"Grukk barbaren smög med kattlika steg fram mot demonen. Den tycktes inte ha upptäckt honom. När Grukk var bara ett tiotal fot från odjuret från en annan dimension vände det sig plötsligt om. En ondskefull glöd tändes i dess smala rovdjursögon. Grukk drog sitt tunga svärd, en gång smitt av mästersmeder i Atlantis' smedjor, och vräkte sig mot demonen. Med ett djuriskt vrål svepte han svärdet i en vid båge, båda händerna i ett fast grepp om det massiva hjaltet, och träffade demonen i halsen med ett mäktigt hugg. Det kalla stålet med dess glimmande runor skiljde den vedervärdiga bestens huvud från den håriga, vanskapta kroppen. Svart blod sprutade i kaskader och Grukk kunde med nöd och näppe undvika de frätande dropparna. Demonen störtade till marken med ett brak, dess lemmar ryckte till, och så dog helvetesbesten. Grukk torkade av sitt mäktiga svärd på demonens svarta mantel och förpassade det med en svepande rörelse till dess juvelprydda skida."
Så där kan det låta i riktigt dålig fantasy. Om någon vill läsa mer om Grukks äventyr så måste någon erbjuda mig ett tillräckligt fett arvode så kan jag skriva mera. Som synes skulle vår vän Grukk vara tämligen hjälplös om han inte hade sitt mäktiga tvåhandssvärd. Ett av de främsta inslagen i fantasylitteraturens arsenal är just svärdet. Dess förekomst har flera anledningar, vilka jag vill försöka kartlägga här. Dessutom tar jag en titt på svärd i fantasyfilmer och dagens försök till att skapa fantasisvärd. Har Grukk något att hämta? Läs vidare, och läs gärna högt, då Grukk inte kan läsa!
I gamla sagor och legender har många olika vapen en framträdande roll: spjut, stridshammare, yxor, pilbågar och andra vapen. Ändå finns det inget vapen som fått en sådan legendarisk stämpel som svärdet. Varför? Man kan bara spekulera, men i många kulturer var svärdet det svåraste vapnet att tillverka och därmed det som främst användes av kungar och kända hjältar. Nu förlitade dessa sig även på andra vapentyper, men det var runt svärdet de flesta legenderna kom att spinnas. Genom sin enkla men ändå sofistikerade utformning är svärdet det vackraste av vapen. I många kulturer symboliserar det rättvisa och ädla egenskaper, och det är detta som återfinns i modern litteratur och i filmer. Svärdet är inte “dött” bara för att det inte används på slagfältet längre, utan lever vidare tack vare filmer och böcker. Svärdet är en kraftfull symbol, och när det kombineras med de övernaturliga fantasyvärldarna, så får man ett vapen av heroiska proportioner.
Det mest kända av sagornas svärd är Excalibur, kung Arthurs svärd som endast den rättmätige kungen av Brittannien kunde dra ur stenen. Ett annat svärd är Durandal som bars av Roland, en av kung Karl den Stores riddare. I nordisk mytologi har vi Tyrfing, som var goternas kungasvärd. Gemensamt för dessa svärd är att inget av dem bevarats, om de ens har existerat. Det är först från och med hög- och senmedeltiden som berömda svärd finns bevarade, till exempel William Wallaces svärd, kända kungars vapen och svärd knutna till olika helgon (Sankt Mauritsius har två - ett i Wien och ett i Turin!). Inget av dessa svärd (med undantag för reliksvärden) tillskrivs några särskilda egenskaper. Svärdets roll i det medeltida samhället är tydlig när man ser hur det runtom i Europa finns kröningssvärd bevarade, några av dem använda i ceremonier under åtskilliga hundra år!
Det är inte konstigt att svärden från legender, krig och ceremonier kommit att inspirera fantasyförfattarna. Likt mycket annat av det mytologiska allmängods som återanvänds i fantasyn, har de sin givna plats. Vi har Glamdring, Andúril och Sting i Sagan om Ringen, Minne, Sorg och Törne i Tad Williams böcker, med flera svärd. Conans svärd i filmerna är andra vapen av vikt. Man kan klassificera svärden enligt följande mall:
Min definition av ett fantasysvärd är denna: "ett svärd utan känd historisk förlaga, men som kombinerar delar från olika tidsåldrar och/eller uppvisar drag som inte återfinns hos historiska original”. Konsumenten är i dag vanligen hänvisad till spansktillverkade prydnadsvapen av rostfritt stål och zinklegeringar. De är ofta rikt dekorerade, med förgyllningar och mycket detaljerade hjalt, kombinerat med sågtandade och vågiga klingor. Tyvärr är de dåligt balanserade och så pass klena i konstruktionen att man bör undvika att svinga dem med någon större kraft. De är påfallande många fall både opraktiska och fula. Nu är ju smaken som den berömda baken, men i mitt tycke finns det faktiskt en del snygga fantasysvärd, som inte ser ut som om köksavdelningen kolliderat med julgranen. Här är några exempel på flera rätt snygga svärd:
”Faderns svärd” från ”Conan barbaren”. Detta svärd designades av Ron Cobb och smiddes av Jody Samson, och finns endast hos http://www.albionarmorers.com/ Det lyckas kombinera ett ”barbariskt” utseende med funktionalitet.
”Sword of Vaelen”. Designat av Kit Rae och tillverkat av United Cutlery. Kit Rae har gjort åtskilliga hemskheter, men ”Vaelen” är väldigt återhållsamt. Ett bevis för att man kan göra hyfsade fantasysvärd utan att brista ut i excesser.
”Glamdring” från United Cutlery. Det officiella svärdet i kölvattnet på filmerna, troligen designat av John Howe. Även om det inte matchar Tolkiens knapphändiga beskrivning, så är det ett mycket trevligt svärd. Här har man lagt sig nära historisk design, men genom att inkorporera vissa avvikelser (klingans pilbladsform, knappens form), så har resultatet blivit fantasy utan att bli fånigt.
Det finns många svärdskännare som fnyser åt fantasysvärd, men jag hör inte till dem. Jag tycker visserligen att de flesta kommersiella modellerna är smaklösa, men det går bevisligen att få fram formsköna svärd med det lilla extra som gör att de andas äventyr i avlägsna tidevarv, där drakar, demoner och hjältedåd frodas… samt Grukk, förstås.