Det finns många myter om svärd och som tas för sanning bara för att alla vet "att så är det". Här tänker jag försöka ta kål på några av de mer envisa...
Myt 1: Det medeltida svärdet vägde flera kilo och var otympligt.
Denna myt har uppstått och frodats i Hollywoodfilmer, fantasyromaner, rollspel och -
tyvärr - även viss facklitteratur. I själva verket vägde de flesta enhandssvärd
omkring 0,9 till 1,3 kg, medan de största tvåhandssvärden kunde väga runt 3,0 - 4,5
kilo. Svärden hade ofta ypperlig balans och fina egenskaper i fråga om hanterbarhet.
Egentligen säger det sig självt - varför använda något som inte går att svinga
obehindrat och som tröttar ut användaren? Kom ihåg det nästa gång ni ser en duell i
någon medeltidsrulle - skådespelarna är ofta instruerade att få svärden verka tyngre
än vad de egentligen är för att få fram illusionen av att det hela är mer heroiskt.
Sanningen är den att de använder klingor av aluminium, glasfiber eller gummi!
Myt 2: Svärdssmeder fanns överallt och gjorde allt själva.
Föreställningen att minsta by hade en smed som gjorde ett svärd då och då i sin
lilla smedja är felaktig. Sanningen är den att de flesta klingor smiddes i de stora
produktionscentra som fanns i Europa, t ex tyska Passau och Solingen. Många länder
saknade inhemsk produktion av kvalitetsklingor. Klingsmederna gjorde vad som kan betraktas
som halvfabrikat, och stämplade sitt märke på svärdstången. Klingorna såldes sedan
vidare till en yrkesgrupp som i Sverige kallades för "svärdsfejare"
(svärdsslipare). Dessa hade direktkontakt med sina kunder, och såg till att tillverka
det hjalt kunden ville ha. Svärdsfejaren slipade och polerade klingan, satte sitt märke
på klingans bas och skickade den sedan för härdning. Sedan monterades det hela ihop och
levererades till kunden. I Sverige hade vi ingen egen produktion av kvalitetsklingor
förrän 1551, då man på Gustaf Vasas order drog igång vapentillverkning i Arboga.
Dessförinnan importerade man svärdsklingorna från Tyskland. Tysken Markus Dieffstädter
var en av de som smidde klingor i Arboga; 1554 levererade hans smedja drygt 1000 svärd,
värjor och större dolkar av varierande modeller.
Myt 3: Det japanska svärdets överlägsenhet.
"Japanska svärd är överlägsna europeiska"; "japanska svärd kan
hugga av en kulsprutepipa"; "en samuraj skulle vinna över en riddare i
rustning". Nonsens. Det japanska svärdet (katana och tachi, samt
även kortsvärdet wakizashi) är utmärkta vapen för att skära och hugga
orustade och lätt rustade mål, men mot plåtrustningar har de stora problem (i än
högre grad än sina europeiska kusiner). De är inte tillräckligt tåliga för att klara
kraftiga blockningar, och de är mindre lämpade att utdela stötar med. Den japanska
stridskonsten bygger på det skärande hugget och undvikande av kontakt med motståndarens
egg. I sin rätta miljö och med rätt teknik är svärden utmärkta, men de är därmed
inte sagt bättre än några andra svärd eller för strid under andra förutsättningar.
Debatten om vem som skulle vinna - en samuraj eller en riddare - är en av
svärdsvärldens tröttaste. Myten om att man har huggit av kulsprutepipor är en
vandringssägen från Andra världskriget; föreställ er att man hugger med en hård och
därmed relativt spröd egg mot en pipa av totalt 1 cm härdat stål - man förstör
svärdet, men gör bara ett hack i pipan…
Myt 4: De större svärden bars på ryggen.
Denna fantasykonst- och filmkliché är djupt rotad, och detta trots att det sunda
förnuftet säger att det är mycket svårt att dra ett svärd på 120 cm med en arm som
är 65 cm när man har svärdet på ryggen. Faktum är att det inte finns några bevis
för att man bar svärden på det sättet under medeltiden. Under 1500-talet bars stora
svärd över axeln utan skida. Det sägs att skottarna kan ha burit sina svärd (claymore)
på ryggen, men detta bör endast ha varit under transport. I filmen
"Braveheart" ränner Mel Gibson omkring med sitt slagsvärd på ryggen därför
att man tyckte att det skulle se tufft ut. Man var tvungna att tillverka en specialskida
som skulle tillåta att svärdet drogs, men den fungerade visst bara sisådär var tredje
gång…
Myt 5: Samurajerna hade shirasaya-svärd för att kunna bära sina vapen dolda.
När man förbjöd bärande av svärd på offentlig plats 1867, kringgicks förbudet
av en del samurajer som lät maskera sina svärd som vandringsstavar. Detta bruk har
felaktigt sammanblandats med den så kallade shirasaya (se bild ovan), som är
ett fodral av trä avsett för förvaring av svärdsklingan. Detta fodral var inget man
skyltade med, utan det stoppades undan. Det finns åtskilliga billiga
"shirasaya" tillverkade i Spanien och på Taiwan, som en del mindre kunniga
personer till och med använder som kampsportsredskap. För en japan skulle detta vara som
om man skulle slåss med ett gevärsfodral, eller hänga det på bästa platsen över
öppna spisen…
Myt 6: Svärdets blodskåra är till för att inte svärdet ska fastna i kroppen, då
undertrycket i bukhålan gör att bladet sugs fast. Med hjälp av blodskåran släpps luft
in och svärdet kan dras ut.
Detta är rent nonsens. "Blodskåran" (eller mer korrekt
"rännan") gör klingan lättare utan att för den skull offra dess styvhet.
När ett svärd genom en stöt tränger in i en kropp, kan det bli svårt att dra ut av
två anledningar: 1) det fastnar i till exempel benvävnad, eller 2) den muskelkramp som
uppstår av traumat gör att svärdsbladet "grips fast" och blir lite svårare
att dra ut. Det gör ingen skillnad om bladet är försedd med en ränna eller inte, och
om myten skulle vara sann, kan man ju fråga sig varför de flesta klingor som är avsedda
för stöt saknar ränna…
Myt 7: Ninjasvärdet
Den svartklädda ninjan är populariserad i otaliga filmer, och minst lika vanligt är
hans raka (och vanligen korta) svärd, även känd som ninja-to eller shinobi-gatana.
Faktum är att det inte finns en enda autentisk ninja-to bevarad eller avbildad, och det
är mycket tveksamt om svärdstypen överhuvudtaget har existerat. I och för sig är det
tveksamt att det fanns några ninjor över huvud taget - det enda historiska belägg som
finns är "de i trädgården" eller shoguns spioner från Edo-perioden. Studier
av ninjutsu-skolornas svärdstekniker (vilka i och för sig är efterkonstruktioner) visar
på att svärden i själva verket var de krökta katana- och wakizashi-svärden, med andra
ord de typer som användes av samurajerna. Likväl lever myten vidare…
Jag fick följande kommentar från Peter Silverhjärta, som tyder på att den raka ninja-ton i själva verket var något krökt:
"Sök lite i kring Hatsumi (soke bujinkan ninpo taijutsu). och du kommer finna att (enligt deras utsago) är ninja to en vanlig katana där bladet förkortats. Det kortare bladet förlorar en del av sin böjning och har därför förväxlats (förvanskats) till ett rakt blad i efterkonstruktioner. En av anledningarna till att bladet kortades var att svärdet skulle kunna dras ur baljan från ryggen. Att det funkar det vet jag. Att historiska svärd av den här typen existerar det vet jag. Om de använts i verkliga strider har jag inte en aning om. Exakt vad de använts till vet jag inte heller."
Myt 8: Vissa svärd härdades genom att man stack den glödande klingan genom en slav eller dödsdömd fånge. Svärdet fick på så vis överlägsna egenskaper.
Ett påstående som hör hemma i sagornas värld. Visst skulle man kunna härda en klinga på det sättet, men bara om man 1) är sadist, och 2) vill ha ett dåligt svärd. Processen skulle med all säkerhet resultera i en vriden klinga med varierande härdningsgrad, och inte i ett superdupervapen som absorberat ”härdningsbadets” själ… Påståenden att härdning i en tunna blod skulle ge klingan överlägsna egenskaper bör också tas med en nypa salt. De eventuellt fördelaktiga förändringar i stålet som skulle erhållas borde i så fall enbart sitta i ytan, och därmed försvinna efter polering och slipning.