Del Tin 2120
Ett av de mest välkända svärden i världen är Frankrikes kröningssvärd, som en gång tillskrevs kejsar Karl den Store. Det finns utställt i Louvren i Paris. Än i våra dagar är det omtvistat huruvida svärdet verkligen är Karl den Stores svärd "Joyeuse", eller om det är av senare datum. Det är höljt i mystik, men innan jag börjar beskriva svärdet vill jag berätta lite om Karl den Store och varför ett svärd förknippat med honom skulle vara så speciellt.
Charlemagne - eller Karl den Store - är en av de viktigaste personerna i Europas historia. Han var kung över frankerna. Han föddes år 742, som en av kung Pippin den Lilles söner. Han ärvde kronan tillsammans med sin bror Carloman 768, men när denne avled 771 blev Karl ensam härskare. En av de uppgifter han ärvde var skyldigheten att skydda påveämbetet. Han blev snart indragen i krig med lombarder fientligt inställda till påven och med hedniska saxare. Karls framgångar gjorde att påven utnämnde honom till den katolska kyrkans främste förkämpe år 774. De närmaste 20 åren var fyllda med krig mot saxarna, lombardiska upprorsmän och morerna i Spanien. I den senare konflikten vidtogs ett fälttåg mot morerna år 778, där det berömda slaget vid Roncevalles ägde rum. Det var i detta slag som Karls främste riddare, Roland, stupade och bröt sitt svärd Durandal, och därefter odödliggjordes i Rolandsången. Följande år anföll Karl än en gång saxarna, vilket slutade med den saxiske ledarens dop år 785. Därefter blev Karls liv relativt lugnt, med någon vikingaräd och smärre uppror som enda avbrott. Hans försvar av påven och den västliga kristenheten belönades år 800, när påven krönte honom till kejsare av det Frankiska imperiet (Frankrike, norra Italien och västra Tyskland). Utöver hans militära skicklighet så var han även en mycket duglig kejsare. Han bringade ordning i en omvälvande tid och blev ett ideal för efterkommande kungar. Jordbruk, handel och rättsväsende blomstrade under hans visa styre. Han dog år 814, några månader före sin 72:a födelsedag. Imperiet splittrades snart upp i flera mindre kungadömen, men hans livsverk hade lämnat ett outplånligt arv.
|
Det finns två svärd förknippade med Karl den Store. Det ena är en sabel som förvaras i Weltliche Schatzkammer i Wien, medan det andra förvaras i Louvren (inventarienummer MS 84) och är det som beskrivs här i artikeln. Ursprungligen förvarades svärdet i klostret i Saint-Denis tillsammans med övriga riksregalier och det franska krigsstandaret, Oriflammen. Munkarna (och andra) var övertygade om att regalierna hade tillhört Karl den Store, men nutida forskare har kommit fram till en senare datering, även om denna bestrids av andra. De dekorativa inslagen, proportionerna och den påstådda åldern stämmer inte riktigt överens. Svärdet har ingen motsvarighet och presenterar konst- och vapenhistoriker en svårlöst fråga: när tillverkades det?
Det finns i princip två skolor. Den ena menar att svärdet i allt väsentligt är det som bars av Karl den Store. Deras främsta argument är att hjaltets ornamentik, vilken inte liknar den på svärd av senare datum, skulle visa på ett tidigt tillverkningsdatum. Den andra skolan hävdar att svärdets proportioner är mer överensstämmande med senare exemplar, och att det är osannolikt att det Karls ursprungliga svärd skulle ha överlevt i 1200 år. Fornforskaren Sir Martin Conway trodde att svärdet var gjort av olika delar, några av dem från åren runt 800, medan Sir Guy Laking daterade svärdet till det tidiga 1200-talet. En fransk historiker, M. Dieulafoy, tyckte sig se likheter mellan sassanidisk ornamentik och ornamentiken på knappen, och menade att en västerländsk guldsmed imiterat stilen av någon outgrundlig orsak. Då stilen i fråga skulle vara från mitten av 600-talet, kan detta förklara den ovanliga knappen och även ge en indikation på svärdets ålder. Laking, å andra sidan, hävdade att svärdets allmänna proportioner påvisade en tillkomst efter år 1150, och att liknande ornamentik kan återfinnas i europeisk konst från denna tid. Laking spekulerar i att svärdet kan ha ersatt original-Joyeuse på 1200-talet, och att det skulle vara en kopia av originalet, vilket skulle kunna förklara anakronismerna. Svärdshistorikern Ewart Oakeshott tenderar att hålla med de som tror på ett tidigare datum, och hävdar att proportionerna inte alls är osannolika för ett tidigare svärd, och att ornamentikstilen är främmande för åren runt 1200. Saken har inte blivit klarare av att svärdet genomgått ett flertal omändringar. Louvrens officiella website [http://mistral.culture.fr/louvre/louvrea.htm] anger följande årtal för de olika delarna: knappen 900-1000-talen, parerstången andra hälften av 1100-talet, och greppet 1200-tal. Det anges inget årtal för själva klingan.
Det tidigaste tillfälle man känner till då svärdet användes vid en kröning var när Filip den Djärve kröntes 1270. Ceremonin hölls som vanligt i katedralen i Reims, och regalierna förvarades i det närbelägna klostret i Saint-Denis. Det första omnämnandet av att svärdet förvarades i klostret skedde i en inventering utförd 1505. Svärdet omnämns tillsammans med tre andra svärd, av vilka inget finns kvar i dag. Dessa var Ludvig IX:s svärd från hans första korståg, Karl VII:s svärd och ett svärd förknippat med ärkebiskop Turpin. Svärdet flyttades till Louvren den 5 december 1793.
|
Den rikt skulpterade guldknappen är gjord i två halvor och liknar en ansvälld Oakeshott typ B, 53 mm hög. Det 107 mm långa guldgreppet var dekorerat med franska liljor inuti ett spetsrutigt mönster, men liljorna avlägsnades inför Napoleon I:s kröning 1804. Parerstången är av guld och är en Oakeshott stil 1, 226 mm bred, och i form av två bevingade drakar med lapis azuli-pärlor som ögon. På 1200-talet stämplades parerstången med en uppgift om guldhjaltets vikt, med en text som lyder: "Deux marcs et demi et dix esterlins".
Klingan är en ganska slank Oakeshott typ XII. Den har en ganska bred, grund ränna. Bladet är 828 mm långt och 45 mm brett (vid klingbasen). Det finns stridande åsikter om klingans ålder, där en skola hävdar att den smiddes när svärdet restaurerades 1804, medan den andra (och enligt min åsikt troligen riktiga) menar att den är medeltida.
Likt de flesta andra kröningssvärd, så har det en skida. Den har ändrats, och jag tvivlar på att det finns något kvar av originalet än ädelstenarna på munblecket och själva bältet. Den är tillverkad av förgyllt silver och det 155 mm långa mynningsblecket är dekorerad med juveler, medan resten är klädd med purpurfärgad sammet och prytt med guldbroderade franska liljor. Sammeten och liljorna lades till inför Charles X:s kröning 1824. Skidan är 838 mm lång och 70 mm bred vid mynningen. En del av bältet sitter kvar, försedd med ett förgyllt spänne i klart medeltida stil.
Originalsvärdet och skidan kan beskådas här. [http://mistral.culture.fr/louvre/img/photos/collec/oa/grande/ms0084.jpg]
Karl den Stores svärd är nog det mest kopierade historiska svärdet. Flertalet är bara avsedda som dekoration, med klingor av rostfritt stål och klena hjalt. Martos version är typiskt för den här typen, men med tanke på det väldefinierade hjaltet så är det ett bra köp om man bara är ute efter ett rent dekorativt svärd. De etsade vapensköldarna har dock ingen motsvarighet hos originalet. Denix gör ett hyggligt dekorationssvärd, men varken klinga eller skida liknar originalets. Den enda fungerande reproduktionen Del Tins 2120.
Del Tins "Karl den Stores svärd" (#2120)
Längd: 1000 mm
Bladlängd: 840 mm
Bladbredd vid klingbasen: 54 mm
Parerstångens bredd: 235 mm
Vikt: cirka 1750 gram
Det här är en bra reproduktion av svärdet. Det skiljer sig i huvudsak endast genom att sakna inskriptioner och lapis azuli-pärlorna , samt genom att ha en bredare parerstång och en kortare klinga. Det är tyngre än originalet, men känns rätt bra om man vill ha ett svärd med "tryck". Balanspunkten är cirka 160 mm framför parerstången.
David Counts för hjälpen med Lakings text, samt Ann Snow, Patrick Kelly och Fulvio Del Tin för bistånd med information och kommentarer.
Conway, Sir W. Martin: The Abbey of Saint-Denis and its Ancient Treasures, Archaeologica, 1915
Cope, Anne (red.): Swords and Hilt Weapons, Multimedia Books, London 1989
Edge, David och Paddock, John M.: Arms & Armor of the Medieval Knight, Bison Books, Greenwich 1988
Laking, Sir Guy Francis: A Record of European Armour and Arms Through Seven Centuries, G. Bell and Sons Ltd., London 1920
Oakeshott, Ewart: The Sword in the Age of Chivalry, Boydell & Brewer, Woodbridge 1964, 1994
© 2000 Björn Hellqvist
