Svärden i "Timeline"

"Timeline" är en historisk technothriller av Michael Crichton. Jag hittade den här boken på bokrean, och då jag hört talas om den tyckte jag att den kunde vara värd att kolla upp - den kostade bara 99:-. Det är nog bara en tidsfråga innan den kommer i en svensk översättning, och den finns troligen redan i engelsk pocket. En film lär vara planerad, och kan komma att spelas in under nästa år. Crichton är känd som thrillerförfattare, med bland annat "Jurassic Park" och "Den 13:e krigaren" i bagaget. Med "Timeline" har han skrivit en technothriller i historisk sättning, som borde vara intressant för de av oss som lekt med tanken på vad som skulle hända om man kunde åka tillbaka till medeltiden. Boken påminner i mycket om upplägget om "Jurassic Park": några forskare dras in i en stenrik visionärs projekt, och så går allt snett. "Timeline" är en spännande berättelse, där det även ställs frågor om modernt kontra medeltida, forskningsetik, lämpligheten i tidsresor, äventyrssökande, lojalitet, med mera. Det fanns en del smärre anakronismer och påstånden som jag inte håller med om, men på det hela taget så är det en rätt trovärdig bild av det stormiga 1300-talet som målas upp. Detta gäller dock inte hur svärden och det sätt de används på beskrivs, då det förefaller som om Crichtons källor inte varit de bästa. Jag har även tagit med några referenser till rustningar bara för att peka på några andra missuppfattningar som kommer fram i boken. Här följer några citat ur texten (mina översättningar), samt min kommentarer till vad som jag anser är fel. Kortningar i texten markeras med (…). Alla sidangivelser gäller den engelska, inbundna utgåvan.

Sid. 204: "Hästarna vände sig i snäva cirklar, nästan vidrörande varandra, bringande sina rustningsklädda ryttare ansikte mot ansikte. Svärden klingade gång på gång i morgonluften." (…)

Vid den tid som berättelsen utspelar sig var skölden fortfarande en viktig del av riddarens utrustning. Hellre än att stoppa hugg med sitt svärd, föredrog man att slå undan motståndarens svärd med skölden så att det egna svärdet kunde användas i anfall, istället för att binda upp det med pareringar.

Sid 205: [Allt var som Marek förväntat sig] "Men inte detta, tänkte han medan han såg riddarna kämpa. Det går så snabbt! Svärdsfäktningen var så snabb och oavbruten, med försök att hugga på både nedåt- och tillbakasving, så att det såg mera ut som värjfäktning än svärdsstrid. Skrällarna när svärden korsades kom med mellanrum på bara en sekund eller två. Och striden fortsatte utan tvekan eller paus. Marek hade alltid föreställt sig att dessa strider skedde i slow motion: otympliga rustningsklädda män svingande svärd så tunga att varje hugg var ansträngande, medförande farligt stort rörelsemoment och krävande tid att återta innan nästa hugg." (…)

Marek är i boken den kille som har bäst koll på medeltida liv, och han har ett särskilt intresse för vapen och stridskonst. Hur har han då kunnat missa alla referenser i nyare litteratur till med vilken lätthet man rörde sig i rustning, och har han fullständigt bommat de fäkthandböcker som alla med minsta intresse för ämnet känner till? Och är det verkligen då illa beställt att Marek, som är en sådan autenticitetsfanatiker och som börjat träna med svärd (sid. 61), har missat att medeltida svärd var allt annat än otympliga?

Sid 205: "Marek hade aldrig låtit sig luras av de små rustningarna i museernas montrar - han visste att en rustning som hamnat på ett museum varit avsedd för ceremoniellt bruk och att den aldrig hade burits i något farligare än en medeltida parad. Marek misstänkte också, även om han inte kunde bevisa det, att många av de bevarade rustningarna - ytterst dekorerade, cicelerade och drivna - var endast avsedda för uppvisning, och hade tillverkats i trefjärdedelsskala för att bättre framhäva detaljerna i hantverkarnas arbeten. Äkta stridsrustningar bevarades aldrig. Och han hade läst tillräckligt många skildringar för att veta att de mest hyllade medeltida krigarna uteslutande var stora män - långa, muskulösa och ovanligt starka." (…)

Mina amerikanska vänner må förlåta mig, men något sådant som det i ovanstående citat kan nästan bara en amerikan skriva. Jag vet att deras historiska kunnande är bara tre fjärdedelar av en europés… Givetvis är det som Crichton påstår rent nonsens. Det finns mängder av stridsrustningar bevarade (och tornérrustningar och paradrustningar) - vad det är för en idiot som slagit i Crichton något annat kan man bara spekulera om. Det finns åtskilliga rustningar i samlingar runtom i Europa och USA som är anpassade för män mellan 165 och 185 cm. Om de skulle vara i 3/4-delsskala, så skulle stridsmän från 1300-, 1400- och 1500-talen ha varit mellan 220 och 247 cm långa! Fast det är ju klart: de ska ju genomgående ha varit längre än genomsnittet…

Sid. 275: "Deras svärd klingade; de slogs hetsigt; men mannen hade inte lagt märke till Chris, och Chris lyfte sitt svärd, som kändes mycket tungt och otympligt."

Ännu ett svärd som verkar ha smitts av en klåpare, eller är möjligen Chris en sådan sillmjölke att han tycker att ett svärd på 0,8-1,2 kilo och med precis balansering känns som ett järnspett?

Sid. 366: "Hon plockade upp ett svärd och fattade greppet med båda händerna, trots att hon kände sig dum; svärdet var tungt, och hon visste att hon hade vare sig styrkan eller skickligheten att använda det." (…) "Hon svingade sitt svärd med all kraft; han lyfte sin yxa för att blockera och metall klingade mot metall; hennes svärd vibrerade så kraftigt att hon nästan förlorade greppet."

Nu ska vi se… Mitten av 1300-talet… Svärden vägde sällan mer än 1,7 kilo om det rörde sig om svärd med tvåhandsgrepp, knappast mer än 1,3 kilo för enhandare. Kate måste vara sällsynt klen för att inte kunna lyfta en vikt motsvarande en stor flaska Coca-Cola… Dessutom så verkar svärdet vara ytterst dåligt gjort, om det nu är så att det börjar vibrera så pass kraftigt vid en träff. Jag menar, hur ska man kunna använda det överhuvudtaget?

Ett tips till Mr Crichton: om du tänker skriva ännu en bok i medeltida miljö, lägg då en bråkdel av förskottet på honoraret på ett välgjort svärd - sådana går att få för $400 - och gör lite praktisk research. Boken lär då bli ännu bättre då gamla nattståndna fördomar om medeltida vapen slutligen vädras ut.