Om koreograferad strid

Denna artikel är avsedd som en introduktion till vad koreograferad strid ("stage-fighting", "stage combat", "teaterfäktning") är för något, och vad som skiljer den från riktig strid.

Koreograferad strid är avsedd att skänka dramatik åt film, teater och uppvisningar. Vanligtvis sker detta i form av en duell mellan hjälten och skurken och/eller som sammandrabbningar mellan flera kombattanter. Arketypen i detta sammanhang är Errol Flynn, som i många filmer personifierade svärdssvingande hjältar som t ex Robin Hood (1938). Ständigt återkommande ingredienser är hopp, svingande i lämpliga föremål (ljuskronor, rep, m m), lustiga kommentarer, klangen av korsade svärd och hjältens triumf när det ser som mörkast ut för honom. En typisk scen i denna stil är slutstriden i "Robin Hood - Prince of Thieves", medan Westleys och Inigo Montoyas duell i "Bleka dödens minut" är en mästerlig pastisch på Flynn & co. Riktigt sunkiga fightscener är som de i TV-serien "Xena", där det dräller av piruetter, sparkar och andra fånigheter. Rob Roys och Archie Cunninghams duell i "Rob Roy" hör till de bästa som filmats, med en intensitet som sällan skådats. Vad är det då som skiljer en teaterstrid från en riktig? Här kommer en liten checklista:

• Koreograferad strid är inövad, med ett antal grundhugg och pareringar som kombineras till en skenbart spontan strid enligt i ett i förväg inrepeterat schema. Riktig strid handlar om att så snabbt som möjligt ta kål på motståndaren.
• För att få säkerhetsmarginaler i teaterstriden håller man ofta distansen (typ något mer än en klinglängd mellan fäktarna) och försöker det hela att framstå som "riktigt" genom att slå klingorna mot varandra. Man lurar ofta betraktaren genom att filma snett bakifrån för att därmed påverka perspektivet. I riktig strid försöker man ofta hålla distansen för att med snabba steg komma närmare motståndaren.
• Något som är extremt vanligt är pareringar och blockeringar egg mot egg, med resultat att svärden ser ut som sågar efter en stund. Visserligen får man ett tufft klingande ljud, men en svärdsman från förr skulle aldrig gjort något sådant. Ett svärd var dyrt, och ett effektivt sätt att förstöra det är just att hacka mot ett annat svärd.
• Man använder väldigt sällan sköldar, kanske på grund av att instruktörerna ofta har en bakgrund inom sportfäktning. I riktig strid användes sköldar eller bucklare (små rundsköldar) så snart det var fråga om enhandsvapen.
• Svärden har ofta klingor av aluminium, gummi eller glasfiberarmerad plast för fäktscenerna. I ambitiösa filmproduktioner används upp till ett 10-tal varianter på samma svärd: några med aluminiumklingor, några av gummi, något av stål och ett extra fint som ska vara med i närbilder. I "Robin Hood- Prince of Thieves" hade man till och med samma svärdsmodell i två storlekar - ett större som skulle se klumpigt ut i händerna på Sheriffen och ett som skulle se helt rätt ut i Robins händer. Kolla noga i slutstriden.

Den vanligaste formen av koreograferad strid brukar kunna ses på de tornérspel som hålls runt om i landet. Det brukar röra sig om två till sex kämpar som utför en strid i någon av pauserna mellan ridmomenten. Observera hur de använder en uppsättning av kanske fem olika hugg och lika många pareringar. Lägg även märke till att svingarna är vida, vilket ger kämparna tid att reagera. I stället för att försöka undvika attacker genom att ta ett steg åt sidan eller bakåt, eller genom att deflektera hugget med sköld eller klinga, stoppas hugget tvärt med svärdets egg. Dramatiska element såsom sparkar, avväpningar m.m. ska göra striden mer spännande.

En bra utförd strid har tempo och verkar äkta. En dåligt utförd kan möjligen roa barn. Om landets stuntfäktare tog tillvara historiska erfarenheter skulle man kunna bjuda på både en bra show och något som man kan lära sig något av. Till dess får vi hålla till godo med vad underhållningsindustrin tror att folk vill ha.