Den sanna historien om ett gotiskt långsvärd

Det finns svärd som har "det", kombinationen av behagfulla linjer och dödlig skärpa förenade i ett stycke kallt stål. En svärdstyp som har detta är långsvärdet, en svärdstyp avsedd att användas med båda händerna ochsom användes för hugg, stötar och pareringar. Ett svärd av den här typen finns i Royal Armouries Museum i Leeds, England. Det brukar synas i böcker om medeltida vapen och rustningar, då det ingår i ett utställningsobjekt i muséet. Detta är en helplåtsrustning i 1470-talsstil, uppsutten på en likaledes rustad häst. Båda är av tyskt ursprung, och svärdet finns på ryttarens vänstra sida. Reproduktioner av det här svärdet finns, och det har blivit lite av en favorit för många svärdsentusiaster. Vad få känner till är den sanna historien bakom svärdet…

Svärdet

Totallängden är 134,5 cm, och vikten uppges vara 1,45 kg. Inventarienumret är XXI.31 (vilket inte ska förväxlas med de romerska siffrorna i Oakeshotts typologi). Vid Royal Armouries så står XXI-klassificeringen för föremål betraktade som "moderna imitationer." Så hur kunde då ett icke autentiskt svärd hamna i en av världens främsta samlingar, och hur kan man veta att det inte är äkta? För att kunna besvara det så måste vi ta en närmare titt på själva svärdet.

Klingan

Klingan är en typ XVIIIb enligt Oakeshotts typologi. Det var ett rombformat tvärsnitt och avsmalnar till en spetsig udd. Det är 108 cm långt och 5,1 cm brett. Strax före udden så har det smalnat av till 1,8 cm. vid fästet är klingan 5,7 mm tjock. Klingtypen dyker upp runt år 1450, och förefaller ha hängt med i omkring 70 år innan den ersattes av andra typer. Klingan är avsedd att kunna utdela både bra stötar och hugg. Det finns de som hävdar att klingan kan vara äkta, men enligt en av intendenterna vid Royal Armouries så har det inte särskilt hög finish.

Parerstången

Denna är 27,5 cm bred och med utplattade ändar. Enligt Oakeshotts typologi så är den i stil nummer 5. Modellen var vanligare på tidigare svärd, men det är inte omöjligt att en klinga av typ XVIIIb kan ha försetts med en. Parerstången har en svag horisontell S-krökning, vilket förekommer runt år 1430, och detta gör att svärdsklingan och klingan är samtida. Utsågningarna är mycket sällsynta, vilket ska vägas in i om huruvida svärdet är äkta. Utsågningar och annan perforerad utsmyckning var oftast mycket mindre komplexa, ofta bara ett litet korsformat hål. Märkligt nog så är det som gör hjaltet så elegant just det som inte är tidsenligt.

Greppet

Greppet är 21,2 cm långt och har en midja. Det erbjuder lätt plats för båda händerna. Nedre delen består av skinnklätt trä, där hampgarn(?) formar ett tydligt "X" under skinnklädseln, medan den övre halvan är av trä omlindat med tvinnad järntråd. Den här stilen kan ses hos många svärd efter 1350, vilket stämmer med resten av hjaltet. Ett liknande grepp kan ses på gravbilden av Johan Georg von Waldburg, död ca 1470. Få, om ens något, har bevarats.

Knappen

Hjulknappen är 29,6 mm tjock, av järn och med fasade kanter (kanttjocklek 12 mm) och med en diameter på 51 mm. Den är en klar typ I enligt Oakeshotts typologi. Typen var populär under hela medeltiden, och är allmän från mitten av 1200-talet och framåt. Man kan inte få en närmare tidsbestämning än så enbart med hjälp av knappen.

Att hantera svärdet

Den enda information jag har om hur svärdet känns att hantera kommer från personalen på Royal Armouries, och enligt uppgift ska det vara något framtungt.

Kan svärdet vara autentiskt?

Så, är det autentiskt eller inte? Baserat på ovanstående fakta, så förefaller konservatorerna vid Royal Armouries övertygade om att det inte är äkta, trots möjligheten att ett dylikt svärd kunde ha tillverkats på 1400-talet. Det hela förenklas av det faktum att ett den som sålde svärdet med all sannolikhet var Ernst Schmidt, verksam i München. Svärdet tillverkades troligen på 1890-talet, kanske av Schmidt själv, och liknande svärd kan ses i hans katalog från omkring 1910. En intressant upplysning är att ett äldre svärd, som ska ha förvarats i Bayerska nationalmuséet i München, kan ha tjänat som inspiration till det nyare svärdet. Det äldre svärdet, eller en kopia av det, kan ha tillverkats på 1600-talet (en mycket intressant detalj är att knappen ska ha varit av kristall), men det är inte känt var det svärdet finns i dag. Skidan till svärdet i Royal Armouries tillverkades i Tower Armouries, London, och hela klabbet användes till för att pryda riddarrustningen.

Ernst Schmidt - tillverkare av kvalitetsreproduktioner

Ernst Schmidt var ägare till en mycket respekterad firma (belägen på Pfandstrasse 5 i München), och handlade med både nytillverkade och antika vapen och rustningar, såväl som andra antika konstföremål. Han köpte verksamheten i det sena 1870-talet och var aktiv fram till cirka 1930. Han hade flera skickliga hantverkare anställda, vilka både fick reparera antikviteterna och tillverka nya kopior av eftertraktade föremål. Allt nytillverkat såldes såsom reproduktioner, men det är möjligt att senare transaktioner gjordes av minde nogräknade handlare, vilka påstod att prylarna var äkta vara. Schmidts produkter var populära, och köptes in till samlingar på båda sidorna av Atlanten, som till exempel Higgins Armory Museum (http://www.higgins.org/) i Worcester, Massachusetts.

Kopior, förfalskningar och reproduktioner

Varför blev då svärdet tillverkat under 1890-talet? Under 1800-talet så uppstod stor efterfrågan på vapen och rustningar från medeltiden och renässansen, mycket tack vare det nymornade intresset av perioderna som väckts av bland annat Sir Walter Scotts roman "Ivanhoe" från 1819. Då tillgången av originalprylar var mindre än efterfrågan, började man tillverka reproduktioner och tyvärr även rena förfalskningar. Förfalskningarna kunde vara helt nya eller komponerade av nya och gamla delar, som till exempel en gammal klinga kombinerad med ett nytt hjalt. De nya delarna behandlades med syra för att erhålla ett åldrat utseende, vilket gjorde det svårare att säkert tidsbestämma föremålet. Reproduktionerna såldes som sådana, medan förfalskningarna prånglades ut av skrupelfria handlare. I en del fall gjordes förfalskningarna av skickliga hantverkare; i många fall konservatorer med tillgång till original i vapensamlingar och som kunde göra en slant på en förfalskning av svärdet de höll på med att restaurera. Mycket av den här industrin höll till i de traditionella svärdstillverkningsområdena i Tyskland. I dag finns många hundra av dessa förfalskningar i muséer och privata samlingar. Många av dem har blivit identifierade, men andra tas fortfarande för äkta vara (kung Karl XV köpte in stora mängder vapen från Tyskland på 1800-talet, och bortåt hälften av dem har befunnits vara förfalskningar). Då förfalskningar från 1800- och det tidiga 1900-talet har en tendens att dyka upp på auktioner och i antikvitetsaffärer, så bör man vara försiktig innan man slår till och köper. Nu för tiden är det främst japanska svärd och svärd och dolkar från nazitiden som är föremål för förfalskarnas ansträngningar.

Sammanfattning

Svärdet är mycket elegant och kan betraktas som en 1800-talsuppfattning om hur ett 1400-talssvärd kunde se ut. Det finns inget känt, äkta svärd som ser ut precis som det, men Schmidt kunde sina saker och till skillnad från många andra nytillverkade vapen, så är svärdet inte överarbetat eller klumpigt. I katalogen finns det två svärd som liknar det; nummer 346 med sin kristallknapp och större längd, samt nr 351, som är kortare och har metallknapp. För att vara en 1800-talsprodukt, så står sig svärdet mycket väl i konkurrens med äkta svärd.

Moderna versioner

Del Tin 5157

Det finns minst tre versioner av det här svärdet på marknaden. Den äldre är "Gothic Bastard Sword" (GBS) som förs av Museum Replicas Limited. De andra svärden tillverkas av Del Tin; 5155 och 5157 "Gothic Hand-and-a-Half" (GHH). Det finns även minst ett riktigt skräpsvärd från Pakistan eller Indien, som med nöd och näppe kan liknas vid originalet (eller snarare kopian av kopian). Om man vill ha den version som ligger närmast originalet, så är 5157:an den bästa.

Författarens tack

Tack till Mr. Philip J. Lankester (Senior Curator at the Royal Armouries), David Counts, Gus Trim, Paul Kilmartin and Fulvio Del Tin för ovärderlig information och kommentarer.

Källor och bibliografi

Korresponds med Mr. P. J. Lankester, vänligen förmedlad av David Counts

Brev från Mr. P. J. Lankester, daterat 25 januari, 1999

Clements, John: Medieval Swordsmanship, Paladin Press 1998

Cope, Anne (red): Swords and Hilt Weapons, Multimedia Books 1989

Edge, David and John M. Paddock: Arms & Armor of the Medieval Knight, Bison Books 1988

Grancsay, Stephen (ed.): Arms + Armor From the Atelier of Ernst Schmidt Munich, Mowbray Company, 1967

Oakeshott, Ewart: The Sword in the Age of Chivalry, Boydell & Brewer 1964, 1994

Oakeshott, Ewart: Records of the Medieval Sword, Boydell & Brewer 1991