 Eggparering - risk för hack i eggen |
 Parera med flatsidan - svag parering |
Sedan den ursprungliga artikeln skrevs, så har jag deltagit i debatter, läst mer om ämnet, provat på svärdsfäktning, med mera, och funnit att artikeln måste revideras. Något annat vore ohederligt. Huvuddelen av funderingarna återfinns i stycket betitlat "Undantag".
Det försiggår en stundtals mycket hetsig debatt om huruvida man parerade med svärdseggen eller klingans flatsida. Båda sidor anför argument baserade på svårtydda medeltida illustrationer, och man kan tala om två oförenliga skolor. Jag har själv gjort några observationer, och vill föreslå en gyllene medelväg som förhoppningsvis kan bidra till att lösa konflikten.
Vi har väl alla sett hur man i filmer parerar med eggen, och att svärden ser ut som sågar efter särskilt hårda dueller. Bortsett från att man vanligen använder sig av aluminiumklingor (som lätt får djupa hack), så är det mer fråga om dramaturgi än en sannfärdig presentation av medeltida stridskonst. Filmmakare vill ha klingande, dramatiska dueller! Vad som är historiskt korrekt är en helt annan sak…
Det stora problemet med att stoppa (hädanefter benämnt "blocka") motståndarens hugg med sitt svärd, med eggen orienterad vinkelrätt mot motståndarens svärdsegg, är att man snabbt förstör sitt svärd. Likaså leder en blockning med flatsidan vänd mot eggen att man får en vek parering och i många fall en onaturlig greppvinkel. Eggblockning förutsätter att man totalt struntar i grundläggande fakta:
· Finessen med att använda sköld eller bucklare för att kunna använda svärdet till attack istället för försvar.
· Vikten av att istället för en blockning med svärdet kunna leda undan attacken och göra ett motanfall i syfte att skada/döda (eller åtminstone överta initiativet).
· Den stora bristen på bevarade svärd med tydliga eggskador. Det finns visserligen ett antal skadade svärd, men knappast några med djupa hack.
Eggparering - risk för hack i eggen |
Parera med flatsidan - svag parering |
En stor bov i sammanhanget kan vara det faktum att många som utövar uppvisningsstrid mer eller mindre medvetet fallit för svärdsskrammelmyten - det ska låta om fäktning! Det är tufft med klingande svärd, heroiska poser och impad publik! Nu är det bara det att de flesta stålvapenstridssvärd har en tjock, rundad egg, vilket inte på långa vägar uppför sig som en skarpslipad egg (vilket ju i och för sig är poängen med att slöa svärden). Detta leder i sin tur till att man inte bekymrar sig om eggen, misshandlar vapnen, och behöver bara ta fram filen när man behöver få bort vassa grader på eggarna.
Det är lätt att missta slöade svärd för att ha samma egenskaper som skarpa (bortsett från den uppenbara skillnaden). En slöad klinga avsedd för stålvapenstrid är ofta 2,5 - 3 mm tjock, har rundad egg, och med en härdningsgrad som kan betecknas som "medium". Ett skarpt svärd däremot har annat tvärsnitt på klingan, är skarpslipat, och ofta härdat till en något högre härdningsgrad än de slöade vapnen. Medan det inte händer särskilt mycket när man tar två kocknivar och slår bladryggarna mot varandra, skulle ingen vettig människa komma på idén att slå ihop eggarna - resultatet skulle bli två förstörda knivar. Effekten blir inte mindre påtaglig med svärd.
Många moderna fäktmästare lär ut vad som i princip är eggblockeringar. De gör detta då de tycker sig finna stöd för detta i de (som tidigare nämnt svårtydda) manualerna. Andra har gjort rakt motsatta tolkningar, och så har grälet varit igång. Man kan även hitta svärd i museer och antikaffärer med hackiga eggar, vilket kan förefalla vara till stöd för eggblockningsskolan. Här måste man dock vara försiktig, då följande faktorer kan spela in:
· Svärden kan vara misshandlade av amatörer efter sitt aktiva liv, eller använda i träning. Ett exempel på det senare är de många övningssablar man kan hitta med ofta omfattande hack i eggen. Dessa kan bero på felaktig hantering och/eller hård användning (övningsvapnen såg mer användning än de skarpa, och det var ju på övningsvapnen man kunde göra misstag).
· Svärden kan verkligen ha använts för parering egg mot egg, men detta kan ha varit i trängda lägen då det gällt att parera eller dö.
Svärdssmeden Peter Johnsson har studerat hack i några antika svärd, och funnit att hacken förefaller ha orsakats av träffar som kommit in snett, inte vinkelrätt. Detta talar för att det varit fråga om pareringar (att fånga upp och leda undan), inte blockningar. Vidare så har de svärd som oftast kom i kontakt med varandras klingor, värjorna, sådant klingtvärsnitt och sådan användning (stötar, inte hugg) att hack uppstod mycket sällan.
Anmärkningarna ovan avser i huvudsak enhandssvärd. I strid med lång-, slag-, bastard- och tvåhandssvärd så förekommer ingen sköld. Man blir tvungen att använda svärdet för pareringar. I vissa moment är man så illa tvungen att blocka ett inkommande hugg med eggen, till exempel vid ett "mordschlag", då motståndarens svärd måste stoppas. Ett hack i eggen är att föredra framför ett hack i pannan… Vidare så verkar många svärd (avsedda för tvåhandsbruk) ha varit differentierat slipade. Detta innebar att de var skarpslipade i klingans främre "svaga" del, hyfsat skarpa på mitten, och tämligen slöa i den "starka" delen. Referenserna till "svagt" och "starkt" avser svärdets hävstångsegenskaper, där det krävs mer kraft att flytta motståndarens klinga ju närmare fästet man anbringar kraften. Den skiftande slipningsgraden gör att den del som är lämpligast att parera med (den "starka") också är den vars egg tar minst stryk. En annan faktor att ta i beaktande är det faktum att medeltida svärdsstrider sällan var några 15-ronders maratonmatcher, utan snabba och dödliga, med kanske dussinet (eller färre) utväxlade hugg - man ville nå ett snabbt avgörande, inte hålla på och hacka på varandra i tio minuter. Detta innebär i sin tur att det var relativt få hugg som kunde skada eggen i varje strid, vilket givetvis bidrog till att svärden skonades. Dessutom så uppvisar många bevarade svärd tecken på att ha slipats om under den tid de användes aktivt, varvid eventuella hack försvunnit.
Hur kan man då använda svärdet för pareringar utan att skada eggen i onödan? Till att börja med så gäller det att försöka undvika att behöva använda svärdet defensivt över huvud taget. Med sköld eller bucklare parerar man, medan svärdet kan användas direkt för anfall. Med fotarbete ser man till att helt enkelt inte befinna sig där motståndarens hugg är riktat. Om man måste parera med svärdet (man saknar eller kan inte komma åt med sköld, eller använder ett svärd med tvåhandsgrepp), så parerar man och leder undan. Svärdet ska möta motståndarens svärd med klingans horisontalplan orienterat cirka 45 grader mot motståndarens svärdsegg. Vidare bör man använda sig av klingans starka del, inte den del man har den främre noden (som jag kallar "slagpunkt") eller klingans svaga del. Ibland har man en oslipad ansats ("ricasso") nära fästet, som är idealisk för att ta emot stryk. Med korrekt teknik kan man undvika onödiga skador på sitt svärd, men det kräver träning.
 Möta... |
 ... och... |
 ...leda undan |
[Ladda ner 8 sekunder AVI-film som visar händelseförloppet (752 kb/5 min i 28k8)]
En svärdskämpes liv hänger på att svärdet är i gott skick - att förstöra eggen med Hollywood-blockningar är att gräva sin egen grav. Riktiga svärd är högt prisade och välskötta vapen, och inte som dagens slöade leksaker för uppvisningsstrider. Oskicket med blockningar kommer inte att dö ut så lätt, men varje fäktare som börjar använda svärdet som det var tänkt kommer att dra sitt strå till stacken.
© 2001 Björn Hellqvist