The Men Behind the Swords in "The Lord of the Rings"

När “Sagan om ringen” hade premiär den 19 december 2001, kunde svärdsentusiaster världen över glädjas åt det arbete som lagts ner på designen och tillverkningen av svärd och andra vapen. I denna exklusiva intervju kommer vi att få höra kommentarer om arbetet bakom scenerna från två av de män som ansvarade för att svärden kom att se ut som de gjorde: fantasykonstnären och scenografiillustratören John Howe och svärdssmeden Peter Lyon.

En fotnot om intervjun: Jag är helt på det klara över att svärden och annan rekvisita var produkterna av lagarbete. Jag har ändå valt att intervjua båda de män, som i mina ögon, gjort svärden till de bästa i fantasyfilmens historia. Andra formgivare som var inblandade i designen av svärden var Daniel Falconer, Warren Mahy och Ben Wooten. Deras insatser var av avgörande betydelse, och skall därför inte förglömmas.

Peter: Utöver att tillverka svärd, så kretsar mycket av mitt liv runt mitt intresse för medeltida europeiska vapen, och försöken att återskapa och uppleva diverse aspekter av det. Från det att jag var liten så har jag varit intresserad av historia, till att börja med forntida historia och dess olösta mysterier, och senare medeltida historia. Vid min tid på universitetet i början av 80-talet började jag med rollspel, som jag fortfarande spelar; kombinationen av pseudohistoria och magi och fantasi väckte mitt intresse för medeltida historia i synnerhet, och jag började intressera mig för den tidens vapen och deras användning – fast inte de kladdiga bitarna! Min inblandning i medeltida återskapande började 1984 och pågår fortfarande; jag startade med ett intresse för strid, vilket har övergått i att försöka återskapa medeltida strid så bra som säkerheten tillåter, och tillverkning och testning av medeltida utrustning på fältet. På senare tid har jag blivit indragen i den beridna delen av medeltida återskapande, och jag har ridit i torneringar de senaste två åren. Det är en krävande och utmanande sport, men också mycket tillfredsställande. Likt andra delar av mina hobbyer så har det ibland hjälpt mig vid tillverkningen av rekvisita till filmen, då jag har ett begrepp om hur prylarna ska fungera och hur jag tycker att de borde fungera om jag själv skulle använda dem.

John: Jag gick några år på konstskola, likt de flesta ungar som inte lämpar sig för ett riktigt jobb. Annars så ägnar jag mig åt frilansjobb som illustratör. Vi har även en liten grupp för historiskt återskapande. Titta närmare på www.companie-of-st-george.ch.

B: Peter, hur länge har du tillverkat svärd, och hur blev du inblandad i “Sagan om ringen"?

P: Jag gjorde mitt första svärd för personligt bruk 1986, då jag inte hade råd att köpa ett. Jag övade gradvis upp min smidesskicklighet, och folk började fråga om jag inte kunde göra vapen och rustningar åt dem. Jag jobbade deltid fram till 1993, då jag hade byggt upp en hyfsad verkstad och kände mig redo att ta steget till att bli egen företagare. Det var jobbigt ett par år, men det blev sakta bättre tills Richard Taylor vid Weta Workshop kontaktade mig. Jag hade känt Richard i flera år, och hållit kontakten om det skulle dyka upp något jobb för en film- eller TV-produktion. Han bad mig komma till Wetas verkstad i slutet av 1997 för att prata om ett projekt som var i början av förproduktionen. Det var så hemligt att han inte ens kunde berätta vad det gällde för produktion! Jag fick inte reda på detaljerna förrän flera månader senare när jag skrev på, och resten är historia. Att börja på den högsta nivån i filmvärlden har inneburit en brant inlärningskurva, men Richard har varit mycket bra på att hjälpa mig och andra att klara det.

B: Vilken var er första reaktion när ni blev tillfrågade om ni ville jobba med filmprojektet, och hade ni väntat er att det skulle bli så stort?

P: I ärlighetens namn så var min första reaktion ”Schysst! Stadigt jobb, och på en film dessutom”. Jag hade länge varit intresserad av film från en teknisk synvinkel, men jag hade inte jobbat med en tidigare, så jag hade ingen egentlig idé om vad det var jag gav mig in på. Andra hade redan varit igång med att utforma produktionen i flera månader, så det gick först efterhand så sakteliga upp för mig hur stor grej det egentligen var. Allteftersom skriverierna och intresset har ökat över tiden, så har jag kommit att inse hur viktigt det här är för så många människor, men jag behöver fortfarande nypa mig själv ibland för att försäkra mig om att det inte är en dröm!

J: Jag tänkte: ”Toppen! Hollywood, här kommer vi!” Sedan så insåg jag att det var på Nya Zeeland. Självklart så innebar det att jag bytte vinter mot sommar, vilket var härligt.

B: Så här i efterhand så var det nog det bästa som kunde hända. Alla rapporter man hört från inspelningen säger att det var krävande men kul. Har ni jobbat för filmbranschen tidigare?

J: Jag var inblandad i en hel del. Det är svårt att vara specifik. Narsil, några av Nazgûl-svärden, Moria-orchernas vapen och rustningar. De flesta av de andra vapnen var grupparbeten. Här är ett bra exempel – jag kan inte för mitt liv komma på vem det var som kom på spetsen på urukernas huggare. Det kan ha varit vem som helst av oss. Egentligen så är det en fånig idé, men den visar på en grundläggande brist i Sarumans förberedelser, ungefär som något som är så specialiserat att det försummar alla andra eventualiteter. Den har också fördelen att den fördefinierar fäktmetoden. Det förekom enorma mängder utbyten av idéer – någon kunde skissa upp en idé, och andra kunde ta den och förfina den ytterligare. Peter Jacksons nickning var signalen för frenetisk utveckling av det som tilltalade honom. Tävlingsmässig förbättring var förhärskande.

J: Vi hade ett motto: ”Om det är coolt så är det bra.” Jag menar, det är ju löjligt att ett gäng nutida killar försöker formge föremål som ska vara resultatet av årtusenden av utveckling och kunskap. Det är inte seriöst, det är absolut inte historiskt, men vi hade kul medan vi höll på. Min främsta målsättning var att se till det allra fånigaste inte hamnade i filmerna.

B: Ni lyckades helt klart med det. Svärden och dolkarna skiljer sig något från en ortodox läsning av böckerna; vilken var bevekelsegrunden för att de såg ut som de gjorde i filmerna?

J: Gör de? Mycket färre juveler på hjalten och skidorna, absolut! Tolkien hade konstig smak när det kom till vapen. Jag skulle vilja nämna något om killarna som tog fram skidorna, eller snarare dessas konstruktion. De flesta svärdsskidor i filmer är klumpiga, då de måste passa för svärd med tjocka, trubbiga eggar. Faktum är att 99 % av de svärdsskidor som används av historiska återskapare är hemska. Weta lyckades göra kevlarskidor som var mycket tunna, formade direkt efter bladen, och sedan klädda med läder och försedda med beslag och bälten. Ta en nära titt på dem på DVD:n, de får inte den uppmärksamhet och det beröm de förtjänar.

B: Tja, filmskidorna saknar en del på kalcedonfronten… [Obskyr referens till en dikt av Tolkien.] Vilket inte är något att sörja. Peter, vilka vapen gjorde du?

P: Jag gjorde de flesta ”hjältevapnen”, de som är mycket detaljerade och som syns i närbilderna, inklusive några som inte kommer att dyka upp förrän i den andra och tredje filmen, samt aluminiumklingorna till de många stuntvapnen som behövdes; dessa var lättare än stålsvärden och användes i stridsscenerna. De flesta bakgrundsvapnen och hjalten till stuntsvärden göts i en särskild, tålig plast. Jag gjorde även bladet till Aeglos, Gil-Galads spjut, och några andra specialvapen.

P: Det som gällde för alla vapnen var att min uppgift var att omvandla de tvådimensionella, godkända ritningarna till ett tredimensionellt svärd som skulle se ”rätt” ut från alla håll. Detta blev enklare, då ritningarna var så pass detaljerade efter den långa designprocessen; för varje vapen som tillverkades, så var det många ”nästan”-designer som las på hyllan. Min uppgift var att tillverka vapnen så bra som jag någonsin kunde, fullt fungerande bortsett från den slöa eggen. Samtliga klingor tillverkades av härdat fjäderstål, och om de slipades skulle de vara vapen man kunde lita på i strid. Hjaltdelarna tillverkades huvudsakligen av stål och brons, med grepp av trä klädda med skinn, ståltråd och andra material. Vapnens vikter var alla tvungna att vara rimliga för att en skådespelare skulle kunna bära dem hela dagen, utan att för den skull vara så lätta att klingorna blev dallriga – kraven man ställer på alla riktiga vapen. Glamdring var en specialutmaning genom att det hade en stor, pilbladsformad klinga. Det hade lätt kunnat bli otympligt, så jag gjorde en rejäl uttunning av den bredaste delen, och det färdiga svärdet var välbalanserat tack vare den stora knappen. Ett elegant svärd. Andúril/Narsil har en klassisk, avsmalnande klinga, där hjaltet har några intressanta särdrag. Parerstångens ändar och själva knappen har triangulära, bronsfodrade öppningar, och båda har en subtil plastik. Aragorns första svärd är en en-och-enhalvhandare, med några trevliga drag hos knapp och parerstång. Likt många av vapnen, så ser det rätt enkelt ut, men det har fantastiska designdetaljer. Sting hade en massa designarbete nedlagt på det, då det är ett av de mest framträdande vapnen i Sagan om ringen. Övergången mellan klinga och parerstång, med etsningar på båda, och parerstångens övergång i greppet fungerade perfekt. Det är ett annat av de vapen som ser enkla ut tills du tittar närmare på det. Boromirs svärd är ett mycket brett enhandssvärd; det krävs en stark kämpe som Boromir för att kunna svinga det bäst. Det hade lätt kunnat bli hemskt tungt, men jag slipade ner klingan rejält för att minska vikten, och den stora knappen ger god balans. Samtliga vapen åldrades på konstgjord väg för att se använda ut, som om de stammade från en tidigare era och hade gått från generation till generation. På brödraskapets vapen är detta subtilt för att inte deras utseende ska lida, men nazgûlernas var extrema åt andra hållet. Klingorna försågs med hack och åldrades sedan för att se gamla, korroderade och försummade ut. Deras utseenden gjordes hotfulla för att återspegla deras karaktärer.

Är det en dolk jag ser
– eller är det ett kortsvärd?
Frodo (Elijah Wood) med Sting.

Aragorn (Viggo Mortensen) med sitt
utbygdsjägarsvärd – skall ej
förväxlas med Narsil/Andúril.

P: Det var en svår fråga, då varje vapen har sina egna starka sidor och utmaningar. Glamdring, med sina svängda eggar vilkas linjer skulle övergå i parerstång och hjalt, var annorlunda jämfört med de svärd jag var van vid, och därför väldigt tillfredsställande att göra, samt även Andúril/Narsil, som hade krävande facettslipningar på hjaltet och etsningar. Det mest utmanande var definitivt Gil-Galads spjut, Aeglos, men i slutändan även det mest tillfredsställande att göra. Bladet är svängt först åt ena hållet, sedan det andra, medan det tunnar ut med hälften i tjocklek mot udden, samtidigt som det övergår mjukt i holken; bladets kurviga linjer måste samverka utan att vackla. Det finns etsningar över hela holken och längs med bladet, och för att avsluta det hela så är bladranksmönstret utmed holken i relief, med upphöjda detaljer av bronstråd och etsade blad. Det var jag som föreslog att man skulle göra mönstret så, och det var en rejäl utmaning att få allt att fungera tillsammans. Det var värt besväret, men man får nog vänta till DVD:n för att få möjlighet att till fullo uppskatta vapnen. [Den förlängda versionen har ett antal bildgallerier, där man får god möjlighet att se en del vapen i bättre detalj.]

B: Ja, synd att man bara får en kort glimt av Aeglos i prologen. Det är svårt nog att se att det är Gil-Galad! Det känns bra att veta att det lades ner en massa arbete på sådant som inte ens fick särskilt mycket tid på vita duken.

B: Hur kommer det sig att svärden som användes av Arwen, Elrond och de andra alverna var krökta?

J: Varför inte? Det passar bra med deras stridsstil, och det är väldigt mycket jugendstil. Sa professor Tolkien att alla svärd var raka? Jäklar, jag måste ha missat den biten!

B: Så sant; Tolkien var inte särskilt specifik angående utseendet på alvvapnen. Nu när du nämner det, så ser jag att jugendstilen utgör grunden för alvernas design. Väldigt mycket i Victor Hortas stil, om jag inte misstar mig fullständigt. Gotisk stil hade blivit helt fel.

J: Snarare Hector Guimard. Alverna antas vara mycket mer sofistikerade, vackra och skickliga än vi kan föreställa oss som människor. Det finns en elegans i jugendstilen som aldrig överträffats. Självklart så bidrog österländska stilar en hel del – tänk dig samurajer med en fullständig 1800-tals jugendkultur.

B: Hur var ert samarbete? Blev den kreativa processen förstärkt av dina kunskaper i svärdssmide och Johns erfarenhet av återskapande av 1400-talssvärd och fäktkonst, och resulterade det i att svärden blev annorlunda än vad ni först tänkt er?

P: När jag träffade John för första gången, så var allt jag visste att han var en av de främsta Tolkienillustratörerna i världen; det var först senare som jag fick reda på att han även är delaktig i en av de främsta historieåterskapande grupperna i Europa. Efter ett tag bildade vi något av en klubb för inbördes beundran, och jag var verkligen ledsen när John var tvungen att åka tillbaka till Schweiz för sina andra åtaganden. Våra uppgifter var rätt så tydliga, där John designade och skapade såväl det övergripande utseendet, som specifika föremål som till exempel vapen, medan jag tillverkade dem. Johns kunskap och erfarenhet gjorde det mycket lättare för mig att tillverka vapnen, därför att han vet vad som krävs för att ett svärd ska funka, och för att hans tydliga skisser inte lämnade något åt slumpen. Designinstruktionen hjälpte en hel del, den med; idén vara att tillverka vapen som inte såg ut precis som sina historiska motsvarigheter, men som ändå var fullt funktionsdugliga. Då nästan allt som fungerar som ett vapen har använts någonstans under historiens gång, så tenderade detta att driva de grundläggande formerna åt det historiska hållet, utan att för den skull bara kopiera dem. Vi uppskattar båda bra vapen, så det gjorde jobbet lättare för oss båda.

J: Peter Lyon är en mästare inom rustnings- och svärdssmidet. Produktionen hade en VÄLDIG tur att han hade hand om rustkammaren hos Weta. Peter har rätt, vi hade en klubb för inbördes beundran med ett medlemsantal på två personer! Du kan designa tills du spricker, men det är bara mannen som arbetar i metall som kan slutföra det i den riktning han förnimmer från de initiala designerna. Det kan alltför lätt gå åt andra hållet, vilket vore förödande.

B: I vilken grad förlitade ni er på beskrivningarna i böckerna? Tolkien var ganska vag i sina beskrivningar, men det finns åtskilliga antydningar om svärdens utformning och prestanda.

P: Svärden är samtliga baserade på Tolkiens beskrivningar, men dessa är vanligen kortfattade och ibland väldigt vaga när man betraktar dem med ett kritiskt öga (exempelvis ”långhjaltade”), att det lämnade mycket utrymme för fantasin. Det handlade mer om att anpassa designen till rollfigurerna, och att göra var och en distinkt och igenkännbar, men det är egentligen en fråga som John är bättre lämpad att besvara.

J: Vi förlitade oss väldigt lite på beskrivningarna; jag tror mottot var ”tja, det står inte att det INTE var så i böckerna…”

B: Vilka metoder använde du? Smide, slipning eller en kombination av de båda? Uppstod det svårigheter på grund av designen?

P: Klingorna slipades mestadels fram, medan några klingor smiddes, exempelvis de krökta klingorna på Arwens och Gil-Galads vapen. Designerna i sig erbjöd inga svårigheter, men olika drag behövde ofta samverka med varandra rätt så subtilt, så jag arbetade ofta samtidigt på samtliga svärdsdelar för att helheten skulle bli rätt.

P: Hjaltdelarna var vanligtvis av stål, och var smidda och framslipade från stålämnen. Några var av brons, och göts med förlorad-vaxteknik efter original tillverkade av en av skulptörerna här på Weta. Greppen tillverkades vanligen med en träkärna som bränts på plats på tången; de kläddes vanligen med skinn, men hade tvinnad tråd eller ringar för att ge karaktär.

P: Jag har inte räknat på hur många vapen det blev, men det borde vara över 100 hjältevapen, och 300-400 aluminiumklingor till stuntsvärden.

B: Det är en hel del! Jag menar, en film som "Highlander" använde bara ett halvdussin hjältesvärd.

B: Med dina erfarenheter från historiskt återskapande/levande historia, hur tycker du att fäktningen står sig i jämförelse med den i andra filmer? Stridsregissören Bob Anderson är en veteran i filmbranschen; hade han något inflytande på vapnens design?

P: Striderna är väl så bra som något annat jag sett på film. Utöver stridsstilarna för huvudrollerna, så lades det ner en massa arbete på att utveckla distinkta stilar för alver, människor, orcher, etc. [Utvecklade av Tony Wolf.] Detta kommer att bli mer uppenbart i de senare filmerna, där man får se mer strider. När Bob Anderson anlände, så hade de flesta vapnen designats och var under konstruktion. Bob är en av legenderna inom filmindustrin, med en karriär som spänner över 35 år, och han hjälpte till en hel massa med huvudrollernas stridstilar, och tränade stuntkämparna och skådespelarna. Han gav oss den yttersta komplimangen för stuntsvärdens hållbarhet, då han sa att han varit tvungen att åka till Nya Zeeland för att finna ett stuntsvärd som inte gick av! Det är annars ett vanligt problem i actionbaserade produktioner.

B: När de första svärden på United Cutlerys reproduktioner (Glamdring, Sting, Häxmästarens svärd) dök upp, så möttes de med starkt gillande från svärdsentusiasterna i forumen på Sword Forum International, även från de mer konservativa. Även om svärden designades först och främst för filmen, hade ni väntat er att svärden skulle kallas ”de bästa fantasysvärd som någonsin gjorts” av entusiastiska recensenter?

P: Det positiva bemötandet svärden fick var lika mycket en komplimang till det duktiga designteamet här på Weta som det var till mig. De undvek medvetet de taggiga, tunga svärd som hänger på så många väggar; det krävde faktiskt en högra grad av koncentration och återhållsamhet för att designerna skulle fungera bra. Hela tiden så var idén att designa distinkta vapen som fortfarande skulle fungera som dödliga verktyg; på så vis är titeln ”de bästa fantasysvärden” lite ironisk, då vi betraktade filmen mer som ”skapad historia” än fantasy.

J: Tror du att de [United Cutlery] kanske skickar ett till mig gratis om jag frågar?

Uppifrån och ner: Glamdring, Narsil, Häxmästarens svärd
och en av Ringvålnadernas svärd. Replikor från United Cutlery.

B: Tror ni att ert arbete kommer att ha något inflytande på fantasysvärd kommer att se ut? Vi är vana vid hemska spanska väggdekorationer, med grinande demonansikten, dödskallar, taggar, sågtandningar och andra fånerier; tror ni att vi kommer att få se mer nedtonade och smakfulla designer?

P: Jag hoppas det; de löjeväckande vapen som pryder så många väggar är travestier på allt som svärd borde vara. De är tunga och tröga; i strid skulle du bli dödad innan du avslutat din attack. Utformningen av dem är minst lika mycket en fara för användaren som för deras motståndare. Jag hoppas att Sagan om ringen-filmerna kommer att visa att fantasyvapen inte behöver vara överdrivet belamrade, utan att de kan vara eleganta.

J: Nej, dålig smak härskar på vardagsrumsväggarna – inom många fler områden än svärd. Det finns gott om plats för kitsch. Jag är inte särskilt förtjust i plaketterna som de [United Cutlerys svärd] hänger från, men det är ett smärre klagomål…

B: Hmmm…Det svärdet var baserat på ett historiskt original, så läget för svärd i fantasyfilmer har nog varit ganska dåligt tills nu. Vilka är era kriterier för ett bra svärd?

P: Det första jag brukar leta efter är om det är ett funktionellt vapen, ett som du skulle kunna lita på i en liv-eller-dödsituation. Det innebär rätt längd, vikt och balans. Det första jag tittar efter är om det är ett fungerande vapen, ett som du skulle kunna förlita dig på i en liv-eller-dödsituation. Det innebär rätt längd, vikt och balans för det avsedda användningssättet, en välhärdad klinga som inte dallrar, inga detaljer som är i vägen för dess huvudsakliga funktion som dödligt vapen. Det behöver inte betyda att det ska vara slätstruket, och som bevisats av svärden i Sagan om ringen.

J: Det måste kännas rätt. Jag vet att det låter vagt, men det omfattar alla dess aspekter, närapå ända ner till lukt och smak. Det finns ingen huvudregel. Biofilm har en hemsk förmåga att understryka – att säkerställa att saker kan ses – medan de flesta riktiga vapen är mer dämpade och helt enkelt inte fräcka nog för biobesökarnas smak.

P: Jag tycker om, och använder, en rak en-och-en-halvhandare. Jag tycker om den för att den är mångsidig, och ger möjligheten att välja mellan att anfalla och försvara med en kraftig tvåhandsfattning, eller att använda ena handen till att slå undan en attack eller greppa, eller hålla en sköld. Mitt andra val skulle vara en stor tvåhandare därför att jag har längden och vikten för att kunna använda det effektivt – jag är 190 cm lång och väger 98kg.

B: Vilket är ert intryck av renässansen för svärd och svärdsfäktning? Upplever vi en andra andning för ett vapen som var på väg att relegeras till paradbruk eller prålig dekoration?

P: Som ett föremål för akademiska och sportsliga studier så har det europeiska svärdet gått in i en andra renässans, men vi måste acceptera att det spelat ut sin roll om vapen på slagfältet. Jag närmar mig strid som kampsport och som en chans att förstå en del av vårt arv. Det är uppmuntrande att historiska stridsmetoder återtar den respekt den en gång åtnjöt, och inte längre används för att kontrastera mot och förhöja prestigen hos de österländska stridskonsterna, utan att de ses som stridskonster värda respekt för sin egen skull. Studiet av svärdet i sig visar det som ett förfinat verktyg, i synnerhet de tidiga mönstervällda svärden, och inte en grov, vässad järnstång.

J: Jag tvivlar på det. Hjulet uppfinns på nytt varje dag och det är fortfarande runt. De flesta svärdsreproduktioner är rätt dåliga. Antingen är det ett skarpt svärd som aldrig lämnar skidan, eller så är det ett slöat stridssvärd som redan i sig är fel. Dålig smak har en lysande framtid.

P: Fortsätt begära kvalitet och ni kommer att få det, och på så vis spela en roll i att återskapa och bevara den hantverksskicklighet som krävs för att tillverka högkvalitativa svärd. Så länge ni kommer ihåg vad svärd verkligen handlade om, och handlar om, så kommer ni att öka vår förståelse och uppskattning av dem.

J: Ja, och håll för öronen varje gång ni hör det där irriterande och fåniga "schvinggg!!!"-ljudet när ett svärd dras ur sin skida.

B: Det sammanfattar det hela rätt så bra! Tack för att ni tog er tid, mina herrar.

Tack till:

Länkar:

Vänligen notera att även om Peter Lyon gärna tar emot beställningar på svärd, så gör han inte replikor av filmsvärden. Svärd inspirerade av filmerna går däremot bra.

Männen bakom svärden i ”Sagan om ringen”

– En intervju med Peter Lyon och John Howe
av Björn Hellqvist

Tack till:

Länkar:

Männen bakom svärden i ”Sagan om ringen”

– En intervju med Peter Lyon och John Howe av Björn Hellqvist

Tack till:

Länkar:

– En intervju med Peter Lyon och John Howe
av Björn Hellqvist