Ibland så träffar man på information på Nätet som är allt annat än trovärdig. Tyvärr gäller detta även för hemsidor som gör anspråk på att vara lärande. Följande anmärkningar sändes till ansvariga för en hemsida om medeltida historia särskilt riktad till skolbarn. http://medeltiden.hik.se/medeltiden/login/ettan.phtml Mailet skickades på våren 2001. Inget har hänt sedan dess… Här följer mitt brev i oavkortad form:
Hej!
Jag surfade runt på nätet och kom in på era sidor om medeltid för skolklasser. Ett trevligt initiativ som presenteras på ett bra sätt. Tyvärr blev jag lite besviken på informationen om krigföring, vapen och rustningar, som är något av ett specialintresse för mig. Jag vill här redovisa vad jag fann felaktigt eller tveksamt, med hopp om att ni kan korrigera de aktuella sidorna så att besökarna får en mer korrekt bild av medeltiden.
"5. Riddare och fotfolk
Alla adelsmän hade skyldighet att ställa upp till rikets försvar med vapen, rustning och häst. De adelsmän som stod kungen närmast var riddarna. Vid vissa tillfällen valde kungen att dubba adelsmän till riddare, exempelvis när han tillträdde som kung eller när han gifte sig. En riddare fick hederstiteln Herr. Kungen dubbade både yngre och äldre adelsmän, helt enkelt de personer han hade nytta av i riket."
Inte bara adelsmännen var skyldiga att göra rusttjänst; även det övriga frälset (väpnarna, ej att förväxlas med svenner) hade denna plikt.
"I strid var rytteriet, med adelsmän och riddare i rustning på sina hästar, den starkaste delen av en stridshär. När de kom i full karriär över slagfältet bleknade fienden.
Förutom ryttarna utgjorde fotfolket en omistlig del av trupperna. Alla vuxna män hade skyldighet att ställa upp till rikets försvar. När kriget hotade tändes vårdkasarna och en budkavel skickades runt i bygden. Meddelandet var att alla skulle samlas på en bestämd plats. Det kunde vara vid en borg eller på tingsplatsen. Bönderna kom med sina vapen: pilbågar, armborst, spjut eller hillebard. Adelsmän och riddare kom också dit, liksom de soldater som kungen anställt, legoknektarna. Alla drog ut i strid mot fienden. Ryttare och legoknektar hade som uppgift att anfalla fienden med kraft. Bönderna deltog också på slagfältet, men de hade även andra uppgifter. Eftersom de kände till trakten kunde de bygga hinder för fienden och ligga i bakhåll för mindre grupper. Böndernas bågar och spjut kunde då vara mycket effektiva."
Bondesoldaterna hade även svärd eller yxa samt harnesk, hjälm och sköld i sin utrustning.
"De som lämnade sina gårdar för att dra ut i strid gjorde det knappast med gott hjärta. De visste att om kom de tillbaka från slagfältet kunde det vara med ett ben eller en arm mindre, om de överhuvudtaget kom tillbaka.
På nästa sida kan du läsa om vapnen som riddarna och fotfolket använde."
"6. Vapen och rustning
"I strid gällde det dels att tillfoga sin fiende så mycket skada som möjligt, dels att skydda sig från fiendens anfall. Man hade vapen för anfall och rustning för skydd. Det bästa var om man kunde döda och såra fienden på avstånd. Då var pilbåge och armborst effektiva. Om en hel grupp med bågskyttar samtidigt sköt sina pilar vållade det stor skada och förvirring.
En närstrid kunde vara hård och brutal. Med pikar, spjut och yxor försökte fotfolket komma åt riddaren och hans häst. Riddaren högg med sitt svärd och sin stridsyxa eller kom han i full fart på sin häst med den långa vassa lansen nedfälld.
Om en borg belägrades var kastmaskiner användbara. Med en blida kunde man slunga stenkulor, brinnande olja eller till och med kroppar från döda människor eller djur över borgmuren. Byggnader kunde krossas eller ta eld och förvirringen blev stor."
Så långt låter det bra...
"Vapen och rustning utvecklades sida vid sida. När armborsten blev kraftigare måste rustningens plåt göras starkare. Under 1300-talet och början av 1400-talet var en riddare helt täckt med plåt för att skydda sig. Men till slut blev rustningen alltför klumpig och vapnen så effektiva att rustningen inte gav tillräckligt med skydd. Vid mitten av 1400-talet, när eldvapen som handbössor och kanoner började bli vanliga, minskade man i stället på rustningen för att bli mer rörlig."
Denna utveckling mot lättare rustningar ägde rum under senare delen av 1500-talet, inte tidigare.
"Medeltidens krig och fältslag var brutala och våldsamma. Vapnen orsakade obotliga skador på många människor. När en människa gav sig ut i strid var sannolikheten stor att han inte skulle komma helskinnad tillbaka."
När skulle krig ha varit humana tillställningar? ;-)
"Riddarens rustning
Riddarens rustning under 1300- och 1400-talen var stor och tung. Hela kroppen täcktes med plåt för att ge skydd mot pilar och svärdshugg. En hel rustning vägde cirka 35 kg. Det gällde att vara stark och vältränad för att orka bära rustningen. Det var också dyrt att framställa rustningens alla delar."
Stor? Den var vanligen perfekt tillpassad för sin ägare. En typisk plåtrustning från 1400-talets senare hälft vägde mellan 20 och 25 kilo. Den citerade vikten (35 kg) avser torneringsrustningar.
"Underst bar riddaren en stoppad rustningsjacka, en gambeson, för att inte rustningen skulle skava och för att för att slagen inte skulle kännas så hårt. Utanpå den kunde han ha ett Visbypansar, en läderjacka som på insidan var klädd med en rad plåtar. Pansaret gav riddaren stor smidighet och rörlighet. På slutet av 1300-talet började en del använda hela bröst- och ryggplåtar, så kallade harnesk. Det var tyngre och stelare än Visbypansaret, men gav ett starkare skydd."
De harnesk som började komma mot slutet av 1300-talet var knappast tyngre eller stelare än "visbypansaret" ("överdragsrustningen" enligt Thordemans terminologi), då man vanligtvis gjorde harnesket ledat (bröst- och bukdelarna ägde viss rörlighet tack vare glidande nitar).
"Armar och ben kläddes med skenor av plåt. Det fanns skenor för överarmarna, underarmarna, låren och vadbenen. På fötterna hade riddaren plåtskor. Riddarens hjälm kunde vara formad som en tunna, en så kallad tunnhjälm, med springor för ögonen. Slogs man länge blev dessa svåra att andas i."
Det främsta problemet med tunnhjälmarna var att den begränsade sikten. Under tunnhjälmen bar 1300-talsriddaren en visirlös basinet.
"Därför använde en del hjälmar med uppfällbart visir för ögon och mun, vilket underlättade andningen. Eftersom halsen var ett oskyddat ställe använde många särskilda halsskydd. På händerna hade riddaren handskar av plåt."
Den visirförsedda hjälmen förekom parallellt med tunnhjälmen under en cirka 50 år lång period (i varje fall i England), innan tunnhjälmen relegerades till tornerfältet.
"Riddaren satt till häst när han stred. På marken kunde han bli ett lätt byte för soldater med långa pikar."
Avsuttna riddare var ingen ovanlig syn när situationen så krävde det. Pikarna blev inget vanligt slagfältsvapen förrän under sent 1400-tal.
"Ibland var även hästen täckt med plåt. I händerna höll riddaren sitt svärd och sin sköld. I början av 1400-talet slutade många att använda sköld eftersom den var för tung att kämpa med, när man satt på hästryggen."
Anledningen till varför man slutade använda sköldar var att rustningarna blivit så pass bra, att man inte behövde dem, och att man genom att använda vapen med tvåhandsfattning hade större chans att slå igenom motståndarens rustning. Vikten spelade ingen roll, då sköldarna närmast blivit lättare.
"I en strid var det ofta svårt att se vem som var vän och vem som var fiende. Riddaren bar ett märke eller en prydnad på hjälmen. Ibland hade han ett tygstycke utanpå rustningen, en lång surcoat eller en kort tabard, som visade vem han var. Även på skölden kunde man se riddarens heraldiska vapen."
Hjälmprydnader var något för tornerfältet. I strid bar man alltid sitt heraldiska vapen synligt, även om det blev mindre framträdande mot 1400-talets slut.
"Det var dyrt att bygga och underhålla en rustning. Plåtarna måste hela tiden lagas och putsas. Det var endast de rikaste som hade råd."
Om inte rustningen användes behövde den knappast repareras eller putsas... Det var nog ganska sällan den kom till användning.
"Riddarens vapen
Riddarens favoritvapen var hans svärd. Det fick han mottaga av kungen i samband med att han dubbades till riddare."
Svärdet var det vapen som främst förknippades med riddaren, men han hade flera vapen att använda. Pålyxor, stridshammare och stridsklubbor hörde till de vapen som han måste kunna använda. Kungen delade inte ut några svärd vid dubbningen - varifrån kommer den uppgiften?
"Svärdet var vasst och effektivt och kunde på nära håll slå igenom en rustning."
Under mycket gynnsamma omständigheter, vill säga. Stridshammare och pålyxor var lämpligare vapen, då svärdet var tämligen värdelöst mot de ofta sätthärdade stålrustningarna.
"Vissa svärd kunde man både hugga och sticka med. Andra var avsedda antingen för hugg eller stöt. Tvåhandssvärdet var det våldsammaste, men det användes inte så mycket eftersom det var tungt och klumpigt att slåss med."
Om textförfattaren med tvåhandssvärd avser de stora "zweihänder"-svärden från 1500-talet, så var dessa inte några riddarvapen - de användes främst av landsknektar, vanligen de s.k. doppelsöldner. En tvåhandare på 160 cm vägde vanligtvis 2,5 - 3 kilo och var väl balanserade, och knappast så otympliga som vissa tror. De svärd med tvåhandsfattning som användes av riddare vägde mellan 1,4 och 1,8 kilo.
"Förutom svärdet var lansen det vapen som riddaren använde mest. Lansen var ungefär fyra meter lång och försedd med en vass spets framtill. När riddaren kom i full fart med lansen nedfälld kunde den genomborra en människa med rustning."
Inte mycket att anmärka på där...
"I närstrid använde riddaren gärna stridsklubbor och stridsyxor. Med ett välriktat slag kunde han slå hål på en hjälm. En viss typ av stridsklubba kallades också hjälmkrossare. I bältet bar riddaren sin dolk. Med den utdelade han dödsstöten åt den fiende som kommit för nära."
Dolken användes främst när motståndaren slagits till marken, och då riddaren kunde komma åt ljumskar/skrev, hals, armhåla eller ansikte. Fiore dei Liberis fäktbok "Flos Duellatorum" från ca 1410 visar även dolkkamp mellan rustade riddare.
"Riddaren hade en sköld med sitt släktvapen på. På det sättet kunde man känna igen honom på slagfältet."
Snarare sitt personliga vapen, eller släktvapnet med kadensmärke.
"Riddarens vapen var effektiva och brutala. De skadade och dödade med våldsam kraft. Men vapnen användes också i festliga sammanhang, exempelvis vid torneringar, för att imponera på andra."
Tja...Inte mycket att säga om det.
"Armborst och långbåge
Pilbågen var ett viktigt vapen för både soldater och beväpnade bönder. På långt håll kunde man skjuta ihjäl eller skada en fiende. Bågskyttarna stod i regel längst bak på slagfältet. De sköt över de egna trupperna så att pilarna regnade ner på fienden. Ett omfattande pilregn var bland det värsta som man kunde råka ut för."
Tvärtom var de vanligen grupperade framför eller på sidorna om huvudstyrkan för att kunna få bästa räckvidd och/eller skjuta flankerande eld.
"Den medeltida långbågen var tillverkad av spänstiga och starka träslag som idegran, alm och ask. Strängen gjordes av djurtarmar, senor, lin, ull, hår eller flera av dessa material sammansnodda. För att inte strängen skulle förlora sin spänst tog man av den när man inte använde bågen. Bågen var, som namnet anger lång, omkring två meter. Det gick att skjuta betydligt längre med långbågar än med kortbågar, som mest flera hundra meter. Träffsäkerheten låg på ungefär hundra meter. En skicklig bågskytt kunde avfyra uppåt tio pilar i minuten. Man förstår att fältherren gärna ville ha duktiga bågskyttar."
En skicklig bågskytt kunde avlossa 14-15 pilar i minuten.
"Armborstet var en variant av pilbågen. Den var försedd med en stock, ett trästycke med en ränna, som pilen lades i. Bågen var kort och kunde vara sammansatt av flera material som trä, horn, ben, senor och, under den sena medeltiden, av stål. Det krävdes stor styrka att spänna strängen. Ofta hade man ett hjälpredskap, som till exempel en krok fastsatt i bältet, som man kunde haka fast strängen i. En skicklig skytt sköt kanske två skott i minuten med ett armborst. Genomslagskraften var väldigt stor. En armborstpil kunde till och med tränga igenom en riddarrustning. Armborsten var ett mycket farligt vapen som gav stora sår och svåra skador."
De mekaniskt spända armborsten kunde avfyras oftare, tre skott/minut. De krokspända armborsten kunde avfyras mellan 4-6 ggr/minut.
Bibliografi, rekommenderad litteratur:
Broadman, Andrew: The Medieval Soldier in the Wars of the Roses
Edge, David & Paddock, John M: Arms & Armor of the Medieval Knight
Embleton, Gerry & Howe, John: The Medieval Soldier
Nicolle, David: Medieval Warfare Source Book
Prestwich, Michael: Armies and Warfare in the Middle Ages
Rector, Mark (övers.): Medieval Combat (Talhoffers Fechtbuch, 1467)
Thordeman, Bengt: De svenska folvapnen (Svenska vapenhistoriska sällskapets årsskrift
1942)