Fäktningen i Sverige från 1500- till 1800-talet

Svärdsfäktning i Sverige har troligen övats lika länge som det har funnits svärd att tillgå, men det är först med Olaus Magnus' Historia om de nordiska folken (utgiven i Rom 1555), som fäktning beskrivs i närmare detalj. Olaus Magnus var en svensk kyrkoman som rest runt i Skandinavien, men som i samband med reformationen tvangs i landsflykt. Han tog sig till Italien, där han började författa sitt storverk. Träsnitten i boken är utförda i Italien, så man får ta dem med en nypa salt när det kommer till att bilda sig en uppfattning om livet i 1500-talets Sverige. Olaus Magnus uppger att det vid Gustav Vasas hov hölls fäktskola varje vecka, liksom i många av adelns slott. Det sägs att "somliga voro så skickliga i den ädla fäktarekonsten att de med ett ofelbart hugg kunde träffa motståndarens ögonbryn". Den unge prins Erik (sedermera kung Erik XIV) fick naturligtvis lära sig fäktning jämsides med andra idrotter som en del i förberedelserna att en dag ärva Sveriges krona.

Rapiren kom till Sverige ganska tidigt, vilket knappast är något att förvåna sig över; hovet var mycket modemedvetet och ville framstå som ett renässanshov likt de på kontinenten. Av inventariet från Gustav Vasas klädkammare (daterat 30 oktober 1548), framgår att kungen redan då ägde 12 rapirer. Kungen var dock en kräsen man; när han mottog en av de rapirer som smitts i det nyligen inrättade svärdsfaktoriet i Arboga, skrev han i ett karaktäristiskt kritiskt brev daterat 13/11 1555 att klingsmederna "(ska) göra klingorna något tjockare och bättre, så att de icke stå så efter man dem böjer, som de härtill gjort haver".

Man kan med fog anta att fäktning tränades under överinseende av inhemska och utländska fäktmästare. Konkreta bevis finns visserligen inte förrän 1653, då det medelst kungligt brev inrättades en tjänst som fäktmästare vid Uppsala universitet. Omkring 1670 inrättades en fäktmästartjänst vid universitetet i Lund. I Sverige, liksom i övriga Europa, försökte de styrande stävja det misshagliga duellerandet, första gången 1590. Årligen dödades hundratals män runtom i Europa på grund av duellerande. 1662 utfärdades ett duellplakat: Kongl. Maj:s Placat och förbudh angående allehanda Dueller och otwungne Slagsmål. En ytterligare skärpning med stränga straff för såväl duellanter som sekundanter kom 1682: Kongl. Maj:s Stränge och Alfwarlige påbudh angående Dueller och Slagzmål samt förordning öfwer den reparation som den Beskymfade hafwer at undfå. Effekten av förbuden var troligen begränsad…

Den första svenska fäktboken skrevs av "Kongl. Maj:ts Håff-Fächtmästare" Diedrich von Porath, som 1693 utgav sin Palæstra Suecana eller Den adelige Fächtare-Konsten. Den byggde på handböcker av Salvator Fabris (1606), Nicoletto Giganti (1606) och Ridolfo Capo Ferro (1610). Den var illustrerad med livaktiga träsnitt, som beskriver fäktning med långa karolinska värjor. Inga andra vapen eller tillhyggen förekommer, men vänsterhanden används flitigt, liksom avväpningsrörelser och omkullvräkningar. Inledningen har så gott som helt kopierats från Fabris. Så här lyder den första delen på dåtidens svenska:

"Fechtande består uti twenne ting/nämbligen offesa och diffesa; hwilka bägge blifwa fullbrachte och förrättade igenom dhe 4. Guardien eller hufwudstycken. Såsom Prima, Secunda, Tertia och Quarta."

I början på 1700-talet avtog duellfäktandet nästan helt i Sverige. Delvis berodde det på att adelsmännen var fullt upptagna inom stadsapparaten och armén; den försvagade kungamakten gjorde att sysslolösa ädlingar inte behövde slå ihjäl tid och varandra. Svärdets betydelse i krigföringen hade minskat sedan 1700-talet och var nu främst ett officersattribut. Dock var det ett viktigt vapen inom kavalleriet, och togs fullständigt ur bruk först efter Andra världskriget. Fäktning blev något som utövades som sport gentlemän emellan. Under 1800-talet kom sportaspekten alltmer i förgrunden - värjorna blev lättare och fäktningen mer formaliserad. Sportfäktningen trängde ut andra typer av svärdsbruk i takt med att krigets krav gjorde svärdet fullständigt föråldrat. I dag är svärdet och värjan paradvapen och sportredskap. En fäktare från Gustav Vasas tid skulle knappast känna igen sig…

Denna text baseras till stor del på artikeln "Fäktkonsten i Sverige" av Henning Österberg i Fäktning nr 2/97.