Att köpa japanska svärd

Den här artikeln är riktad till de som tänker köpa ett nytillverkat svärd i japansk stil, och som har en budget under 10.000:-. Då jag i mångt och mycket är en amatör på området, så är artikeln avsedd för andra amatörer med drömmar om att äga en egen katana. Antika svärd är alldeles för dyra för nybörjaren, och dessutom utanför mitt kunskapsområde för att jag ska kunna ge några bra råd. I de fall man stöter på äkta japanska svärd för mindre än 10.000:-, så rör det sig antingen om illa skötta svärd med skadade klingor (inte sällan felaktigt underhållna av västerländska ägare), eller så kallade gunto, svärd avsedda för officerare och underbefäl i den kejserliga armén under Andra världskriget. I 99,9% av fallen är dessa gunto billigt gjorda vapen som inte har något nämnvärt antikvärde annat än i perfekt skick. Hur ska man då undvika att gå på en nit när man köper sin första katana?

Bakgrund

Innan jag går in på vad det finns att köpa, så kan lite bakgrundsinformation vara på sin plats. Få svärd har sådan mytisk och mystisk aura som de japanska katana- och tachi-svärden. Många tror att de är de bästa svärd som gjorts, enkelt utklassande europeiska svärd i både kvalitet och prestanda. Faktum är att det japanska svärdet är mycket väl lämpat för sitt användningsområde, och att det oftast är av högsta kvalitet. Man ska dock komma ihåg att europeiska svärd var anpassade för europeiska förhållanden och kunde vara kvalitetsmässigt lika bra. Det finns inget "bästa svärd" - den sanna kämpen inser att olika omständigheter kräver olika vapen. Genom filmer och andra media har det japanska svärdet fått en stämpel att kunna klara det mesta, men mycket är hype eller missförstånd. Likväl är en katana ett mycket formskönt vapen, som få svärdsälskare kan undvika att låta sig beröras av.

Lite terminologi

Det är lätt att gå vilse i ordbruket runt de japanska svärden, men här är en enkel ordlista för nybörjaren.

Bokken: ett träningssvärd av trä.

Daisho: en uppsättning svärd, bestående av en katana och en wakizashi.

Gunto: en katana använd av japanska officerare och underofficerare under 1900-talet. Ofta massproducerad och av undermålig kvalitet.

Habaki: metall"krage" vid klingans bas, ofta av mässing.

Hamon: den vanligtvis vågiga härdningslinjen utmed eggen. På billiga replikor är den vanligen etsad eller ditslipad.

Iaito: träningssvärd med en klinga av en metallegering som inte går att slipa, eller slöat stål.

Kata: svärdsexercis.

Katana: ett japanskt svärd som bärs med eggen uppåt.

Mekugi: sprinten som håller klingan på plats.

Menuki: den lilla metallfigur som finns under greppets lindning.

Saya: svärdskida.

Shinai: ett träningssvärd av bambu.

Shirasaya: förvaringsskida och -grepp av trä.

Tachi: ett japanskt svärd, ibland längre än en katana. Bärs med eggen nedåt.

Tameshigiri: huggteknik, ofta utförd på rullade, fuktiga bambumattor.

Tanto: en japansk kniv.

Tsuba: den mer eller mindre runda parerplåten. Kan vara mycket dekorerad.

Wakizashi: ett japanskt kortsvärd.

Smidesmyten

Det finns en del missuppfattningar om katanan och hur den smids. Då de traditionella klingorna smids genom att man viker klingämnet och smider ihop det ett flertal gånger, så uppstår ett stort antal lager i stålet. Detta är samma teknik som i de europeiska mönstervällda klingorna, och som felaktigt brukar kallas för "damaskusstål". Nu är det ofta så att "1000 lager" brukar av en del optimister översättas till "1000 vikningar" (i smidesprocessen). I själva verket är det bara fråga om enkel matematik: man börjar med ett klingämne, viker det en gång och smider ihop det och får därmed två lager, viker en gång till = 4 lager. Ännu gång = 8. Sedan blir det för varje vikning 16, 32, 64, 128, 256, 512, 1024. Så med tio vikningar har man ökat antalet lager till över 1000! Så värst många fler vikningar är knappast nödvändigt, då syftet med hela processen är att få en jämn kolhalt i klingan. Med dagens moderna stål så har man ett mycket mer homogent material med en jämn kolhalt, och därmed finns det ingen praktisk anledning till varför klingan ska vara vikt. Däremot ger de många lagren en diskret livlighet åt klingan, vilket uppskattas av konnässörer. Härdningen är speciell. Man täcker klingans rygg och sidor med en särskild lera, hettar upp klingan och sänker sedan ned den i vatten. Då stålet kyls av i olika takt (leran gör att de delar som täcks av den inte kyls ned lika snabbt), får man en "mjukare" och mer flexibel rygg och kärna, medan eggen blir hårdare och därmed lättare att slipa så att den behåller sin skärpa. En katana är inte lika tålig som ett europeiskt svärd, då den inte tål samma grad av påfrestningar, men rätt använd är den ett formidabelt vapen. Efter härdningen poleras klingan. Poleraren tar fram de olika schatteringarna hos klingan, vilket är en tidskrävande process som tar lång tid att lära sig. När det talas om "traditionell montering", så avses ett svagt timglasformat trägrepp, som klätts med det knottriga skinnet från rocka och lindats i det karaktäristiska rutmönstret med vävda silkesband. Klingan skjuts in i en springa och säkras med en liten bambupinne, mekugin. Handen skyddas av tsuban, en i stort sett rund metallskiva (vanligen järn) som kan vara konstfärdigt dekorerad. Det färdiga resultatet är ett ypperligt exempel på smideskonst, som vi vanliga dödliga bara kan drömma om…

Kort om japansk svärdsetikett

Det finns en hel uppsjö regler runt hanteringen av japanska svärd, men de viktigaste är att man aldrig ska ta på klingan med bar hand, och att man lämnar över svärdet med udden upp och eggen vänd mot dig (riktad från mottagaren). Ska man vara riktigt petig, så ska man inte prata medan man beundrar svärdet, men med tanke på de mycket enkla svärd som den här artikeln handlar om, så får det anses vara en aning överspänt…

Den rent praktiska hanteringen kräver att man följer vanligt skick och vett; inga vilda hugg (en kille jag hörde talas om lyckades hugga genom en stereomöbel och en bra bit in i en 40.000-kronorsförstärkare!), inget kladdande på klingan, och medvetenhet om att det är ett dödligt skarpt vapen man har i sin hand. Undvik att hugga i papper och kartong, då materialet har en förmåga att slöa eggen. Dessutom kan häftklamrar göra fula repor i klingan. Felaktigt utförda hugg mot för kraftiga mål kan resultera i att klingan knäcks. Ett tips när det gäller tameshigiri är att lära sig grunderna med billigare vapen, innan man börjar använda sitt "finsvärd".

Vad ska man titta efter?

Med min begränsade kunskap om ämnet, så har jag ändå snappat upp några hållpunkter man bör iaktta när man funderar på att köpa en katana. Till att börja med så bör man kolla vilken längd man vill ha på vapnet. Tumregeln är att när man håller katanan längst fram på greppet (med handen precis bakom tsuban) och låter armen hänga rakt ner, så ska svärdsspetsen gå fri från golvet med ett par centimeter. Det bästa är om man har möjlighet att hantera svärdet innan man bestämmer sig för att köpa det. Svärdet ska kännas livligt i handen; det ska inte vara framtungt och livlöst. Vidare så måste klingan sitta säkert i greppet. Mekugin ska inte kunna gå att trycka ut utan verktyg, och klingan ska inte kunna gå att vicka. Habakin ska vara monterad utan glipor. Greppet ska kännas säkert; det ska inte vara halkigt. Svärdet ska sitta säkert i sin skida, så att det inte ramlar ut om man vänder skidan upp-och-ner, men det får heller inte sitta för hårt.

Vad man ska undvika

De flesta kopior som finns att köpa är av rostfritt stål, och därmed endast av dekorativ karaktär. Av dessa anses Martos katanor vara de bästa, men det rör sig fortfarande om ett svärd med klinga i rostfritt stål med grepp i formgjuten plast. Dessa lämpar sig inte för annat än prydnad och lite lätt svingande (inget huggande eller häftigt svingande). Risken med dekorationskatanorna är att plastgreppen spricker, alternativt att tången (bladets förlängning in i greppet) går av, varvid klingan kan flyga iväg i godtycklig riktning. Rostfritt stål har visserligen fördelen att vara praktiskt taget underhållsfritt, men som material till svärdsklingor är det mindre lämpligt. Med få undantag så är rostfritt stål något man ska undvika i svärd, då det inte är lika tåligt för påfrestningar. Än värre är de billiga "katanor" som krängs av tredjerangens svärdsnasare, där man visserligen inte behöver lägga ut mer än 400 spänn, men där man ändå lär ångra sitt köp. Likaså är svärden från Denix (kan hittas hos några svenska postorderfirmor) inget annat än dekorvapen, med klingor av zink-aluminiumlegering. Med andra ord så har den dekorativa delen av svärdsvärlden inget att erbjuda den blivande katanaägaren. Här kan det vara läge att upplysa om att iaito, svärd avsedda för japansk "svärdsexercis", vanligen har klingor av någon icke slipbar metallegering (fast slöat stål förekommer också), så om man ser ett svärd i en budo-butik, så bör man fråga om det är en iaito.

Form och funktion

Om vi börjar titta på de svärd som uppfyller tre grundkriterier (bra kvalitet, tillgänglighet och hyggligt pris), så har vi ett fåtal alternativ. Till att börja med så finns det några modeller som brukar marknadsföras under namn som "Full Tang Katana" och "No Frills Katana". De har klinga av rostfritt stål och ett grepp bestående av två träbitar (något tropiskt ädelträ) fastnitade på var sin sida om tången (som på en kökskniv). För en gångs skull verkar rostfritt, som ju kräver korrekt härdning för att klara påfrestningarna vid dessa klinglängder, vara bra nog. Den här typen av katanor bör ses som rena nybörjarvapen för de som vill bekanta sig med grunderna. Beroende på ens budget, så finns det flera alternativ.

Kris Cutlery (http://www.kriscutlery.com) gör ett par enkla men populära katanor för USD 155 (för 26-tumsmodellen) och USD 175 (för 29-tummaren). Med omkostnader för frakt och tull, så hamnar man på omkring 2500:- för 26:an. De båda svärden är inte traditionellt monterade, utan har ett permanent grepp som lindats med tråd. Klingorna har härdats så att de har hårdare egg och mjukare rygg (s.k. differentierad härdning). Den allmänna åsikten är att de är bra köp om man vill ha tåliga svärd för huggövningar.

Om man har runt 2100:- som gräns och vill ha något som fungerar, så är den s.k. Practical Katana från Paul Chen ett bra val. Den har en differentierat härdad klinga som är permanent monterad. Greppet är klätt med "imiterat rockaskinn" (d.v.s. knottrig plast, men det ser faktiskt rätt bra ut) och lindat med bomullsband.

En populär modell, Shinto-katanan (också Chen) är inte traditionellt tillverkad (med vikningen under smidesprocessen), men härdningen är traditionell med riktig hamon och allt. Greppet och tsuban ser mycket bättre ut än på Practical Katana, med riktigt rockaskinn och snyggare lindning. För runt 6000:- får den anses vara ett bra köp, och den är tålig nog att klara lättare tameshigiri och liknande övningar. Chens fabrik i kinesiska Dalian tillverkar ett antal mer exklusiva modeller, vilka får ses som budgetalternativ till japanska svärd för 4-10 gånger priset. Man ska inte förvänta sig prestanda som hos ett 40.000-kronorssvärd, men i sin prisklass är de utan konkurrens. Det finns en svensk återförsäljare av Chens katanor, http://www.gavelins.com/sword/ Jag har träffat ägaren, Thomas Gavelin, och han är en schysst och seriös kille. Fördelarna med att handla från en svensk återförsäljare är att man slipper jobbet med att importera själv, och att man lättare kan kunna reklamera varan om man mot all förmodan inte skulle vara nöjd. Bor man dessutom i Stockholmstrakten så finns möjligheten att få känna på svärden innan köpet, vilket kan vara avgörande om man tänkt sig använda det.

Slutord

Jag hoppas att den här alltför summariska genomgången ändå kan vara till hjälp i sökandet efter en prisvärd katana. Det japanska svärdet har höjts till skyarna, och även om man kan ifrågasätta en hel del av myterna runt det, så kvarstår ändå faktum: ingen svärdssamling är komplett utan en katana!