Conyers-falchionen
Den sista av sitt slag?

Conyers-falchionen är välkänd för alla som studerar medeltida vapen. Det finns otaliga böcker där den används som det främsta exemplet bland falchion-svärden. Då det inte finns mer än ett halvdussin kända, bevarade medeltida falchioner, de flesta av dem sällan avbildade (om man inte räknar åtskiliga modeller från renässansen, så är det så många tror att svärdtypen såg ut. Studier av samtida konst och bevarade falchioner visar på att förhållandena var annorlunda. Trots detta är Conyers-falchionen ett viktigt vapen och dessutom med ett flertal fascinerande aspekter. Jag har haft tillfälle att ta en närmare titt på den vid ett besök i Treasury of Durham Cathedral i England.

"Jabberwocky"

"Sr Jo Conyers of Storkburn Knt who slew ye monstrous venoms and poysons wiverms Ask or worme which overthrew and Devourd many people in fight, for the scent of poyson was soo strong, that no person was able to abide it, yet he by the providence of god overthrew it and lyes buried at Storkburn before the Conquest, but before he did enterprise it (having but one sonne) he went to the Church in compleat armour and offered up his sonne to the holy ghost, which monument is yet to see, and the place where the serpent lay is called Graystone."

(Från British Museum MS Harleian No. 2118, fo. 39, cirka 1625-49)

Det finns en legend som omger Conyers-falchionen, där det sägs att svärdet användes av Sir John Conyers när han dräpte "the Sockburn Worm" år 1063. Conyers-släkten anlände troligen från Frankrike till England vid tiden för normandernas invasion (1066). De förlänades herresätet Sockburn-on-Tees (tidigare Storkburn) i County Durham under 1100-talet, enligt legenden som resultat av Sir Johns drakdräpande. Svärdet skänktes senare till katedralen i Durham, och från denna dag så var varje ny "Prince-Bishop of Durham" mottagit svärdet när de första gången kommit till sitt nya stift i en ceremoni i mitten av floden Tees. Conyers-släktens huvudman överlämnade falchionen till furste-biskopen som ett tecken på att han erkände biskopen som sin överordnade, och sedan återlämnades svärdet till honom och han var därmed inte nödgad att utföra några tjänster. Traditionen förföll efter 1771, och var inte iakttagen på närmare 200 år. Falchionen bevarades på Sockburn Hall, men 1947 så överlämnades den till the Dean and Chapter of Durham Cathedral av Mr. Arthur Edward Blackett. Ceremonin återupplivades 1994, då den nya biskopen intog sitt ämbete, och inkluderar följande tal, traditionellt framfört av lorden av Sockburn;

"My Lord Bishop. I hereby present you with the falchion wherewith the champion Conyers slew the worm, dragon or fiery flying serpent which destroyed man, woman and child; in memory of which the king then reigning gave him the manor of Sockburn, to hold by this tenure, that upon the first entrance of every bishop into the county the falchion should be presented."

"The Sockburn Worm" blev odödliggjord av Lewis Carroll i hans berömda nonsensvers "Jabberwocky". Som pojke bodde han i Croft on Tees och det var där han skrev den första versen. Det finns en teori att sägnen kan ha sina rötter i en strid där en vikingahövding dräptes, och att drakreferensen härrör från det faktum att vikingaskeppen kunde ha drakhuvuden, men det vore väl en alltför trivial förklaring…

Falchionen

Falchionen förvaras i skattkammaren i Durham Cathedral. Den finns för sig själv i en glasmonter i en svagt upplyst sal, vilket gör nära studium lite svårt. Som tur är så står montern mitt på golvet, vilket gör att man kan se falchionen från alla håll. Den är 89 cm lång och väger 1,3 kg.

Hjaltet

Det vackra hjaltet består av tre delar: knapp, grepp och parerstång. Den fasade knappen är gjord av brons, och är dekorerad med heraldiska vapensköldar på båda sidorna. Diametern är 42 mm och tjockleken 20 mm. På frånsidan (om man håller svärdet i höger hand) så syns en svart örn med utspridda vingar, medan man på den andra sidan finner Englands tre lejon. Greppet är av ask och 95 mm långt. Likt knappen så är parerstången av brons. Den är 168 mm vid, dekorerad med drakmotiv och något asymmetrisk.

Klingan

Klingan är 734 mm lång. Den har en rak, trubbig rygg och enkrökt egg. En grund ränna löper längs ryggen cirka 75% av klingans längd. Parallellt med den löper även en smal skåra som böjer av lätt mot slutet. Bladet uppvisar smärre tecken på korrosion, samt även tecken på slitage och slipning. Klingbasen mäter 39 mm, och klingan vidgas till ett maximum på 109 mm cirka 140 mm från udden. En sak som slår betraktaren är att klingan är mycket tunn. Den är omkring 6 mm tjock vid basen, men uttunningen är rätt abrupt; vid klingans bredaste punkt så är tjockleken cirka 1,2 mm, och uttunnas ytterligare till cirka 1 mm nära udden. Detta gör eggen mycket tunn, och falchionen blir därmed en mycket effektiv huggare. När man betraktar klingan från eggen, så kan man se en lätt men märkbar böjning åt vänster vid klingans bredaste punkt. Denna kan bero på en miss vid härdningen eller av eggens tunnhet i kombination med hård användning. En annan defekt är en liten spricka, cirka 50 mm lång och belägen omkring 25 mm från udden.

Hur gammal är den?

Sägnen ger inga ledtrådar om falchionens verkliga ålder, men som tur är så ger vapensköldarna på knappen några bra indikationer. De tre lejonen ("leoparderna") antyder att knappen inte kan ha dekorerats före år 1194, då de tre lejonen förekommer i Englands kungavapen för första gången. En liknande falchion kunde ses i en fresk i "The Painted Chamber" i Westminster Cathedral (se bild till höger), daterad till senare hälften av 1200-talet, men målningen förstördes vid en brand under 1800-talet. Tagen tillsammans med andra avbildningar, så kan man med säkerhet anta att falchionen tillverkades på 1200-talet. Studier av vapensköldarna, tillsammans med allmänna stilistiska drag, har placerat tillkomsten av Conyers-falchionen till åren 1260-70, bortåt 200 år efter dess påstådda del i dödandet av draken. Det är möjligt att den är en ersättning för ett äldre vapen, som kanske var en eneggad långsax i nordisk stil, men detta är bara min spekulation.

Conyers-falchionen - unik?

Jag har gjort en genomgång av omkring 25 falchioner, både bevarade exemplar och svärd funna i samtida konst. Baserat på detta vill jag hävda att Conyers-falchionen inte är typisk för falchioner i allmänhet, utan att den istället utgör en undertyp. Hjaltet är väldigt typisk för andra falchioner och svärd från tiden i fråga, men klingan är annorlunda jämfört med den typiska falchionen. Majoriteten av falchionerna hade krökta ryggar, där Conyers- falchionens är rak. Formen är också annorlunda på andra sätt. Många falchioner har kapade eller konkava spetsar, men Conyers-falchionen har sin raka rygg, och mycket breda främre del med kraftigt krökt egg som möter ryggen i en tydlig spets. Jag har inte stött på den klingformen i vare sig arkeologiskt material eller i samtida konst, med två undantag: målningen från the Painted Chamber (som dock har en något böjd rygg), och ett fynd gjort i Hamburg som uppvisar stora likheter med Conyers-falchionen. Det är ändå uppenbart att den är i en stil som inte är typisk för den absoluta majoriteten av falchioner.


En typisk falchion: Thorpe-falchionen från Norwich från mitten av 1300-talet

Falchion funnen i Hamburg.

Författarens tack

Jag vill tacka Mr. Roger Norris, M.A., Deputy Chapter Librarian of Durham Cathedral, för att ha hittat artiklen från Durham Archaeological Journal och för vänligheten som visades vid mitt besök i Durhams katedral. Särskilda tack till Peter Johnsson och Patrik Djurfeldt för några viktiga mått, och även till Ulf Karlsson för information om några mindre kända falchioner.

Källor och bibliografi

Edge, David and Paddock, John M.: Arms & Armor of the Medieval Knight, Bison Books, Greenwich 1988

Hawkins, Quentin: The Meat Cleaver, Military Illustrated #112, September 1997

Laking, Sir Guy Francis: A Record of European Armour and Arms Through Seven Centuries, G. Bell and Sons Ltd., London 1920

McPeak, William J: The Falchion - Short Sword that Made Good, Command #41, January 1997

Oakeshott, Ewart: The Archaeology of Weapons, Lutterworth, London 1960

Oakeshott, Ewart: The Sword in the Age of Chivalry, Boydell & Brewer, Woodbridge 1964, 1994

Seitz, Heribert: Blankwaffen, vol. 1, Klinkhardt und Biermann, Braunschweig 1965

Ullman, K: Dolchmesser, Dolche und Kurzwehren des 15. und 16. Jahrhunderts, Waffen- und Kostümkunde 1961 Heft 2, München & Berlin 1961

Wall, John: The Conyers Falchion, Durham Archaeological Journal 2, Durham 1986

Ytterligare information hittades på: http://ourworld.compuserve.com/homepages/north_east_england_history_page/