Enligt uppgift smiddes detta magnifika enhandssvärd åt Sir Thomas de Lodelow, då han skulle ikläda sig ämbetet som överhuvud för Battle Abbey i Sussex, troligtvis för att ersätta ett tidigare ämbetssvärd. Thomas de Lodelow innehade posten som abbot mellan åren 1417 och 1434. Svärdet är av Oakeshott-typ XV och är skapat med största omsorg.
Under min tid på National Museum of Scotland (NMS) i Edinburgh fick jag tillfälle att hantera detta förtrollande vapen, och mitt intryck blev inte mindre än att jag helt enkelt var tvungen att försöka lirka lite fakta ur de svåråtkomliga forskare som stängt in sig bland damm och papper i museets oändliga korridorer. Resultatet av min ”forskning” presenterar jag här.
Håll till godo!
Legenden säger att Battle Abbey, ett benediktinkloster, grundlades av Wilhelm Erövraren, hertig över Normandie, efter slaget vid Hastings den 14: e oktober år 1066. Påven ska ha varit mycket förgrymmad på Wilhelms handlande, då han, för att provocera fram en direkt konfrontation med Kung Harold II av, skövlade och brände byarna Whatlington, Salehurst och Mountfield (det finns även andra versioner, som tillexempel att Wilhelm anlade klostret efter det att påven välsignat hans krigsföretag som korståg, eller att han byggde det som ett minne över slaget, och om sanningen tvistar de lärde!). Man tror för övrigt att en plundringsscen på Bayeux-tapeten är inspirerad av händelser vid Salehurst.
För att få bot för sina synder anlade alltså Wilhelm Erövraren ett kloster i närheten av Hastings i Sussex, England. Byggnationen påbörjades 1067, men eftersom klostret var ämnat att bli särdeles storslaget (det byggdes för 140 munkar - där levde aldrig mer an 60!), helgades inte byggnaden förrän den 11 februari 1094. Klosterkyrkans högaltare sägs ha stått på samma plats som kung Harold dräptes.
Vid konsekrationen skänkte kungen (Wilhelm Rufus) sin fars svärd och kröningsmantel till klostret, som i övrigt fick en mängd privilegier; givetvis slapp klostret betala skatt till Kronan, och dessutom var det helt autonomt, befriat från all kyrklig och världslig överhet. Dessutom hade man rätt att hålla rättegång, man hade jakträtt och dessutom rätt att ta upp skatt från omkringliggande områden. En intressant detalj är att abboten hade rätt att benåda dödsdömda, om han mötte dem på väg till avrättningen.
Runt klostret växte en by vid namn Battle upp, och 1115 anlade abboten en kyrka till populasens fromma.
Battle Abbey stängdes av Henry VIII 1538, och skänktes till Sir Anthony Browne, Henrys ryttmästare. Han rev stora delar av de ursprungliga byggnaderna och byggde sig ett gods istället. Detta gods tjänar numera som skola. Ruinerna av det ursprungliga klostret (som är förvånansvärt välbevarade) finns fortfarande kvar i anslutning till ett museum och rundturer över slagfältet från 1066, om någon skulle vara intresserad.
I klostret skall också ha förvarats ”the Roll of Battle Abbey”, en lista över vilka adelsman (enligt uppgift runt 800 namn!) som följde Wilhelm Erövraren från Normandie. Dessvärre anses detta dokument inte ha något värde ur ”Wilhelmhistorisk” synvinkel, då man under årens lopp lagt till en mängd namn som inte hör till de ursprungliga.
Vem var då Sir Thomas de Lodelow? Jag har letat överallt, men jag har inte kommit fram till annat än att svärdet vi ska tala om skapades åt honom, och att han var abbot på Battle Abbey.
Nog med prat och över till svärdet!
Svärdets klinga är jämnt avsmalnande, med märkbart tjockare bas (5,2 cm), som slutar i en tämligen skarp udd. Bladet saknar ränna, och är smitt i romboid form. Från bas till udd är klingan 82,5 cm lång. Vid basen på båda sidor finns någon typ av märkning, troligtvis ett mästarmärke från smeden som tillverkade vapnet. Klingans form skvallrar om att vapnet tillverkades för såväl stöt som hugg.
Nära klingbasen och parerstången finns en försänkning i ena udden, vilken troligtvis är ett spår efter slipning. Dessutom finns ett eller ett par jack i eggen, som om man huggit klinga mot klinga eller mot någon typ av kant, så som en hjälm eller stålkantad sköld.
Parerstången är av Oakeshott-typ ”1” (ett såkallat ”Gaddhjalt”) - den är en jämnt avsmalnande parerstång som är tjockast i mitten. Den är hexagonal (sexkantig) i tvärsnittet, vilket Oakeshott anser är mycket ovanligt, och vidare är den 27,3 cm lång från spets till spets. Den är tillverkad av silverpläterat stål, som i sig är förgyllt. Parerstången är dekorerad på alla sidor med olika graverade mönster - sidorna pryds rosor arrangerade i rankor, sidan närmast användarens ansikte (översidan) är prytt med sick-sackmönster, och undersidan av ett diamantformat schackmönster.
Kaveln är oval till formen, mot knappen avsmalnande och enligt analys från 1972, klädd av brungrön, sliten, relativt modern sammet. Den är tillverkad av trä, och består av två hoplimmade bitar. Dess tjockaste punkt är 9 centimeter i omkrets.
Oakeshott menar att tången på svärd av den här typen är smal och fyrkantig i genomskärning och att den smalnar av en smula mot knappen. I skrivande stund nöjer jag mig med det, eftersom jag inte kunnat få tag på absoluta fakta som motsäger Oakeshott.
Knappen är platt och hjulformad av så kallad ”disc”-typ, mer exakt av Oakeshott-typ ”J”, med framträdande, tjocka sidor som smalnar av utåt, till en största tjocklek av ca 5 cm. Längst ut på knappens sidor finns cirkulära försänkningar (en på var sida om knappen), vilka är prydda av Battle Abbeys vapen. Detta består av en kvadrerad vapensköld, där första och fjärde fältet är prytt av en krona bestående av tre ”franska liljor”, och där andra och tredje fältet avbildar uppåt pekande svärd. Dessa sköldar är flankerade av initialerna TL (med stor sannolikhet Thomas de Lodelow).
Runt nämnda försänkningar - som eventuellt varit emaljerade - finns blomsterrankor lika de som pryder parerstången. Dessutom pryds knappens kanter med ett sammanbundet rutmönster, vilket på sätt och vis liknar det sick-sackmönster som återfinns på parerstången.
Knappens topp pryds av en nit formad som en pyramid med avkapad spets. Niten syftar till att dölja fastnitningen av tången vid knappen.
Svärdets totala längd ar 104,3 cm, och då inräknas den pyramidformade niten. Svärdet är välbalanserat, och det ser ut som om svärdets två noder är belägna på ett “riktigt” sätt; den första är belägen 1/3 av bladets längd från udden, och den andra finns där främre delen av handen griper om greppet.
Vapnets vikt är 2037 gram, vilket jag anser är lite väl tungt för ett enhandsvapen. Icke desto mindre är det väl balanserat, och dess tyngd är inget hinder för brukaren.
Eftersom det antas att svärdet tillverkades till ovan nämnda abbot, finner man det rimligt att det är samtida med honom. Dock är det viktigt att påpeka att det sällan eller aldrig går att få fram ”sanningen” inom arkeologi, och detta gäller även forskning om svärd.
Svärdet kan ha tillverkats vid en tidigare tidpunkt, och i sådana fall har man kanske tillverkat en ny knapp till abbot de Lodelow. En påtaglig och nära parallell är den sammetsklädda kaveln, som absolut inte är samtida med resten av svärdet; snarare har någon klätt kaveln vid ett senare tillfälle.
Så här kan man hålla på i oändlighet, men för enkelhetens skull (och för att bespara läsaren tjogtals sidor fyllda av spekulationer och gissningar) kan vi anta att svärdet tillverkades mellan 1417 och 1434.
Enligt uppgift ska svärdet vara ett ceremonisvärd eller ett ämbetssvärd, men som jag nämnt under rubriken ”Klinga”, finns det tecken på att någon har slipat till eggen till den grad att det faktiskt finns en försänkning i den samma, vilket indikerar att svärdet i alla fall använts så pass mycket att man varit tvungen att slipa bort hack eller grader för att få det bruksdugligt samt för att få det att se hyfsat ut. Om användaren varit den fromme abboten eller någon annan låter jag vara osagt, men jag hoppas att abboten höll efter sina munkar på ett mildare sätt än vad den slipade klingan antyder…
I övrigt är dekorationerna på knappen vända på ett sätt som Oakeshott menar hör ihop med brukssvärd och inte så kallade ”Bearing Swords”/ceremonisvärd. Med andra ord är dekorationerna ”rättvända” då man har svärdet i skidan, och detta rimmar illa med det faktum att ceremonisvärd vanligen bars dragna ur skidan med spetsen uppåt.
Efter klostrets nedläggning lade Sir John Gage vantarna på vårat kära svärd (man kan misstänka att det var denne herre som använde och sedermera slipade vapnet), och senare skänktes det till Sir Samuel Meyrick, och därefter kom det i Sir Noel Patons vård.
Han i sin tur donerade sin imponerande vapensamling (där svärdet ingick) till museiväsendet någon gång under tidigt 1800-tal, och vårat vapen ställdes ut i bland annat London (South Kensington Museum), för att slutligen hamna på Chambers Street och National/Royal Museum of Scotland i Edinburgh. Där finns det för närvarande till allmän beskådan.
www.villagenet.co.uk/esussex-iron/attractions/battleabbey.html
www.newadvent.org/cathen/02350c.htm
www.sussexcoast.co.uk/attractions/abbeys/battle.html
Samtliga webbplatser besöktes den 30:e maj, 2001
Brenda McGoff, History and Applied Arts, National Museum
of Scotland, Edinburgh
Jackie Moran, History and Applied Arts, National
Museum of Scotland, Edinburgh
Helen Nicoll, Photography, National Museum of Scotland, Edinburgh
Arms and Armour in the Royal Scottish Museum
- A.V.B. Norman
The Sword in the Age of Chivalry - E. Oakeshott
Records of the Medieval Sword - E. Oakeshott
Battle Abbey-svärdet har Reg. No. 1905.633
