Del Tin 5131
"Ett kort, eneggat svärd med en huggarliknande böjd klinga, mycket populär bland alla soldatkategorier från 1200-talet och framåt." - Arms & Armour of the Medieval Knight
|
Falchion-svärdets namn har ett dunkelt ursprung. Namnet kan komma från latinets falx, som betyder "skära" (skördeverktyget), och/eller det franska ordet faucillon ("liten skära", "krokig trädgårdskniv"). Tvärtemot vad man skulle kunna tro, tycks vapnet ha blivit exporterat av européerna till arabländerna, och inte tvärtom. Det var ett vapen som följde i en tradition med eneggade vapen, som uppstod under antiken och fortsatte under t ex vikingatiden. Till skillnad från det vanliga raka svärdet, som vanligen kunde användas för både stöt och hugg, var falchionen ett utpräglat huggvapen, där stor verkan skulle levereras på ett litet område. Vapnet upplevde varierande grad av popularitet från slutet av 1200-talet till 1500-talets början, men trots att det var ett relativt vanligt svärd finns det mycket få exemplar bevarade från tiden före år 1500. Troligen var det så att deras macheteliknande form gjorde dem till utmärkta röjknivar i fredstid, med förslitning och kassation som följd.
En jämförelse mellan 25 falchioner i medeltida illustrationer visar på fyra huvudtyper av klingor. En tydligen ganska kortlivad typ återfinns endast under 1300-talet. Den utmärkte sig genom att klingan blev bredare mot spetsen, där plötsligt eggen blir konkav och sedan nästan parallell, för att sluta i en rundad udd. Två andra typer uppstod ungefär samtidigt, och förblev använda i bortåt 200-250 år. De var båda krökta, med en allt bredare klinga mot spetsen, men där den ena typen avslutas i det närmaste helt rakt, medan den andra avslutas mer uttalat konkavt. Senare, under 1400-talet, dyker nästa typ upp där spetsen blivit mer tydlig och där den konkava delen flyttat upp på klingryggen. Dessa tre senare varianter utgjorde 2/3 av det undersökta materialet. Av de övriga kan några möjligen tillskrivas illustratörernas fantasi, medan de andra endast återfanns i enstaka exemplar. Den oftast avbildade falchionen, Conyers-falchionen från Durham Cathedral, är med sin utpräglat macheteliknande klinga närmast unik i det undersökta materialet, och därmed knappast särskilt typisk. De flesta falchionerna förefaller vara kortare än 100 cm, möjligen med ett medeltal runt 80-90 cm. Under 1300-talet var de flesta vapnen försedda med parerstänger som var antingen raka eller med uppåtkrökta ändar. Greppen var raka, och knapparna runda och platta. På 1400-talet börjar parerstängerna skydda knogarna, även om tidigare typer fortfarande förekom i hög utsträckning, och knapparna kunde vara utformade på andra sätt. Mot 1400-talets slut kunde en liten bygel återfinnas, utstickande vinkelrätt från parerstången på dess yttersida. Denna bygel erbjöd visst skydd för knogarna. Greppen kunde i vissa fall vara lätt böjda, men fortsatte att i huvudsak likna vanliga svärdsgrepp. Klingan kunde vara påfallande tunn; Conyers-falchionens klinga är nästan lika tunn som en kökskniv mot eggen. Falchionen var främst ett enhandsvapen, men enstaka vapen kunde vara anpassade för tvåhandsbruk (som t ex bödelssvärd). Dess skida följde den krökta formen mycket nära, och var bara vid nog för att precis låta klingan glida ner.
Man ska inte förväxla falchionen med den snarlika tyska "Grossemesser", som har en likartad klinga, men där greppet har pånitade sidor. Ett annat liknande vapen är dusacken, som är en stor, enkel huggkniv som användes i Centraleuropa. Falchionen har oförtjänt hamnat i skuggan av dess ädlare släkting, det klassiska riddarsvärdet. Att det var ett omtyckt och pålitligt vapen på Europas slagfält under århundraden råder det dock ingen tvekan om.
Arms & Armor of the Medieval Knight David Edge och John Miles Paddock, Bison Books 1988
The Falchion - Short Sword that Made Good William J. McPeak, Command #41, januari 1997
The Meat Cleaver Quentin Hawkins, Military Illustrated #112, september 1997
© 2000 Björn Hellqvist