Hur kan en röst vara en svärdsstöt? Hur kan händer tänka? Kan man verkligen träna svärdskonst i tunnelbanan eller när man öppnar en bärs?av Jorun Modén
Hur kan en röst vara en svärdsstöt? Hur kan händer tänka? Kan man verkligen träna svärdskonst i tunnelbanan eller när man öppnar en bärs?
Svärdets väg är en sport och filosofi där döden är ett med livet och där ett svärdshugg gärna jämförs med ett penseldrag.
- Jag vill att ni dödar varandra, sade min Sensei.
En annan kendo-novis och jag stod mitt emot varandra, redo att duellera i en övningsmatch. Jag tog några steg mot min motståndare, fyllde lungorna med luft och förvandlade inandningen till ett kiai, mitt eget stridsrop, som jag försökte göra till ett med min rörelse, ett med hugget. När jag har lärt mig det kommer min röst att vara svärdsstöten. Ett kiai kan markera avstånd, attack och seger och jämföra dina krafter med motståndarens.Det gör ingenting om ditt vrål låter mer imponerande än du känner dig - japansk fäktning går bland annat ut att bli den bild du projicerar av dig själv.
De skrik som jag och min motståndare slungade mot varandra, skapade en rytm som ständigt bröts av plötsliga attacker. Alla de systematiska hugg och pareringar vi hade drillat under två timmar var som bortblåsta ur huvudet. I en verklig duell gäller inga system och man måste hugga mot en öppning när man upplever den, inte när man ser den. Annars kan det redan vara för sent. Våra bambusvärd slog emot rustningarna, i varandra. Ett bambusvärd når ända upp till bröstbenet, precis som sin skarpslipade förlaga. Lägg till armslängden och du har en enorm räckvidd. Träff! Öka farten för att undvika att bli huggen när man vänder sig om. Som genom ett filter kunde jag höra de övriga i dojon slå på sina do för att mana oss att ge mer, fastän vi redan hade gett allt.
Jag undrar var min fascination för svärd kommer ifrån. Varför känner jag vördnad när jag ser ett vackert smidat blad, som det anglosaxiska svärdet från båtgraven in Sutton Hoo, eller min Senseis japanska, utsökt graverade katana? Det finns ett svärd i min själ, vilket får mig att tänka på Svärdets Väg inom bushido. Enligt Svärdets Väg representerar svärdet samurajens själ. När jag tränar kendo i dojon med min shinai förvandlas dess bambu till stål och jag försöker förvandla den till en del av min arm. Döden blir ett med livet.
Kendo bör inte blandas ihop med kenjutsu, som är den traditionella svärdskonsten och troligen kom till Japan från Kina runt 600-talet. Bujutsu (bu=militär, jutsu=förmåga) var kampformer som kom till för att undervisa krigare i stridskonsten. Det fanns ingen rangordning och inget poängsystem. Eftersom jutsu inte längre fyller något praktiskt behov har de i de flesta fall ersatts av budo (do=väg eller stig), där sport och filosofi förenas. Ändå har de grundläggande färdigheterna bevarats, t. ex. hur man står, griper svärdet och hugger på ett sätt som maximalt utnyttjar samurajsvärdets potential att döda. Ett av de viktigast målen inom kendo är att bevara samurajens anda och sätt att tänka.
Medan vi slogs, tänkte mina händer på huggen, att sikta mot do (sidan av torson, precis under revbenen) i rätt vinkel. Sensei har förklarat flera gånger att vi inte får hugga rakt från sidan. I en verklig situation skulle nämligen musklerna dra ihop sig så våldsamt att svärdet riskerade att fastna. Anatomiska studier är ett med Svärdets väg.
Efteråt, när jag satt ned på min plats i ledet, fylldes munnen av blodsmak och jag kunde känna hjärtats slag genom varje tum i kroppen. Om vart och ett av de hugg som utdelades under de fem minuter som vi slogs hade träffat med skarpa klingor, skulle jag och min motståndare ha dött flera gånger om. Det kan dock bara finnas en vinnare och en död i verkligheten.
Ett kiai in Kendo fungerar som en presentation av dig själv och en utmaning. Det är en verbal sköld och en signatur. Svärdsmästaren Miyamoto Musashi som skrev Fem ringars bok förklarar att rösten visar energi. "Vi skriker under striden för att komma in i rytmen", säger han. Under träningen används ofta rösten för att synkronisera tanken med händer och fötter. Fotarbete i kendo påminner om att dansa till en flytande rytm med en säregen baktakt.
Miyamoto Musashi påbörjade Fem ringars bok 1645, när han var 60 år gammal. Boken var och förblir en viktig inspirationskälla för kampsportare, strateger och tänkare. I inledningen berättar Miyamoto Musashi hur han fram till 28 eller 29 års ålder "gick från provins till provins för att duellera mot strateger från olika skolor och inte misslyckades med att vinna en enda gång." Han deltog i omkring 60 sammanstötningar. Vid den första var han 13 år.
Många kendonybörjare slutar efter att de provat på att slåss i rustning för första gången. Varje steg och hugg blir tyngre, motståndarnas ansikten suddas ut bakom de gallerförsedda hjälmarna och du måste stå stadigt när de anfaller dig. Några upptäcker nu att de tycker att det är obehagligt att bli träffade, medan andra inte alls märker att det kan göra ont. Det är inte ovanligt att "upptäcka" blåmärken på handleder och höfter efter en lektion. I början hindrade rustningen mina rörelser, men snart blev den en andra hud och gav mig en ny sorts medvetenhet.
Stridssystemet Kenjutsu utvecklades fullt ut på 1300-talet. Däremot fanns redan bushido, en filosofi som utformades utifrån krigarklassens behov. En krigare levde ett liv av reglerad tjänstgöring under en tid av ständiga civila krig. Svärdskonst var en oundviklig del av samurajens utbildning. I boken Hagakure, ett för japaner klassiskt verk om Nabeshimaklanen, kan man läsa att pojkar som just blivit tillräckligt gamla för att bära svärd förseddes med lemmar från avrättningsplatserna för att träna sig på.
Under Edoperioden (1600-1867) började man att studera kendo lika mycket för dess filosofi som för dess traditionella tekniker. I och med att man uppfann föregångaren till den moderna shinai, fukuro shinai, kunde man utdela hugg med realistiskt fokus och kraft utan att skada varandra.
Den högste sensei jag har tränat med var en gud från Japan, av 8:e dan. En aura av odödlighet stod kring den japanske mästare som deltog i en lektion i London. Han såg ut som om han flöt precis ovanför golvet. Hans karisma och närvaro var så påtagliga att jag tyckte att han var som en varelse från en annan värld. Därför bugade jag särskilt djupt när det blev min tur att träna med honom. Då svävade han över till mig (jag antar att han gick någonstans under sin hakama, men jag kunde då inte se det!), vilket i sig var en tämligen spöklik upplevelse, för den jätte jag hade sett från avstånd visade sig vara kortare än jag är, även om hans mörka, sneda ögon verkade se rakt igenom mig. Så talade han till mig, utan att släppa taget om mig med ögonen:
-Jag kan se dig... med mina ögon... hela tiden.
Jag nickade och tackade honom. Min avsikt hade varit att visa respekt, men jag hade bugat så djupt att jag inte kunde se honom i ögonen, vilket kan vara ett dödligt misstag i strid. Det finns en anledning till varje formell rörelse i kendo.
Att posera i rustning och hålla i vapen har länge varit populärt inom nutidens hårdrock och metall, även om tendensen inte är lika stark längre. Många av dem gör sitt bästa för att se bistra och stridiga ut. Denna ansträngning är i sig självt helt främmande för orientaliska svärdsmästare och var det kanske även för västerländska svärdsmän på vikingatiden och under tidigmedeltid. "Låt inte fienden se din ande", är Musashis råd till svärdsmän. Han tillägger att den "andliga hållningen inte får vara annorlunda den normala".
En kenning i fornengelsk eller fornnordisk poesi kan betona ett svärds dödsbringande skönhet, men även förklara hur det tillverkades. I den anglosaxiska dikten Elene av Cynewulf, beskrivs en ängels svärd i heroiska ordalag: "Det hårdeggade bladet med de vävda mönstren sörjer och skakar; greppat med fruktansvärd säkerhet blixtrar det i böljande färger."
Vävda mönster och ormfigurer på svärd i fornengelsk diktning är mer än poetiska bilder. De beskriver en teknik som kallas "mönstersvetsning". Man slog ut järnet till stänger och packade dem sedan tätt i en järnlåda tillsammans med krossat kol som hölls rödglödgat under lång tid i smedjan. Den här tekniken resulterade ofta i vapen av fin och jämn kvalité. Om en del av järnet var mjukare, spreds det ut i stället för att bli en svag punkt. Svärdet fick ett vågmönster, vilket förklarar de "vävda mönstren" på ängelns svärd i Elene. Mönstret innebar att ljuset reflekterades på ett ojämnt sätt och kanske kunde upplevas som - böljande färger.
Vi vet väldigt lite om anglosaxisk och vikingatida svärdskonst. Ofta antar man att de förlitade sig på råstyrka. Även om berättelser om dueller i germanska, fornnordiska och fornengelska källor ofta understryker de stridandes ursinne, är det svårt att tro att de krigare som figurerar i dikt och saga inte kände till eller uppskattade god teknik. Är det inte troligare att dessa krigare var vältränade inom kampsporter som glömdes bort när man slutade använda svärd och traditionen bröts? Det finns hänvisningar i litteraturen som pekar i den här riktningen. Låt oss se närmare på en fornengelsk dikt, där det finns märkliga likheter mellan en stridsherre och en nutida, japansk sensei. Dikten heter Slaget vid Maldon och stridsherren, som fanns i verkligheten, hette Byrthnoth.
På grund av de exakta detaljerna och beskrivningarna av strategier i dikten har man ofta antagit att den skrevs av ett ögonvittne till slaget vid Maldon. Striden utkämpades 991, när en vikingaflotta seglade uppför floden Blackwater i Essex, England, och upprättade en bas nära Maldon. Byrthnoths auktoritet är densamma som den hos en japansk svärdsman.
Hans lojala armé reflekterar både förhållandet mellan daimyo och samuraj och det mellan lärare och elev i en dojo. Slaget vid Maldon slutade i katastrofala förluster för Byrthnoth och hans män på grund av en strategisk blunder. I ett ögonblick av övermod, bryter Byrthnoth sköldväggen och blir den förste som faller. När de övriga anglosaxarna stiger ut i striden och dör, en efter en, har poeten valt att gestalta dem som hjältar som villigt offrar sig för att hedra sin ledare.
Även om poeten troligen har broderat ut de verkliga händelserna här, illustrerar dikten den lojalitet in i döden som en samuraj förväntades visa sin herre. En del litteraturforskare, t. ex. E.R. Anderson, anser att poetiska teman inte bevisar något alls om idealen hos verklighetens människor. Jag håller inte med. Vi måste anta att litterära ideal speglar sin tid, även om vi bör använda skriftliga källor med urskillningsförmåga och sätta dem i ett sammanhang innan slutsatser dras. Tacitus berättar till exempel att Caesars och Konstantins germanska trupper, till skillnad från romerska, hade som ideal att dö för sin herre. För övrigt påpekar Maldondikten att det fanns två desertörer, en autentisk och säkert också verklighetsförankrad detalj. Ur ett kampsportsperspektiv finns dock den intressantaste aspekten av Maldondikten alldeles i början.
Poeten ger en levande beskrivning av hur Byrthnoth förbereder sina trupper för striden. Byrthnoth "befallde varje krigare att driva bort sina hästar långt därifrån och marschera framåt, att vara uppmärksamma på sina händer och goda dåd." (1- 5) Anglosaxare stred till fots, vilket förklarar varför man driver iväg hästarna. Ännu mer intressant är hur uppmärksamheten på händerna direkt kopplas till goda handlingar. Med "goda dåd" avser man här att kämpa väl. Länken mellan händer och tankar, kropp och själ, är av största vikt i kendo.
Byrhtnoth instruerar sina trupper och lär dem hur de ska stå och hålla sina positioner "och bad dem att hålla sina sköldar på korrekt sätt, stadigt i sina händer och inte vara rädda för någonting" (17-21). Det här låter nästan som en scen från dojon. Männen får höra att de ska hålla sina vapen med sina händer och inte vara rädda, som om ett stadigt grepp skulle kunna jaga bort eventuella tvivel. Återigen tycks händerna ha ett samband med känslor och tankar. Det verkar troligt att de flesta av Byrthnoths män inte är stridsvana, utan ett hopplock av de karlar i lämplig ålder som bodde i området. Byrthnoth har även med sig en handfull av sitt ordinarie följe.
I stridens hetta fortsätter Byrthnoth att uppmuntra sina män att koncentrera sig på striden och föreställa sig vad de vill uppnå. Ordet han använder betyder att"tänka på striden" eller "känna med striden" - anglosaxarna gjorde ingen större skillnad mellan känslor, tankar och själ. Även den här frasen skulle fungera i kendo. Miyamoto Musashi förklarar att "du kommer att kunna kontrollera din egen kropp, besegra män med din kropp, och med tillräcklig träning kommer du att kunna slå tio män med din ande" Vid ett senare tillfälle i sin bok, drar Musashi slutsatsen att du måste "lära din kropp strategi" om du vill vinna.
Vi börjar att se att ett antal principer var likartade i medeltida Västeuropa och i japansk fäktning. För att kunna argumentera för likheter mellan österländsk och västerländsk svärdskonst räcker dock inte detta. Vi skulle behöva fler dokument och helst fäktnings-manualer. Och jo, de finns, även om de är fåtaliga. Joseph Swetnam, som publicerade sin bok "The Schoole of the Noble and Worthy Science of Defence" år 1617 var troligen en medlem av ett gille för kampsportsentusiaster i London, nämligen "Masters of Defense of London". Hans teknik byggde på sju principer som liknar Byrthnoths och Musashis: 1) en bra försvarsställning, 2) sann observation av avstånd, 3) att känna till platsen, 4) att observera tiden (to take time), 5) att hålla avstånd, 6) tålamod och 7) att träna ofta. Maldon poeten tar upp nummer 1 och 3 medan Musashi har åsikter om alla Swetnams principer och är särskilt intresserad av nummer 2, 4, 6 och 7.
För att ta ett annat exempel: den viktigaste måltavlan i kendo är hjässan, som kallas men. Det hugget kände man inte bara till i Japan. Ammianus Marcellianus (Historia XXXI, 7) berättar om ett slag mellan goter och romare som ägde rum på 300 talet. I Ammianus historia kan man läsa att goterna i den här striden högg rakt genom hjässan på motståndarnaoch hur "oerhört fruktansvärt" det var att se hur "de kapade halvorna hängde ned på vardera skuldran". I boken The Sword in Anglo-Saxon England säger Hilda Ellis Davidson att vi här har ett exempel på att hugga från ovan, vilket motsvarar ett men-hugg. Davidon fortsätter med att påstå att "it is the difference from the Roman method of using the sword when fighting on foot that accounts for the horror and amazement reflected in the account", vilket jag tycker är en underlig slutsats. Det var alltså inte åsynen av kluvna huvud och kroppar som upprörde Ammianus, om nu någon trodde det. Ytterligare exempel på men-liknande hugg kan man hitta bland illustrationerna i Hans Talhoffers Fechtbuch, en handbok i fäktning från 1400-talet. En del fotarbete och handgrepp liknar kendons, även om Talhoffer självklart förespråkar en viss stil. Även i Japan florerade mängder av stilar. Att det fanns fäktskolor eller åtminstone svärdsmästare mycket tidigt antyds av Saxo (1150?-1220?), som skildrade Danmarks forntid i Gesta danorum. Han berättar om hjälten Gram, som i sin ungdom "undervisades av fäktare, övade sig genom trägen träning i att parera och utdela hugg". Ihärdig träning är vad svärdsmästare, inklusive Musashi, genom tiderna har rekommenderat dem som vill lära sig svärdsfäktning. Upprepa rörelserna och upprepa dem igen tills din kropp börjar att tänka och dina tankar blir fysiska.
Benen efter de som dog i strid kan också berätta för oss om vapenteknik. Särskilt intressant är Ingelmarks undersökning av män som föll i Visby år 1361. Skeletten från den här utgrävningen avslöjar att krigare kunde få båda benen avskurna med ett enda hugg. Delar av skallarna har också huggits av på flera av männen. Ingelmark säger att det är näst intill ofattbart att man kunde utdela sådana hugg och drar slutsatsen att striden måste ha utkämpats medbärsärkaraseri. Det är möjligt, men man måste anta att svärdsmännens skicklighet var betydande. Jag har svårt att föreställa mig att man skulle lyckas med dylika hugg enbart med hjälp av raseri. Att använda för mycket råstyrka i en svärdsstrid är ineffektivt. Bara en viss mängd kraft behövs för hugget, resten kommer att tynga ditt svärd och hindra nästa rörelse. Det är en fördel att ha viss styrka i kendo, men den bör främst användas för att uppnå god teknik. Ilska fungerar bättre i rösten än i händerna.
En av de mest utsökta uppvisningar av svärdskonst jag har sett kommer från en scen i Akira Kurosawas svartvita mästerverk, "Sju Samurajer". Samurajen Kyuzo, som spelas av Miyaguchi Seiji, hugger snabbt som en orm och är ändå ovillig att slåss. När en tungviktig och grälsjuk man utmanar honom på en duell med skarpa vapen, vägrar Kyozo att anta utmaningen. "Det skulle vara dumt", förklarar han, "du kommer att dö". Utmanaren fortsätter dock att provocera Kyuzo tills han ger med sig. Om du har sett "Sju Samurajer" vet du att Kyuzos stil är oerhört ren och skarp, att alla hans rörelser är graciösa och flytande. Vid de få tillfällen när man överhuvud taget uppfattar dem vill säga.
När jag ser Kyuzo kan jag förstå varför det finns ett traditionellt samband mellan svärdskonst och målning i Japan. Både svärdskonst och målning handlar om att uppnå precision och rena linjer. Du måste balansera penselns vikt i handen och dra linjen du föreställer dig på samma sätt som du måste ha en god uppfattning om svärdets vikt och räckvikt för att utdela ett perfekt hugg. Inom både teckning och svärdskonst är det vanligt att skapa en mental bild av resultatet man vill uppnå. Målet för en del av dem som tränar kendo är att bli så bra att de inte behöver slåss. På samma sätt brukadesamurajer lösa konflikter utan att ens röra sitt svärd och svärdet blev till slut mer en symbol för rättvisa och auktoritet än för död.
De som ägnar sig åt Svärdets Väg har ofta en aura av säkerhet och visdom som växer sig starkare med deras erfarenhet. Jag har hört många säga att de aldrig har varit i bråk sedan de började med kendo. Kvinnor brukar berätta att de inte blir antastade längre. De allra flesta som tränar kendo är män, även om kendo är en kampsport som passar såväl män som kvinnor. Kendo sliter inte på knän och leder men är samtidigt en sport som kräver uthållighet och styrka. Varje muskelgrupp deltar intensivt i ett träningspass. Även i vardagen finns det många tillfällen till träning. Du kan testa din blick och stance när du går genom folksamlingar. I tunnelbanan kan du öva balanssinnet när du står upp. Händer och handleder är viktiga i svärdskonst: de kan stärkas när
du bär matkassar, öppnar flaskor eller knådar deg. I många sporter är du "slut" redan i 30-års åldern, men kendo kan du fortsätta med även i hög ålder. De bästa svärdsmän jag har sett ser ofta unga ut, men är grå under sina visir och kan vara långt förbi medelåldern. Det känns bra att veta att jag kommer att fortsätta med min träning för resten av livet.
När jag är redo, skulle jag vilja ha ett eget svärd, en mästarsmeds verk som reflekterar min själ.
Klicka här för att komma till länkar om kampsport och svärd!
© Jorun Modén, med tillstånd