Den här betraktelsen gäller Ivanhoe från 1982 som visas varje år på TV. Filmen är kanske, med sin årliga repris, den mest inflytelserika när det gäller att i Sverige förmedla bilden av "riddartiden". Vem har inte sett den och önskat att man levde då? Att Ivanhoe befäst bilden av det romantiska riddarlivet märks när man ser de tornerspel som landets 7-8 tornersällskap anordnar. Där får Svensson sina intryck från filmen bekräftade, och allt känns tryggt och fint.
Sir Walter Scott skrev Ivanhoe, som kom ut 1819 och blev en stor framgång. Den inspirerade bland annat till Eglintontorneringen 1839, som i sin tur inspirerade SCA:s grundare 1966. De flesta har mött berättelsen i TV-filmsformen, möjligen har man också sett versionen från 1952, medan få har läst själva romanen. Genom att analysera filmen kan man lättare förstå attityderna som skapade boken och i förlängningen filmen. För filmen handlar inte bara om medeltiden, utan även om hur vi vill uppfatta den.
Ända sedan renässansens förkastande av "medeltiden", sågs perioden som en mörk tidsålder med religiös fanatism och trångsynthet. "Upplysningstiden" under 1700-talet fortsatte i samma tradition, men så inträffade en vändning. Plötsligt kom riddarromantik och ridderliga ideal på modet. På något vis passade de i en tid med revolutioner, industrialism, urbanisering och ökande nationalism. Det var i England vurmen var som starkast, och man byggde hus i nygotisk stil och köpte sig nytillverkade rustningar att ställa i hörnen. Av all riddarlitteratur som skrevs är det nog Ivanhoe som är mest känd, möjligen med undantag av Arthur-sagan. Handlingen tilldrar sig 1194, även om detta inte anges vid något tillfälle. Om man kontrollerar historiska fakta märker man att Scott tagit sig vissa friheter, men mer om detta senare.
Observera att jag inte granskar Scotts originalhistoria, utan hur den framställs i filmen. Filmen är förenklad på ett flertal punkter och något mjukare i tonen än romanen. Den här artikeln inriktar sig på vad som är anakronismer, vad som hände egentligen och hur filmen kan tolkas.
Filmen börjar med att Isaac möter Ivanhoe. Man förstår att judarna är en utsatt grupp i England, och inte bara där. Mycket riktigt. Antisemitismen var utbredd, men rena judeförföljeser hörde dock inte till vardagen; istället kan man tala om kronisk misstänksamhet. Isaac är penningutlånare, och därmed en arketypisk jude. Judarna var de enda som fick låna ut pengar mot ränta, vilket inte kristna fick göra. Detta gjorde att de klämdes på pengar när härskarna behövde cash. Vid 1200-talets början utgjorde skatter på judars tillgångar nära en sjundedel av skatteuppbörden. Pogromer bröt ut när kung Richard lät kungöra att 3:e korståget skulle börja, och hundratals judar dödades runt om i England. Sådant var livet ända tills 1290, då alla judar fördrevs till Spanien. Isaac var kanske inte hotad till livet, men risken för rån fanns nog. Undra på att Isaac är tacksam mot Ivanhoe, och pröjsar för vapen och rustning till torneringen i Ashby.
Den stora torneringen är en lysande filmad bit av filmen. Där finns allt som vi kommit att förknippa med medeltida torneringar. Tält, banér, trumpetare, pöbel, gycklare... hela kitet. Här introduceras de viktigaste aktörerna. Prins John smider planer om att sno riket från sin bror... De tre skurkaktiga riddarna presenteras... Konflikten mellan saxare och normander blir uppenbar...
John var vid den här tiden 27 år. I hela sitt liv hade han varit den förfördelade i brödraskaran, och han vantrivdes med att spela andrafiolen medan Richard var borta och slogs. John såg sin chans när bud kom runt nyåret 1192-93 att Richard på hemväg från Palestina tagits till fånga av hertig Leopold av Österrike. Leopold sålde raskt vidare Richard till en annan av dennes fiender, kejsar Henrik IV av det Tysk-romerska imperiet. Denne krävde en enorm lösensumma för Richard, och när den första delen var betald släpptes Richard i januari 1194. Han återvände till England i mars, lagom för att reda upp efter sin brors misslyckade kupp. I filmen puttrar han omkring inkognito som "Svarte Riddaren", när hans frisläppande i själva verket borde varit allmänt känt.
Johns tre underhuggare i filmen, riddarna Reginald Front de Boeuf, Maurice de Bracy och Brian Guilbert (i romanen heter han Brian de Bois-Guilbert), förkroppsligar tre vridna versioner av de ridderliga idealen. De Boeuf är modig och krigisk, men girig. De Bracy är stolt och ordhållig, men med ett grymt drag, och Brian Guilbert är from och trogen, men med en längtan efter förbjuden kärlek som blir hans undergång. Brian Guilbert är filmens intressantaste person. Som riddare av Tempelherreorden är han förbjuden att umgås med kvinnor, och stränga disciplinstraff hotade de som bröt mot den regeln. Man kan inte missta sig på att de tre riddarna är stora kämpar, men att de även är Johns starkaste supportrar och därmed korrupta.
Konflikten mellan saxare och normander (snarare tilltufsad saxisk adel och deras nya herrar) kan vid första anblick verka övertygande. Frågan är hur stark den var efter närmare 130 år av normandiskt styre. Man kan se konflikten som en spegling av det tidiga 1800-talets samhälle. Napoleonkrigen var över och nationalismen var i tilltagande. Det engelska (saxiska) sågs som det hederliga, ursprungliga, medan franska (normandiska) påfund var farliga (som t ex Revolutioner). Men allteftersom filmen fortskrider blir Cedrics fanatiska nationalism alltmer orealistisk, och han blir en rätt patetisk figur. Hans stora saxiska hopp, Athelstane, är mest ute efter vin och mat, och det står klart att man kan glömma en saxisk resning. Cedrics stora sorg, att sonen Ivanhoe svurit trohet till en normand, får ge vika för insikten att man får göra det bästa av läget (när nu Richard är en så'n hedersknyffel). Kungen och riket framför egna intressen!
Själva torneringen är som sagt lysande, men dess första dag skulle aldrig ha kunnat utspela sig 1194... Till att börja med hör riddarnas rustningar tiden 1230-50 till. Man väljer mellan trubbiga eller spetsiga lansar, vilket infördes först på 1200-talet (det var spetsiga som gällde tidigare). Riddarna rider mot varandra, åtskilda av ett skrank. Sådana skrank omnämns först 1429, och dessförinnan hade man ingen som helst avskärmning. Torneringar gick snarare till så som man får se på den andra dagen, med en stor mêlée där alla slåss mot alla. Höviskheten mot damer vid torneringar var ännu i sin linda, och likt det mesta andra slog den igenom på 1200-talet.
Richard Lejonhjärta (1159-99) framställs som en god och rättvis monark, vilket är det rykte han har än idag. Sanningen är något mer komplicerad. Han visade de hetsiga drag som var typiska för familjen Plantagenet. 16 år gammal gjorde han uppror mot sin far, Henry II; ett tonårsuppror med hjälp av en mindre armé. Han tog korsfararlöftet 1187, när Jerusalem förlorades, och vid sin kröning 1189 kungjorde han sin avsikt att dra ut på korståg. Det var med andra ord en kung som, när filmen utspelar sig, personligen styrt över sitt land i några månader innan han lämnade det. Man har, kanske lite orättvist, hävdat att Richard bara besökte England för att befästa sin makt och utfärda nya skatter. Man tror att Richard inte tillbringade mer än totalt sex månader i England under sina tio år som kung, men man måste komma ihåg att hans rike även bestod av större delen av Frankrike. Han var gift, men fick aldrig några barn (bortsett från en oäkta son). På senare år har man spekulerat om han var homosexuell, men det finns inga belägg i för detta i samtida källor. Han var en respekterad härförare, men knappast någon älskad kung.
Mellan torneringsdagarna och efter Ivanhoes skada får man lära känna damerna i dramat. Rowena är nobel, kysk, underdånig, trogen och dekorativ. Det är i stort sett ett medeltida ideal, men även ett som passade 1800-talet. "Stolta riddare och fagra jungfrur"; kvinnan som civiliserar mannen, som i sin tur beskyddar henne. Vissa gör misstaget att se Rowena som ett mähä utan egen vilja, men det är fel. Hon vet vad hon vill ha, och hon viker inte från sitt mål. Hennes konkurrent om Ivanhoes hjärta är Rebecca, Isaacs dotter. Hon delar många av Rowenas drag, men hon är på det klara med att hon inte har något att hämta i en romans med Ivanhoe. Med sin läkekonst och sin trofasthet gentemot sin far, verkar hon mer inställd på att vårda och skydda. Ivanhoe är klok nog att inte vika från Rowena; det är hon som är hans tilltänkta, och dessutom skulle ett giftermål med Rebecca skada minst en av parterna. Lagarna var sådana att en jude måste konvertera till kristendomen för att få gifta sig med en kristen. Om en kristen konverterade till judendomen, fick denna se sin egendom konfiskeras och dryga böter utmätas. Rebecca kan inte tänka sig att konvertera, och för Ivanhoe står hans arv på spel (för han räknar nog med att försonas med sin far). Den stackars Brian däremot är så betagen av Rebecca att han kastar allt förnuft överbord. Hans kluvenhet blir till sist det som omintetgör honom i filmen; i boken dör han oskadd, "ett offer för sina egna våldsamma känslor". I 1800-talets England skulle en man vara allt annat än känslosam, så kan det här vara en varning till läsaren?
Sedan följer färden genom skogen, tillfångatagandet av Cedric, Rowena, Ivanhoe, Isaac, Rebecca m fl. De förs till Torquilstone, där Isaac, Rowena och Rebecca utsätts för de tre skurkaktiga riddarnas utpressningsförsök. Under tiden stöter Wamba och Richard på varandra, för att tämligen omgående infångas av Robert of Locksley, aka Robin Hood. Det är intressant att Scott blandar in Englands mest sägenomspunne hjälte efter kung Arthur. På så vis får han med en populär figur, vars närvaro passar i berättelsen som hand i handske. Robin Hood finns inte omnämnd i några historiska källor, men dyker upp i engelska berättelser på 1300-talet. Det finns inga tecken på att han existerat, och första gången han påstås samtida med kung Richard är 1521. Robins framtoning som folkets hjälte i kampen mot sådana filurer som sheriffen av Nottingham och Guy de Gisbourne gör honom till en logisk medhjälpare i Ivanhoe.
Torquilstone stormas, Front de Boeuf dödas, de Bracy fångas, och vår vän Brian drar med Rebecca. Av någon j-a anledning tar han sin tillflykt till Templestone (Templestowe i boken), där Tempelherrarnas stormästare tillfälligtvis uppehåller sig. Orden uppstod 1115 som en eskort för pilgrimer i Palestina, och erkändes 1128. Den blev genom donationer snabbt förmögen och inflytelserik, och var en militär elit som utmärkte sig för stort mod (och ibland fanatisk dumhet). Man följde klosterregeln, vilken som sagt förbjöd umgänge med kvinnor. Kätteri ledde till uteslutning. Orden blev med tiden en stat i staten i många länder, och detta blev till sist orsaken till dess fall. Den franske kungen Filip "den Sköne" (kung 1285-1314) var djupt skuldsatt p g a lån han tagit från orden, och inte blev det bättre av att den var självsäkert mäktig. Genom skådeprocesser med framtorterade bekännelser lyckades man få stormästaren, hans ämbetsmän samt många riddare att erkänna djävulsdyrkan och kätterier. De brändes på bål, orden upplöstes 1312, och dess tillgångar tillföll Johanniterorden (fast Filip såg till att sno åt sig det mesta). Sedan dess har Tempelherreorden figurerat i snart sagt varenda konspirationsteori, och ordnar som t ex Frimurarna gör anspråk på att vara avläggare till dem. De var bra skurkar i 1800-talets England, där man hade gott om hemliga sällskap vilkas inflytande antogs vara stort.
Brians initativ att ta Rebecca till Templestone tas inte emot med någon entusiasm. Han hamnar i en lojalitetskonflikt, och måste välja mellan att skändligen uteslutas eller se Rebecca brännas för häxeri. Hon anklagas för att ha förhäxat Brian och utövat läkekonst. Det kan ses som en ironi att hon döms till att brännas på bål på ungefär lika goda grunder som Tempelherrarna själva drygt 100 år senare. Dessutom var häxeri straffbart bara om någon skadades. Kyrkan avgjorde om häxan var skyldig, men det var de världsliga myndigheterna som utförde straffet. Scott låter tempelherrarna begå ett rättsövergrepp, men ett liknande fel finns i "Rosens namn". Rebecca åberopar dock sin rätt att få sin sak prövad genom envig, och hon låter sända efter Ivanhoe för att ha honom som förkämpe. Denne bangar förstås inte trots sina skador, utan beger sig till Templestone. Där fightas han med Brian, som i praktiken begår självmord då han låter sig distraheras (?) av Rebecca. Så dyker kavalleriet upp i form av Richard med följe. Den lömske stormästaren utvisas och hans engelska ordensgren upplöses. En spak prins John kommer undan med livet i behåll. (I själva verket stack John till Normandie när han fick höra att Richard var i antågande. "Försoningen" skedde inte förrän i maj ett par månader senare.) I slutet lovar Richard att saxare och normander ska behandlas lika, och med kännedom om hans karaktär kan cynikern här inflika att han med detta tänker beskatta alla lika hårt. Filmen slutar med att Ivanhoe och Rowena gifter sig, och att Isaac och Rebecca lämnar England för det mer toleranta Spanien. Wilfred av Ivanhoe får aldrig mer se Rebecca igen, men han har fått sin Rowena, försonats med sin far och utmärkt sig inför Richard. Inte illa gjort på mindre än två veckor!
I slutändan blev Richards öde snopet; han dog 1199 av det sår han fick av ett pilskott vid en belägring av ett obetydligt franskt slott. Hans bror, den evige filmskurken John, kröntes och det var som hårt ansatt kung han styrde fram till sin död 1216. Ironiskt nog försökte han göra mer för sitt rike än sin berömde bror, men allt eftervärlden minns är hans svekfulla uppträdande, bråk med sina baroner och konflikt med kyrkan.
Ivanhoe är en bra medeltidsromans, men fakta och fantasi, medeltid och nutid blandas friskt. Den tillrättalagda skildringen av Richard och John innehåller åtskilligt som aldrig inträffade, och personer som Ivanhoe och Robin Hood har aldrig existerat. Sir Walter Scott skrev boken, färgad av tidens värderingar och uppfattning om riddarlivet, och detta har i lätt modifierad form förts över till filmen. Anledningen till varför dagens människor tilltalas av Ivanhoe är dess kamp mellan ont och gott, med stolta riddare och fagra jungfrur i miljöer såsom slott och tornerfält. Ivanhoe är ett klassiskt äventyr där det goda segrar, och på så vis följs en lång sagotradition. En "realistisk" Ivanhoe skulle aldrig bli lika populär, och det är inte filmens uppgift att leverera en sådan bild. Väl medvetna om filmens begränsade historiska värde kan vi låta oss förföras gång på gång, serverade ett äventyr som aldrig har inträffat, men som förtjänar att ha gjort det.
Barber, Malcolm Det nya ridderskapet -Tempelherreordens historia (1996)
Davison, Brian K. The New Observer's Book of Castles (1986)
Eco, Umberto PS till Rosens namn (1985)
Encyclopedia Britannica
Gies, Frances The Knight in History (1984)
Gravett, Christopher Knights at Tournament (1988)
Gravett, Christopher Richard I of England called "the Lionheart" Military Illustrated 1/91
Hallam, Elizabeth (red.) Chronicles of the Age of Chivalry (1995)
Hallam, Elizabeth (red.) The Plantagenet Encyclopedia (1996)
Kurtén Lindberg, Birgitta Rikard Lejonhjärta -Människan och makten Populär Historia 1/95
Hopkins, Andrea Knights (1990)
Reid, William "Such sights as youthful poets dream" Livrustkammaren 1991-1992
Tuchman, Barbara En fjärran spegel (1978, 1981)
Warren, W.L. King John (1961)
Wise, Terence The Knights of Christ (1984)
Fotnot: 150 000 mark, eller £100 000, vilket var mer än fem gånger kungens skatteintäkter per år. Som jämförelse kan nämnas att det kostade £11 000 att bygga Château Gaillard i Normandie, vilket var ett mycket starkt slott och Richards favorit. En riddare kunde leva gott på £20 om året. Även om bara runt hälften av lösensumman verkligen blev betald, höll den ändå på att knäcka rikets ekonomi. [Tillbaka upp igen]
(c) 1997, 1999 Björn Hellqvist