I
juni 1996 kunde man läsa om ett sensationellt fynd: Jeanne d'Arcs rustning
skulle ha återfunnits av en fransk antikvitetshandlare, Pierre de Souzy. Han
hade köpt den 1994 av en gammal dam, som uppgav att den funnits i släkten
sedan 1760, då den köptes i England. De Souzy trodde att den varit avsedd för
ett barn, men en dag provade hans 14-åriga dotter rustningen, och den passade
perfekt. Han tittade närmare på den, och fann skador som överensstämde med
de Jeanne skulle ha fått i striderna mot engelsmännen. En metallundersökning
angav åldern till "tidigt 1400-tal", och en expert på medeltida
rustningar intygade att den knappast kunde ha tillhört någon annan än Jeanne.
Hade man här en fransk nationalklenod och en rustningshistorisk sensation?
Jeanne, den unga bondflickan från Arc, hade med sina uppenbarelser lyft den
missmodiga franska arméns stridsmoral. Hon bidrog till att områden, som förlorats
till England under Hundraårskriget, åter kom under den franska kronan. År
1429 spelade Jeanne en avgörande roll för att häva belägringen av Orléans,
men hennes karriär ändades då hon togs till fånga året därpå. Den 30 maj
1431 brändes hon på bål för kätteri efter en skandalös rättegång, där
engelska intressen fick råda. Legenderna om henne spreds, och hon är idag en
av symbolerna för fransk nationalism. Men har rustningen varit hennes?
"Fyndet" omges av många märkliga omständigheter. Fackfolk brukar vara extra vaksamma när det dyker upp okända, kompletta rustningar från 1400-talet. Dels är sådana mycket sällsynta, dels är de populära bland tillverkare av kopior. Under den riddarromantiska vågen på 1800-talet smiddes många rustningar för att tillfredsställa efterfrågan. De var av skiftande kvalitet, men de bästa kan vara svåra att skilja från äkta vara vid en första anblick. Skadorna som återfinns på "Jeannes" rustning är inga bevis för äktheten; det är lätt att tillfoga skador i efterhand, och att med hjälp av syra, fett och smuts ge den rätta patinan. Den så kallade metallanalysen kan knappast ha angett en så exakt datering; det är inte fråga om att räkna årsringar eller göra kol 14-prover. Det går att avgöra om metallen är tillverkad med gamla metoder eller om den är modern, men inte att ange dess exakta ålder. Enligt David Edge, intendent och konservator för den världsberömda rustningssamlingen på Wallace Collection i London, är ingen av de "experter" som uttalat sig om rustningens äkthet några kända auktoriteter. Nu är ingen av dessa invändningar någon säker grund för att avfärda fyndet. Det kan ju finnas en liten chans att det är fråga om äkta vara, och att Jeanne d'Arc faktiskt burit den. Tyvärr, det finns en sista stötesten för de som vill tro att det är sant...
På
ett foto av de Souzy tillsammans med sin klenod, kan man tydligt se rustningen.
Den är i så kallad gotisk stil, och förefaller vara ett komplett exemplar.
Den är mycket riktigt gjord för en småväxt person, kanske en medeltida
fransk bondtös. Med utgångspunkt från hjälmens form, räfflor och vinklar på
harnesket och andra detaljer, samt jämförelser med andra samtida exemplar, kan
man konstatera att den uppvisar kännetecknen hos en rustning från tiden
1460-80. Med tanke på att Jeanne var i fält 1429-30, blir det svårt att få
ihop hur hon skulle ha kunnat bära en rustning som inte ens fanns då. Det är
här spekulationerna om fyndet effektivt skjuts i sank. I illustrationer från
1400-talets senare hälft återges Jeanne vanligen i det aktuella modet, som överensstämmer
med de Souzys exemplar. Den stil som var förhärskande runt 1430 var dock
mycket annorlunda, något som varken de Souzy eller hans experter tycks ha tänkt
på. En närmare inspektion avslöjar detaljer, som ifrågasätter om den trots
allt inte är tillverkad på 1800-talet. Den är nästan överdrivet gotisk, och
skiljer sig på flera punkter från äkta motsvarigheter. Det verkar som om de
Souzy i bästa fall blivit lurad, om det nu inte var så att han själv var
inblandad. Därmed faller upptäckten av Jeanne d'Arcs rustning in i raden av
illa genomtänkta försök att lura allmänheten och penningstinna samlare. Av
rustningen blev en anka...
© 1996, 2001 Björn Hellqvist