Jan Guillous svärd smiddes av engelsmannen Hector Cole
Jan Guillous svärd smiddes av engelsmannen Hector Cole |
Jan Guillous framgångsrika romaner "Vägen till Jerusalem" och
"Tempelriddaren" har populariserat det svenska 1100-talet och gett läsarna en
inblick i hur det kan ha gått till förr i tiden. Jag har själv läst om Arn de Gothias
äventyr med stor behållning, men som den fackidiot jag är har jag förstås inte kunnat
undvika att lägga märke till en del märkligheter. Då jag är säker på att min
hemsidas besökare är intresserade av att vidga sitt kunnande, vill jag här ta upp de
vapenrelaterade anmärkningar jag har på Guillous texter.
 Bilden föreställer Del Tins "St. Mauritius svärd" (modell 2133), replikan av förebilden till svärdet på omslaget till "Vägen till Jerusalem". Bokens svärd har inskriptionen "In hoc signo vinces" ("I detta tecken skall jag segra"). En artikel om det finns här, och det återfinns här i katalogen. |
"Vägen till Jerusalem" utspelar sig nästan helt i Sverige under senare delen av 1100-talet. Man vet inte så mycket som man skulle vilja om perioden, men med hjälp av utländska källor kan man forma sig en hyfsad bild av stridsmetoder och vapen. Guillou har gjort omfattande efterforskningar, men ibland undrar man…
Sidan 116: "Av det lilla Broder Guilbert sett hur nordiska män hanterade svärd så byggde dessa barbarers teknik nästan helt på styrka. Deras svärd var korta, eftersom de ju aldrig slogs till häst (…) Och eftersom de stod på linjer nära varandra (…) så gick tekniken nästan enbart ut på att hugga snett uppifrån antingen från vänster eller från höger. Eftersom varje man med något minimum av självbevarelsedrift kan parera varje sådant hugg utan att behöva tänka eller förflytta sig, så höll man på tills någon av parterna tröttnade och den andre mer eller mindre av misstag fick in en träff i motståndarens skalle. Under sådana omständigheter var det kanske naturligt att den som var mest armstark till slut vann. (…) Arn hade fått sin första träning (…) Högt slag från vänster, lågt slag från höger och sen stöt rakt fram eller nytt slag från sidan."
Nordiska kämpar var inte alls så primitiva som Guillous munk vill låta påskina. Det finns ingen anledning att tro att de var sämre på svärdsbruk än sina kollegor på Kontinenten. Svärden var omkring metern långa, vare sig kortare eller längre än kontinentala svärd. Stridstekniken i formation blir visserligen annorlunda än om man slåss individuellt, men med tanke på att man även kämpade man mot man, behövde man behärska en större slagrepertoar än ett evigt hackande ovanifrån. Svärden var så pass välbalanserade att man kunde manövrera dem med lätthet, och det var knappast så att man högg mot varandra tills någon gjorde en tabbe. Det är en djupt rotad fördom att fäkttekniken skulle vara primitiv under medeltiden, för att sedan bli så mycket mera sofistikerad under renässansen. Arns träning, som pågick i flera år, saknar två hugg: högt slag från höger och lågt slag från vänster. Den teknik han får lära sig skulle leda till döden i den första strid han hamnar i, då åtminstone en viktig fint i så fall inte skulle ingå i hans repertoar: fint med högt hugg från höger (mot motståndarens vänstra sida), som, när motståndaren reflexmässigt höjer sin sköld, ändras till antingen ett lågt hugg från höger (in under skölden) eller högt hugg från vänster (mot motståndarens huvuds högra sida).
s. 208: "Det svärd han nu arbetade på i helig förtvivlan hade från början haft en enda kärna av härdat stål. (…) Den välsignade stålkärnan smidde han därefter in i lager av mjukare järn. Eggen skulle bli vass nog att raka en munks huvud."
Här har saker och ting blivit omkastade. Broder Guilbert har ingenting för att börja med en kärna av härdat stål; smidesprocessen gör att ämnet blir upphettat och att härdningen omintetgörs. För att få en bra klinga bör han utgå från en kärna av järn och välla på stålremsor, som därmed helt klär in kärnan. Fördelen var att man fick en fjädrande kärna, medan stålet gjorde att eggarna höll sig skarpa - det omvända är knappast att eftersträva...
s. 270: "Värre besvär blev det när Magnus upptäckte att Arn fäst det svärd han fått av munkarna vid sin sida, det svärd som bara skulle väcka löje, och han gick genast in i vapenhuset och hämtade ett gott och vackert norskt svärd (…) Och löje skulle det bli om en son så nära ättens huvudman hade svärd som en kvinna (…)"
Guillou menar på att Arns svärd skulle vara så radikalt mycket smäckrare, att det skulle vara ett fruntimmersvapen. Faktum är att europeiska svärd var tämligen lika varandra vid den här tiden, och att även "norska svärd" vanligtvis var gjorda av klingor smidda på Kontinenten. Skillnaden i klingbredd kan ha varit högst 15 mm, vilket knappast kvalificerar Arns svärd som fjantigt. Varifrån får han förresten idén att lättare svärd var kvinnovapen, då kvinnor knappast använde några svärd, och om de hade gjort det inte funnit "manssvärd" otympliga?
s. 288: "[Emund] drog sitt tunga svärd (…) [Arn] drog sitt långa bräckliga svärd (…)"
Utöver mina kommentarer i föregående punkt, så kan viktskillnaden knappast varit större än 3-4 hekto (1,3 visavi 0,9 kilo). Inte helt obetydande, men vi talar inte om några 2 kilo för Emunds svärd här…
s. 295-6: "Men sen tog han [Arn] sitt eget svärd från Knut, höjde det och slog det med full kraft ner i stenen med bredsidan utan att något annat hände än att rummet genljöd av klangen av stål. 'Där ser du en skillnad, min vän Knut', sade han spefullt medan han böjde sitt svärd i spetsen några gånger. 'Våra nordiska svärd är i hårt järn och kan brista och är tunga att svinga. Det svärd jag har är mjukt i spetsens nedre tredjedel och brister inte och är lätt att svinga.' (…) Knut bad att få växla några hugg med Arn (…) Som för att visa det som skulle visas mötte Arn Knuts hugg några gånger i luften och lät det tunga svärdet få sin kraft minskad av det lätta svärdets böjlighet så att han kunde stå stilla och till synes inte anstränga sig det minsta medan Knut måste använda mycket kraft för varje hugg utan att det hade någon verkan. Till slut vek Arn plötsligt sin handled i ett av sina parerslag så att Knuts hugg halkade ner i golvet och han själv tumlade efter."
Även om Arns svärd är av högre kvalitet, så borde det ändå inte vara så stor skillnad då det som redan nämnts var fråga om importerade klingor i de skandinaviska svärden. Svärd av "hårt järn" inte bara kan brista, utan brister högst sannolikt vid sådan misshandel som Arn antyder. Vad gäller böjligheten, var nog inte skillnaden så värst stor. Enda problemet kunde vara om klingan var dåligt härdad eller om klingprofilen försvårade böjning. Tillåt mig till sist betvivla svärds"duellen" på slutet. Skulle ett svärds böjlighet göra att man kan parera utan ansträngning?! Snarare skulle Arns försvar bäst bestå i att fånga upp och leda bort Knuts hugg, samt att använda fotarbete för att förflytta sig ur farozonen.
"Tempelriddaren" utspelar sig både i Sverige och i det Heliga landet. Tio år har gått sedan första boken slutade och Arn är högt uppsatt tempelriddare. Här omnämns inte svärd på ett lika tekniskt sätt, men det finns ett par saker som förbryllar mig. Den ena är: var sjutton har Arns supersvärd tagit vägen? Inget nämns om dess öde, utan det verkar som om Guillou helt glömt bort det (tillsammans med några andra smådetaljer). Den andra är denna märkliga passsage:
Sidan 393: "Arn gick bestämt till den stora högen och rotade fram det ena tempelriddarsvärdet efter det andra och såg på nummermärkningen. När han fått fram tre svärd med rätt nummerstorlek jämförde han dem hastigt och räckte sedan utan att tveka över ett av dem till Fahkr."
Något storlekssystem på medeltida svärd är inte känt, och man kan få intrycket att det här är fråga om särskilda tempelriddarsvärd tillverkade i ett faktori efter vissa specifikationer. Visserligen fanns det en omfattande masstillverkning, men inga "uniformssvärd" till tempelriddarna (eller någon annan grupp) förrän långt senare. Dessutom borde en kille som Arn, med bortåt 20 års erfarenhet av svärd, lättare hitta ett svärd med den balans och vikt han söker genom att enbart väga det i handen, än att behöva titta efter nummermärkningar först. Jag tror att Guillous idé om märkning kan komma från erfarenheter med sportfäktning, där klingorna finns i olika modeller märkta med motsvarande siffra. Fast mest låter det hela som golfklubbor… "Ge mig järnnian, tack!"
Den tredje och avslutande boken i serien handlar om hur Arn kommer tillbaka till Västra Götaland, och hur han blir inblandad i maktkampen mellan de mäktiga ätterna. Dessutom ser han till bygga upp ett veritablet brukssamhälle kombinerat med krigarakademi. Svärd omnämns inte särskilt ofta, men när det blir detaljerat kommer också konstigheterna.
s. 73: "Den mindre av de två tog nu också han mod till sig och bad att de skulle få se herr Arns svärd. (…) Det var längre och smalare men utan minsta flamma eller slinga längs bladet. (…) Arn tog den större gossens hand och lade försiktigt hans pekfinger mot eggen och rörde det fjärilslätt. Genast syntes en droppe blod på fingertoppen."
Med flammor och slingor avses mönstervällning ("damaskusstål"), något som föll ur modet på 900-talet. Nog för att nordborna framställs som stockonservativa, men de drog knappast omkring med 200 år gamla svärd i någon högre grad. De flesta hade ersatts av nyare typer, fast möjligen tämligen bredbladiga. (Fast man ska väl aldrig säga aldrig; man har hittat ett 1500-talssvärd med 600-talsklinga.) Det är i och för sig smickrande att medeltida svärd inte beskrivs som nödtorftigt uthamrade järnspett, men att slipa upp det till rakknivsvass skärpa är onödigt. Med tanke på att svärdet ska ta sig genom ringbrynja, läder, trä, ben, med mera, så blir en supervass egg snabbare slö och skadad. Det räcker utmärkt med en egg som en lite halvslö morakniv; när svärdet kommer dundrande, så gör den stora kraften koncentrerad på en liten yta rejält med skada även om eggen inte är som på en rakkniv.
s. 173: "’Ni smider fortfarande i järn som ni viker fram och åter’ (…) Dessutom var järnet för mjukt för att skära igenom den nya tidens ringbrynjor och skulle lätt fastna i fiendens sköld. Eggen var redan från början för slö och efter några hugg mot annans svärd eller sköld skulle den inte göra någon nytta."
Till att börja med så upprepar jag: det smiddes troligen inga svärd alls i Norden; klingorna importerades från Kontinenten. Med "att vika fram och åter" menar antagligen Guillou mönstervällning, som utöver vikning även omfattar vridning. Att vika och smida ihop arbetsstycket var en vedertagen metod för att jämna ut kolhalten i den blivande klingan, och gjordes även med klingor av den typ Arn bar. Metoden med mönstervällning föll som redan nämnts ur bruk på 900-talet, så det verkar vara riktiga antikviteter de efterblivna nordborna släpar omkring på. Det är möjligt att äldre svärd kunde ha problem att skära igenom nyare brynjor, då man kom på bättre metoder att härda ringarna. Vad gäller sköldar, så är det paradoxalt nog så att ett vasst svärd är mer benäget att fastna i en sköld; en liten eggvinkel och hög skärpa innebär att det tränger ner längre i träet och blir svårare att få loss. Eggarna för slöa? Jag har kontrollerat eggen på ett vikingasvärd från 900-talet. Den var så pass skarp att den skar papper efter 1000 år… Så har vi det där med att hugga svärd mot svärd. Det var något man undvek, och att hugga eggarna mot varandra är mest en myt som fått onödigt långt liv i otaliga filmer. Att ett "nordiskt" svärd skulle slöas på nolltid är rent nonsens. Visst, ett svärd av bättre stål håller skärpan längre, men i en strid skulle det inte ha någon avgörande betydelse.
s. 298: "Sune Sik bar då själv fram brudgumsgåvan, ett frankiskt svärd där skidan var klädd i guld och silver och parerstången översållad med ädla stenar."
Knappast troligt; sådana praktvapen var sällsynta till och med som kröningssvärd.
s. 365: "(…) eller svärdsämnen från något som hette Passau och som var märkta med en springande ulv. Dessa svärdsämnen var i mycket gott stål och man kunde snabbt och lätt feja dem till riktiga svärd."
Faktiskt helt korrekt! J
s. 381: "(…) ty danskarna använde inte heller nordiska svärd som i Göta länderna utan frankiska eller sachsiska som var som svärden på Forsvik."
Återigen detta med "nordiska" och "kontinentala" svärd. Bortsett från en del föråldrade vapen, som alldeles säkert fanns kvar sedan förkristen tid, så bör de flesta nyare "nordiska" svärd varit av den "smalare" typen.
s. 421: Egentligen så handlar den här artikeln enbart om svärden i Guillous böcker, men jag kan inte låta beskrivningen av ryttararmborsten få passera okommenterad. Handhållna, stålbågade ryttararmborst som spänns med cranequin fanns inte år 1200. Guillou introducerar stålbågen och cranequinen minst 200 år för tidigt. Dessutom så var armborstet illa sett av bl.a. kyrkan - år 1139 förklarade påven Innocentius II armborstet olagligt att använda mot andra kristna. Hedningar och otrogna var dock godkända mål, och i vilket fall som helst så struntade man i förbudet. När vi ändå är inne på missilvapen, så var de av Guillou så omhuldade långbågarna ett vapen som vid den här tiden knappt användes någon annanstans än i Wales. Överhuvudtaget så får man ta hans uppfinningar och vapen- och rustningsbeskrivningar med en nypa salt - man kan väl säga att han ibland inte låter fakta komma i vägen för en god historia… Likväl vill jag rekommendera böckerna till de som gillar historiska romaner.
Meningen med den här artikeln är att visa hur även en påläst och skenbart auktorativ författare kan få saker om bakfoten. Det har sina sidor att vara påläst själv; ibland distraheras man av sakfelen till sådan grad att man tappar själva storyn. Fast å andra sidan brukar jag hävda att man ska inte behöva vara okunnig för att kunna njuta av en god bok. Vem vet, kanske kommer den ökande kunskapen om olika ämnen, spridd via historiskt återskapande föreningar, amatörforskare och Internet att ge framtida författare uppslag till berättelser där även detaljerna stämmer? Vi får hoppas det.
Skara Länsmuséum har lagt upp en sida om Arns Västergötland, som är värd att besöka.
http://www.skaramus.se/arn/arnstart.html
© 2000 Björn Hellqvist