- vikten av balans och vibrationer
av Peter Johnsson
Förutom att ha tillräcklig styrka, flexibilitet och egghållfasthet måste ett svärd utformas så att det biter hårt, träffar tungt och ändå förblir hanterbart. Stålet i klingan måste värmebehandlas med omsorg, men svärdet måste också få sådana proportioner att det blir ett effektivt vapen. Det är många faktorer som påverkar detta. Vilka förklaringar och begrepp den medeltida svärdssmeden hade om detta är svårt att veta idag. Men det är säkert så att man alltid arbetat med proportioner och balans i strävan att erhålla bästa tänkbara prestanda i enlighet med hur svärdet var avsett att användas. Det blir uppenbart om man för privilegiet att hålla i ett medeltida svärd och känna dess nästan kusliga ändamålsenlighet.
Ett välbalanserat svärd känns överraskande lätt då man fattar om dess grepp. Även ett relativt tungt svärd kan vara balanserat så att vridmomentet på handleden inte blir så stort. Tyngdpunkten för dock inte vara belägen för nära fästet, om slagen skall kunna utdelas med kraft. Är svärdet däremot för framtungt blir det ohanterligt och trögt. Genom att avpassa tyngdpunkten mot totalvikten blir svärdet snabbt och biter hårt. En annan viktig aspekt är de vibrationer som uppstår i samma ögonblick då slaget träffar. Dessa gör som en pisksnärt genom bladet mot fästet och tillbaka igen. Vissa punkter där vibrationerna släcks ut kallas vibrationsnoder. Deras läge är avgörande för svärdets prestanda och beror på fördelningen av massan, tyngdpunktens läge, tvärsnittets förändring och klingans styvhet. På ett svärd finns två noder av betydelse. En av noderna befinner sig ofta ungefär en tredjedel av bladets längd från dess udd. Om målet träffas av svärdet med denna nodpunkt blir hugget effektivast. Den andra noden bör befinna sig där den främre delen av högerhanden griper om greppet, för att så stor energi som möjligt skall kunna överföras i slaget utan att omvandlas till vibrationer i svärdet.
Om man undersöker gamla svärd i gott skick, kan man se att de ofta är balanserade så att vibrationsnoderna hamnar på rätt ställe. Man behöver inte slå eller hugga med ett svärd för att dess vibrationsnoder skall märkas. Enligt min erfarenhet räcker det med att försiktigt knacka längs eggen med en liten träpinne eller en blyertspenna. Om man griper tvärs över greppet med tumme och pekfinger och låter svärdet hänga lodrätt känner man mer eller mindre vibrationer då man knackar längs bladet, beroende på var man håller. Klangen kan också vara en ledtråd. När man håller om greppets nod känns mycket lite vibrationer och tonen är rik på övertoner och djupa resonanser. Om man sedan byter grepp kan man höra hur tonen dämpas. På ett svärd som är oharmoniskt balanserat finns inte denna nod i greppet, utan kanske nedanför parerstången eller intill knappen.
Ett sätt att se noderna är att låta svärdet hänga lodrätt i ett mjukt grepp och sedan slå till knappen från sidan. Bladet vibrerar då tvärs över huggriktningen och man kan tydligt se var noden befinner sig. Om svärdet är riktigt balanserat skall som regel ett litet område nära parerstången också vara relativt vibrationsfritt. De vibrationer man kan iaktta med dessa två metoder är i olika plan och det är inte säkert att deras noder sammanfaller. Hur dessa förhåller sig inbördes och hur stor deras betydelse är måste bli föremål för mer ingående studier, men att de inverkar på svärdets prestanda är uppenbart när man genomför provhugg med omsorgsfullt tillverkade rekonstruktioner.
Fördelningen av massa och förändringar av tvärsnittet har, som tidigare nämnts, betydelse för var vibrationsnoderna skall hamna. förhållandet mellan svärdets olika delar är komplicerat och det finns inte några enkla formler för sambanden. Det är dock fullt möjligt att känna och se hur förändringar av delarnas form och storlek påverkar helheten under tillverkningen. Det är inte nödvändigt att göra matematiska beräkningar för att balansera ett svärd. Med syn, känsel och hörsel kan man avgöra när bästa avvägning uppnåtts. Samma sak är det för fiolmakaren som knackar på locket för att höra att formen blivit den rätta. Det vore märkligt om denna aspekt av tillverkningen av ett svärd inte var bekant för de medeltida hantverkarna. Begrepp och förklaringar skilde sig nog från idag, men man kan utgå ifrån att vi skulle ha mycket att lära om ett svärds balansering av en dåtida klingsmed eller svärdsfejare. Det är först när svärdet betraktas som bruksföremål som funktionsaspekter blir intressanta eller kanske överhuvud taget uppmärksammas. Klingans egen balans beror på fördelningen av massa mellan blad och tånge samt deras respektive avsmalning och uttunning. Knappens vikt för inte överstiga hälften av klingans vikt, om det inte skall uppstå vibrationsproblem. Om knappen är för tung, blir vibrationerna för stora. Om greppet är långt, måste knappen göras lättare i motsvarande grad. Hur stor knappen bör vara avgörs av klingans egen balans och benägenhet till vibrationer.
Klingans tvärsnitt måste gradvis minska i bredd och tjocklek från fästet mot udden för att belastningen skall fördelas jämnt längs bladet. Udden kan ofta vara förvånansvärt tunn på bredbladiga svärd. Lite förenklat kan man säga att ett blad som görs dubbelt så brett kräver dubbelt så stor kraft för att böjas. Om tjockleken ökas, ökar styvheten i ännu högre grad. Om svärdet smids med en ränna i bladet kan både tvärsnittstjockleken och bredden ökas, utan att vikten behöver bli större. Resultatet är att bladet blir styvare. Förhöjda åsar ökar styvheten ännu mer men kan om de blir för höga minska bladets förmåga till hugg. Skålslipade eggar kan möjligen ha bättre skärande förmåga och det kanske i viss mån kan kompensera för det tjockare tvärsnittet. Eggarna för naturligtvis inte göras så tunna, att de blir sköra.
Ibland hör man åsikten att medeltida svärd inte var särkilt skarpa. Det kan möjligen stämma för de svärd som främst var ämnade för stöt. Men då man ser välbevarade bredbladiga huggsvärd från medeltiden och renässansen blir bilden en annan. De kan ha förvånansvärt tunna och skarpa eggar. Ett svärd kan vara skarpt nog att kunna raka hår utan att dess egg behöver vara skör, så länge eggvinkeln inte är för liten. Bladet måste strax bakom eggen vara tillräckligt tunt för att inte ge för stor friktion och ändå vara stark nog att bära den skarpa eggen. Slipningen är inte alltid helt plan. Den kan vara gjord med en svag konvexitet för att öka styrkan i eggen, så att tvärsnittet ser ut som spetsen på en äppelkärna. Man skulle också kunna beskriva det som att slipa en yxegg på en filékniv. Hela syftet med svärdets form är att det skall kunna bära och medge kontroll över den tunna linje längs vilket det upphör att existera. Ett klumpigt, obalanserat och felaktigt slipat svärd är därför egentligen inte ett svärd.
(Texten är hämtad ur "Svante Nilsson Stures svärd - ett försök till rekonstruktion" av Peter Johnsson. Boken kan inte längre beställas från författaren cernunno@hotmail.com, eftersom den har tagit slut)
© 1999 Peter Johnsson