1999 hade Luc Bessons film om Jeanne d'Arc premiär. Världen fick sig till livs berättelsen om den franska bondflickan som blev nationalhjälte, bränd på bål och helgon. Milla Jovovich spelade titelrollen, och flera internationella stjärnor ingick i rollbesättningen. Stora bataljscener med över 1500 deltagare i autentiska miljöer gav en spektakulär inramning, och man fick följa turerna som ledde till att hon endast 19 år gammal brändes på bål som kättare. Filmen fick hygglig kritik, men jag lämnade biografen med en känsla av lätt missnöje. Den kändes inte äkta, så jag läste in mig på perioden. Så frågan är om filmen en sannfärdig skildring av vad som hände, eller är det bara en "Braveheart" som flyttat över Kanalen? Mina anmärkningar gäller både skildringen av händelseförloppet, autenticiteten i vad man får se, samt en del tabbar filmmakarna har gjort.
Filmen börjar i byn Domrémy i Lorraine på våren 1422. Den 10-åriga Jeanne biktar sig, springer omkring på ängar och fält (bland blommande raps, vallmo och lavendel - är det verkligen vår?), har visioner och hittar ett svärd. Här börjar det slira. Enligt Jeanne själv, så hörde hon Guds (?) röst först när hon var 13 år - hon nämner inget om några tidigare visioner. Nåväl, flickan tar med sig svärdet hem till byn. Domrémy är under anfall av engelsmännen! Soldater bränner, mördar, våldtar och plundrar. Jeanne tar sig till sitt hem, där hennes äldre syster Catherine gömmer henne, för att sedan bli dödad och våldtagen (i den ordningen). I själva verket var Catherine Jeannes lillasyster, och Domrémy blev aldrig härjat av engelsmännen (dock var deras allierade burgunderna där och bråkade 1428). Här har manusförfattarna tagit sig friheter, och försöker ge Jeanne ett hämndmotiv á la "Braveheart" för att förklara hennes vidare handlande. Genom att vilja skildra "våldtäkten" på Frankrike (symboliserad av Catherine), gör de sig skyldiga till historieförfalskning vad gäller Jeannes personliga historia. Jeannes familj hörde till de mer välbeställda bönderna i trakten, men likväl förekommer filmklichén att böndernas dräkter är gjorda av grova tyger i bruna och grå nyanser. Man vet att medeltida tyger var både fint vävda och färgade i klara färger, men nu är det film och då ska det vara gamla disktrasor som bärs…
Så görs det ett hopp till 1429 och dauphin (kronprins) Charles hov i Chinon. Den blivande kungens rådgivare vill inte att Charles ska ta emot Jeanne, men efter mycket om och men så sker detta. Filmen skildrar denna del i stort sett korrekt. Här introduceras även de tre härförarna, hertig Jean II d'Alençon (Charles kusin och svärson till hertigen av Orléans, 20 år gammal vid denna tid), Etienne de Vignolles (känd som "La Hire", "den vrede" p.g.a. sitt humör och svärande), och bretagnaren Gilles de Rais (som i filmen framställs som en spelevink med förkärlek för kastmaskiner, men som i verkligheten brändes på bål år 1440 för lustmord på minst 140 pojkar - fast under sin tid tillsammans med Jeanne lade han visst band på sin perversion). Hennes jungfrudom fastställs, men man hoppar i filmen över ett andra förhör i Poitiers. Till väpnare och livvakt får hon Jean d'Aulon. Man hoppar även över att hon i Tours fick hon ett gammalt (heligt?) svärd samt en rustning, den senare anpassad för hennes troligen ganska späda kropp (hon var knappast längre än 150 cm). Svärdet hon bär i filmen är samma som fallit (?) från skyn, vilket inte omnämns i de historiska källorna.
Tillsammans med La Hire lyckas hon ta sig igenom den engelska inringningen av Orléans med nödvändig proviant och soldater i släptåg. Där får hon träffa befälhavaren Jean, "bastarden av Orléans" (senare känd som greve av Dunois). Hennes djupt kända religiositet gör att hon förbjuder svordomar och lösaktigt leverne, och kräver att soldaterna ska besöka gudstjänsterna. I filmen låter man hennes kända humör, som flammade upp inte minst om någon svor, balansera på gränsen till hysteri. Milla Jovovich rullar med ögonen och skriker, vilket gör henne närmast parodisk. Den historiska Jeanne var känslosam, men knappast någon borderlinekandidat… Jeanne gör sitt inträde genom Orléans västra port (fast i verkligheten var det den östra), och man börjar planera hur man ska häva den engelska belägringen. Dagen då man ska anfalla det engelska fortet St. Loup, missar Jeannes page att väcka henne (i filmen verkar det som om härförarna inte vill att hon ska vara med). Scenen där hon glömmer sitt baner och får det räckt till sig genom ett fönster har verklighetsbakgrund, samt även att hon lyckades inspirera fransmännen till att ta fortet. Däremot verkar hennes hästhopp över vallgraven och palissaden, med det därpå följande kapandet av repet till vindbryggan, vara ett påhitt av filmmakarna. Även här blandas fakta och fantasi på ett lömskt sätt. Här vill jag även nämna något om arméernas utseende. I filmen ser soldaterna nästan identiska ut; kläderna är skitigt bruna, svarta och mörkgrå, med engelsmän i smutsröda hosor. Rustningarna är stålgrå och sitter illa; ringbrynjehuvorna i synnerhet är riktigt dåliga (en vild blandning av huvor av illa tillpassade ringar och "snörbrynja"). Huvudpersonernas rustningar är av en stil man ser först 30 år senare, och i fallet La Hire, med sina metallstrutar överallt på plåtarna, märker man att Terry English, rustningsmakaren från "Excalibur", varit i farten. I verkligheten var rustningarna blankpolerade och något enklare i stilen. Fransmännen bar ofta ett vitt kors på rustningen/dräkten som igenkänningstecken, medan engelsmännen hade ett rött (Henry V hade 1417 infört en regel att den engelsman som i stridens hetta råkade slå ihjäl en landsman utan kors inte skulle kunna åtalas för detta). Den ende som ses bära ett kors är Gilles de Rais, som har det bretagnska svarta korset på sin rustning. Heraldiken är överhuvudtaget illa representerad, med murriga baner som bryter mot de heraldiska färgreglerna.
Uppmuntrade av framgången vid St. Loup, bestämde man sig för att anfalla den starkaste befästningen Les Tourelles (försvarad av 600 engelsmän), som kontrollerade den trasiga bron som ledde över Loire. Ett par mindre fort intogs först (visas inte i filmen), för att sedan anfalla Les Tourelles från gryning till kväll den 7:e maj. Striderna var minst lika våldsamma som i filmen, men de uppfinningar som figurerar har knappast några motsvarigheter i verkligheten. Stenkulsschakten är rent idiotiska; varför ägna möda ut att rundhugga stenklot, när man lika gärna kan dumpa ohuggen sten över bröstvärnet - utan avslöjande hål vid murfoten? Bröstvärnsslagorna är också produkten av någon produktionsdesigners överhettade hjärna, och "piggsvinet" ("pilorgeln") som sköt genom porten ska man inte tala om… Jeanne blev sårad av ett pilskott när hon skulle storma murarna,. Hon fördes i säkerhet, förbands, och var tillbaka i striden senare samma dag. Varför hon har bandaget på utsidan av sin rustningsjacka får man inte veta… Fransmännen var på vippen att avbryta anfallet, men Jeanne sporrade dem till en sista attack. I filmen används en brinnande vagn med timmer och spjut som murbräcka (porten har försvagats av eld redan tidigare - tydligen väldigt försvagad, då vagnen brakar igenom porten utan att de utskjutande spjuten knäcks!). I vilket fall som helst föll Les Tourelles i franska händer till kvällen, och hela den engelska garnisonen dödades. Precis som i filmen drabbades Jeanne av stor sorg över de döda, både fransmän och engelsmän. Dagen därpå stod härarna mot varandra, men det var inget mirakel (vilket antyds i filmen) som fick engelsmännen att avbryta belägringen och retirera, utan Jeannes ovilja att slåss på en söndag. Båda sidorna respekterade den gamla regeln att helga vilodagen, och engelsmännen kunde dra därifrån utan några ytterligare förluster.
Frankrike hade fått sin välbehövliga vändpunkt i det Hundraåriga kriget. Efter förödmjukande nederlag vid Crécy 1346, Poitiers 1356 och Azincourt 1415, kände man att engelsmännen kunde besegras. Filmen hoppar över rensningen av Loiredalen och slaget vid Patay den 18:e juni. Jeanne förmådde den försiktige kronprins Charles att ta sig till Reims, den traditionella kröningsplatsen för Frankrikes kungar, för att slutgiltigt låta sig krönas. Det Hundraåriga kriget var ju en enda lång konflikt om vem som hade rätten till den franska kronan, den engelska Plantagenetätten eller den franska ätten Valois. Segern vid Patay visade slutgiltigt att engelsmännen kunde besegras på det öppna fältet, och den franska stridsmoralen var i topp inte minst tack vare Jeannes inspirerande närvaro. En månad senare, 17:e juli 1429, kröntes kronprinsen till kung Charles VII i katedralen i Reims (filmens kröningsscen är inspelad på plats). Av någon anledning är Jeannes hår mycket mörkare i denna scen och även fortsättningsvis i filmen. Medvetet eller miss?
Nästa scen utspelar sig i regn utanför ett belägrat Paris, där fransmännen förtvivlat försöker inta den av burgunderna hållna staden. Jeanne tuggar nästan fradga i sin iver att befria staden, men hennes resurser är för små. Hon såras av en pil i benet. Kungen är nöjd med framgångarna och tvekar om han ska fortsätta. Förhandlingar äger rum, och Charles svärmor, Yolanda d'Aragon, manipulerar kungen för fullt. Jeanne konfronterar den velige Charles, men inget konkret äger rum. Detta stämmer rätt väl med vad som verkligen hände. Vapenvilorna avlöste varandra, med endast några skärmytslingar mellan fransmän och engelsmän. Flera städer norr om Paris överlämnade sig till kungen. Jeanne sårades verkligen i benet utanför Paris den 8:e september 1429. Kungens råd gav henne och d'Alençon order att dra sig tillbaka dagen därpå. Den 22 september upplöstes armén och d'Alençon och de andra härförarna återvände hem. Jeanne låg inte på latsidan för den skull; i oktober intog hon och en styrka Saint-Pierre-le-Moûtier med storm. Hon fortsatte sedan med sin armé till La Charité-sur-Loire, men belägringen fick avbrytas. En sak som inte togs med i filmen var att hon adlades tillsammans med sina föräldrar och bröder sent i december, varvid familjen antog namnet "de Lys" ("Lilja").
Filmen fortsätter med Jeannes engagemang i striderna om Compiègne, och det antydds att en komplott mellan diverse högt uppsatta fransmän ska ha satt Jeanne i klistret och lett till hon infångades av burgunderna i en mindre strid. Detta parti av filmen är en förenkling av händelserna 1430, där flera turer ledde fram till samma resultat: Jeanne föll i fiendens händer den 23:e maj tillsammans med sin bror Pierre och Jean d'Aulon. Huruvida det förelåg någon komplott är tveksamt, även om det låg i åtskilligas intresse att Jeanne röjdes ur vägen. Filmen får en anstrykning av Oliver Stones "JFK" - "JdA", kanske? I vilket fall som helst så hamnar hon i burgundisk fångenskap. Hertigen av Burgund får i en scen yppa att han inte tror på Gud, något som han knappast skulle ha vågat göra i verkligheten. Biskop Renaud de Chartres, som arbetade på ett vapenstilleståndsavtal med hertigen av Burgund, gjorde inga ansträngningar för att rädda henne. I filmen görs inget av de flyktförsök som verklighetens Jeanne gjorde. Burgunderna säljer henne till engelsmännen, efter att en lösensumma från franska patrioter försnillats. I verkligheten nådde nyheten om hennes tillfångatagande Paris den 25/5. Dagen därpå så bad universitetet i Paris, som var på engelsmännens sida, hertigen av Burgund att överlämna Jeanne för att prövas. Biskop Pierre Cauchon köpte, i sitt och i den engelske kungens namn, loss Jeanne för 10.000 franc. Den 3/1 1431 överlämnades hon till domstolen.
Så förflyttas vi och Jeanne till Rouen. Jeanne ställs inför rätta (huvudförhandlingarna inleddes 13/1, 1431). Hennes hår är nu mycket mörkt - ska det vara något symboliskt med det? Hon får även besök av den engelske regenten, hertigen av Bedford, som har allt intresse i världen av att se henne undanröjd. En domstol bestående av kyrkans män från universitetet i Paris (lierade med engelsmännen) anklagar henne för kätteri. Jeanne vill helst av allt bikta sig. Väl tillbaka i cellen så får hon besök av "Samvetet" (Dustin Hoffman i svart kåpa), som får Jeanne att framstå som en överspänd jänta som sett syner och inbillat sig vara någon. Hennes från himlen nedfallna svärd (som alltså inte förekom i verkligheten) får ett antal förklaringar, ingen av dem mirakulös. Hennes flyktbenägenhet gjorde att hon fick kedjas fast, och att vakter var närvarande i cellen (vilket det inte syns något av i filmen, där hennes enda sällskap är hennes hjärnspöke). Hon förhördes ett dussintal gånger under fyra veckor. Själva rättegången började i slutet av mars. Hon vidhöll att hon endast svarade inför Gud och helgonen, vilket givetvis uppfattades som att hon vägrade underkasta sig kyrkans överhöghet. Jeanne hävdade också att hon fått sina uppenbarelser direkt från Gud, och använt Jesus och Marias namn i sina brev på ett sätt som kunde förknippa henne med den obskyra Jesu namn-kulten. Dessutom hade hon klätt sig i manskläder. Allt detta sågs som tecken på kätteri. De från början 70 anklagelsepunkterna reducerades till tolv. I filmen så hålls nya förhör, men Jeanne är styvnackad. För att göra henne mer samarbetsvillig misshandlas hon av en hop soldater (vilket inte är belagt historiskt). Engelsmännen, i skepnad av kommendanten i Rouen (earlen av Warwick) försöker påverka biskop Cauchon att skippa formaliteterna och förklara henne kättare, då rapporter om att engelska soldater vägrar slåss så länge Jeanne lever – hon måste undanröjas för stridsmoralens skull. Ytterligare en poäng med att få Jeanne förklarad häxa (vilken inte nämns i filmen) var att Charles VII:s ställning skulle försvagas, då hans kröning i mångt och mycket berodde på hennes insatser. Domarna var Pierre Cauchon, biskop av Beauvais, och Jean Lemaître, Frankrikes vice-inkvisitor.
De många förhören och misshandeln gör att Jeanne börjar knäckas. Hon uppvisar tecken på mental obalans. Milla Jovovich darrar och stammar och flackar med blicken. Den verkliga Jeanne var vid den här tiden sjuk och sköttes av två doktorer. Hon trodde troligen att hon var döende, men hon vägrade fortfarande att svara på domarnas frågor. Inte ens tortyr skulle hjälpa, sa hon, och efter en omröstning kom domarna fram till att tortyr inte skulle användas för att framtvinga en bekännelse. Jeanne fick sin dom uppläst på Saint-Ouens kyrkogård, fast i filmen ser det ut som torget i Rouen. Hennes begäran att handlingarna om hennes råd och dåd skulle skickas till Rom förvägrades. Domarna skulle överlämna henne till de världsliga myndigheterna (i det här fallet engelsmännen), då kyrkan bara kunde döma, inte utmäta straffet. Jeanne drabbades av fruktan, och ficks att skriva under en avsvärjelseakt som uppenbarligen varit förberedd. I filmen så luras hon att skriva på, och signerar med ett darrigt "X", detta trots att man tror att hon var om inte skrivkunnig, så i varje fall att hon kunde skriva sitt eget namn. Hon dömdes till livstids fängelse. På order av en av domarna hade hon tagit på sig kvinnokläder, men några dagar senare hittade man henne i cellen, iklädd manskläder. I filmen så berövas hon sina kläder, och det enda som finns att klä sig i är manskläder, för att på så vis få vikt åt en av anklagelsepunkterna – ”brottet” att ha klätt sig som en man. I verkligheten så hävdade hon att hon tagit på dem av egen fri vilja. Inte bara det, hon tog tillbaka sin avsvärjelse, vilket uppfattades som ett återfall. Domarna var överens om att hon måste överlämnas till engelsmännen.
I filmen låter inte biskop Cauchon bikta Jeanne, men i verkligheten ska hon, trots att hon återfallit, ha fått bikta sig. I en scen där Jeanne avger "bikt" för ”Samvetet”, erkänner hon har sett syner, tecken och känt hämndbegär. Varför producenten och regissören valt att framställa henne som en mer eller mindre sinnesrubbad tonåring vet jag inte. Manusförfattaren lär ha blivit överkörd av filmmakarna. Så avslutas filmen med att Jeanne bränns på bål den 30:e maj, 1431. Hon fördes till Place du Vieux-Marché, där hon överlämnades till den världsliga myndigheten efter att domen lästs upp. Så bands hon vid pålen och bålet tändes. Dominikanermunkar höll på Jeannes önskan ett kors för henne att se innan hon förgicks i lågorna.
Jeannes eftermäle är omtvistat. År 1450 lät Charles VII göra en granskning av rättegången mot Jeanne, och två år senare gjordes en ännu noggrannare genomgång. Jeanne d'Arcs familj lämnade en petition till påve Calixtus III, som lät göra om rättegången med resultat att hon frikändes 1456. Jeanne var rentvådd, men också väldigt död. 1920 kanoniserades hon och blev därmed helgonförklarad. Hon är och har varit föremål för hårda akademiska och teologiska strider, där man tvistat om hennes helighet, betydelse, generalskap och så gott som varje annan aspekt man kan komma på. Hennes insatser för Frankrike kan inte anses obetydliga, och genom sitt martyrium (eller som offer för ett justitiemord, beroende på hur man värderar den religiösa aspekten) har hon säkrat sin plats i historien. För att förstå hennes insats måste man förstå tidens världsbild. Man trodde på Gud, helgon och mirakel, och religiös peppning var lika viktig, om inte viktigare, för stridsmoralen än patriotism. I filmen reduceras Jeanne till en toka vars framgångar mer beror på att andra utnyttjar henne i maktspelet, än att hon personligen bidrog till händelseutvecklingen. Det är synd att Bessons film inte gör hennes minne rättvisa.
Artikeln "Joan of Arc - Saint or General?" av John Egan (Military Illustrated nr 140, januari 2000)
Den största hemsidan om Jeanne d'Arc, där mycket info i den här artikeln hittades: http://members.aol.com/hywwebsite/private/joanofarc.html
Åtskillig info om Jeanne d'Arc hittades i artikeln om henne på Encyclopedia Britannicas hemsida http://www.britannica.com (sökord: "Joan of Arc")
Ron Maxwell (regissören av "Gettysburg") sågar filmen på sin hemsida www.ronmaxwell.com/index.html
© 2001 Björn Hellqvist