allmänhet så löper rännan utmed halva bladet. Den kan vara enkel, men kan även vara fler. Typen var i bruk från mitten av 1200-talet till den senare halvan av 1300-talet. Detsamma gäller dess undertyper.
Undertyp XIIIa: Denna typ kallas ofta slagsvärd ("great sword", "sword of war"). Svärden har långa blad, ofta 80-100 cm eller mer, och grepplängder på 15-25 cm. I allmänhet löper rännan utmed halva bladet.
Typ XIIIb: Detta är en typ XIII med kort grepp.
Typ XIV: Det här är en distinkt typ som var i bruk omkring 1275 och 1340. Man känner lätt igen den på det ganska korta bladet, som är brett i början men som smalnar av till en vanligtvis spetsig udd. Rännan är vanligen 3/4 av bladets längd. Två eller fler rännor återfinns på ett fåtal exemplar. Greppet är relativt kort.
De första fem typerna och deras fem undertyper är främst avsedda för huggande och skärande än stötar. I och med introduktionen av mer och mer plåt i rustningarna under 1300-talet, började man göra svärden styvare och mer lämpade för stötar. Istället för rännor och relativt parallella eggar så smidde man klingorna med mer avsmalnande form och med rombiskt tvärsnitt.
Typ XV: Det här är en mycket distinkt typ. Avsmalnande, med raka eggar, rombiskt tvärsnitt och spetsigt - som gjort för kraftfulla stötar. Oakeshott har spårat dess ursprung till senare halvan av 1200-talet, men det var populärast under 1300- och 1400-talen, för att till sist falla ur bruk på 1500-talet.
Undertyp XVa: Typen liknar XV, men har i allmänhet längre och slankare blad. Greppet är längre, från omkring 18 cm till bortåt 25 cm i några fall. Man kan kalla typen långsvärd, men bastard- och en-och-en-halvhandssvärd förekommer också.
Typ XVI: Denna typ utvecklades som ett svar på de plåtförstärkta rustningarna under första halvan av 1300-talet. Typen är en kompromiss mellan XIV och XV, med den förras breda blad för hugg, som sedan övergår i den senares romboida tvärsnitt för stötar. Bladen är vanligen mellan 70 och 85 cm, med en framträdande ränna längs något mer än hälften av bladet.
Undertyp XVIa: En-och-en-halvhandsvarianten av huvudtypen. Bladet är långt, långsamt avsmalnande och med en förstärkt udd. Rännan är oftast väl definierad och går vanligen 1/3 av bladets längd, sällan mer än hälften. Den nedre halvan av bladet har hexagonalt tvärsnitt. Greppet är långt, mellan 15-23 cm.
Typ XVII: Bladen av denna typ är långa, relativt smala och avsmalnande till en spetsig udd. Tvärsnittet är hexagonalt, och en grund ränna brukar återfinnas i den övre fjärdedelen av bladet. Greppet är alltid långt och avsett för tvåhandsbruk. Typen var i bruk mellan 1370- och 1420-talen, och troligen avsedda för att slå igenom plåtrustningar. svärden av denna typ är vanligen kraftiga, och enstaka exemplar kan väga så mycket som 2,5 kilo (att jämföra med typ XIIIa, som väger runt 1,5-1,8 kilo).
Typ XVIII: Den här typen är tämligen bred vid basen (5-6 cm), men smalnar av till en spetsig udd. Bladen har en utpräglad mittås och skålslipade sidor, men de kan även vara flatare och med en klart markerad mittås. Den här typen är väl lämpad för både hugg och stöt, och var vanligt förekommande på 1400-talet. Greppet är kort och avsett för enhandsbruk, och totalvikten för svärdet låg runt 0,9 kilo.
Undertyp XVIIIa (ej illustrerad): Bladet är långt (vanligen runt 85 cm), ganska slankt och med en spetsig udd, och återfinns på långsvärd. Tvärsnittet är rombiskt. Vissa blad av den här typen kan ha en smal ränna i den övre delen. Svärd med den här bladtypen har vanligen något längre grepp än XVII:orna (omkring 12,5 cm istället för omkring 10 cm).
Undertyp XVIIIb: Bladet är långt, slankt och med en spetsig udd, och återfinns på långsvärd. Tvärsnittet är rombiskt. Hjaltet är mycket långt, ofta runt 25-28 cm. Typen förekom omkring åren 1450 till 1520.
Undertyp XVIIIc (ej illustrerad): Likt alla svärd av den här typen så har bladet rombiskt tvärsnitt. Typen är bred och vanligtvis omkring 85 cm lång, och svärdet kan användas en- eller tvåhandat.
Typ XIX: Den här typen har ett kraftigt hexagonalt tvärsnitt med flat mitt och skarpt definierade eggar som är närmast parallella innan de möts i spetsig udd. Den övre tredjedelen av bladet har en smal ränna, ibland med parallella dekorlinjer. Man kan ofta återfinna en oslipad del (ricasso) närmast greppet. Typen förekom under 1400-talet, men enstaka exemplar har daterats till omkring år 1360.
Typ XX: Typen var i bruk under 1400-talet. Svärden har en-och-en-halvhandsgrepp, likt typ XIIIa, med breda bladet som har nästan parallella eggar som smalnar av till udden. Rännorna är vanligtvis i form av en central ränna som sträcker mer än halvvägs längs bladet, och med två flankerande rännor i den övre fjärdedelen.
Undertyp XXa: Bladet är här inte lika brett och det avsmalnar till en spetsig udd.
Typ XXI: Den här typen var vanlig i Italien under sent 1400-tal och 1500-tal, och liknar de kända cinquedorna, men med skillnaden att de inte har nödvändigtvis lika breda blad, och att de är lika långa som på vanliga enhandare. Hjalten påminner ofta om dem man kan hitta på en cinqueda, men kan också vara av mer ordinär typ. Bladet smalnar långsamt av till en spetsig udd, och det förekommer vanligen ett par ganska breda och grunda rännor i den övre delen av bladet, eller så löper de utmed nästan hela bladet.
Typ XXII: I allt väsentligt som föregående typ, men med ett bredare blad. Två korta, djupa och smala rännor löper alldeles under hjaltet.
Ewart Oakeshott: The Sword in the Age of Chivalry (Boydell & Brewer, 1964, 1994)
Ewart Oakeshott: Records of the Medieval Sword (Boydell & Brewer, 1991)
Peter Johnsson: Svante Nilsson Stures svärd (privat utgivning,1999)