Riddardubbningen så som den tar sitt uttryck i den romantiska 1800-talsmålningen ”The Accolade” av Edmund Blair Leighton. Målningen är full av felaktigheter, men sammanfattar den folkliga bilden av en riddardubbning väl.
”Vi bedje Dig, Herre, hör våra böner och värdigas med Ditt majestäts
högra hand välsigna detta svärd, med vilket din tjänare önskar vara
omgjordad, att det må vara ett försvar och ett skydd för kyrkor, änkor, föräldralösa
och för alla dem, som Dig, Gud, tjäna, mot hedningarnas raseri, och att det må
vara till fasa, skräck och bävan för alla, som stå Dig emot.”
- Del av dubbningsceremonin, enligt uppgift från 1000-talet. Källa:
Hildebrands ”Sveriges medeltid”
En kraftfull bild för det medeltida riddarlivet är dubbningen, där väpnaren upptogs i det brödraskap som utgjordes av riddarna. Omgjordandet med riddarens nya svärd var ett centralt inslag. Men vilken plats hade svärdet i ceremonin, och hur kunde det bli så? Dubbningsceremonin uppstod i Frankrike omkring år 1070, men hade gamla rötter i germansk tradition, där upptagandet av unga män i krigargemenskapen var en viktig markering av inträdet i vuxenlivet. Genom att införa religiösa inslag ville kyrkan knyta ridderskapet till sig, så att riddarna blev legitimerade försvarare av den sanna tron. Efter att ha genomgått sin träning som väpnare, blev den unge mannen dubbad till riddare, vanligen då han var runt 20 år gammal. I Frankrike kunde i princip söner till alla inom den väpnade klassen dubbas, medan det i Tyskland dröjde närmare ett sekel innan ceremonin infördes, och då till en början endast för söner till kungligheter. Ceremonin utfördes vanligen av mäktiga herrar, själva riddare, men inte nödvändigtvis av högre social rang (en greve kunde dubba en framtida kung). Redan tidigt fick dubbningen en religiös karaktär, då den gärna förlades till en helgdag och med en präst närvarande. Dubbningar kunde även äga rum kvällen före ett slag, eller vid kröningar. Svärdet var vanligen en gåva till riddaren från hans fadder, med andra ord den som stått för hans träning. Man kan likna det vid att som student få en bil som examenspresent. Svärdet välsignades av en präst innan det bältades runt riddarens midja. Hundra år senare var ceremonin helt religiös, och varje del av riddarens utrustning välsignades.
Historisk dubbning enligt Matthew Paris, 1233.
Dubbningarna utfördes vanligen i en riddarsal eller annan sekulär plats, men senare kom de ofta att utföras i kyrkan. Ceremonin började med att riddarkandidaten badades, som symbol för att hans synder tvättades bort. Sedan ikläddes han en vit klädnad, som skulle symbolisera hans vilja att försvara Guds lag. Ett smalt bälte skulle påminna honom att han skulle stå emot köttets frestelser. Så försågs han med symbolerna för sin rang: de gyllene sporrarna, som skulle ge honom modet att tjäna Gud; svärdet, för att bekämpa fienden och skyddade fattiga från de rika. Slutligen fick han mottaga ett slag (collée) med handen på skuldran eller huvudet för att påminna honom om Gud, som låtit upphöja honom till riddares rang. Slaget åtföljdes ofta av en uppmaning, vanligen i stil med ”låt detta vara det sista slag du inte återgäldar”, för att markera att väpnaren nu var sin egen man. Man kan se att det fanns en kamp genom den dubbla innebörden av slaget, med kyrkan, som ville civilisera riddaren, och de gamla krigartraditionerna, där vuxenblivandet och krigarvärdigheten gick före religionen.
”Att dubba”, i betydelsen ”slå någon till riddare”, är tydligen en i svenskan förekommande missuppfattning. Den del av ceremonin där riddaren ihjälptes sin rustning sades hans hjälpare adouber den blivande riddaren. Det franska uttrycket förvanskades sedan i svenskan till att gälla själva slaget. Och hur är det med de tre slagen med svärdet på den blivande riddarens axlar? Som tidigare nämnts, så var det egentliga slaget ett slag med handen, men det kom att ändras till de tre svärdsslagen efterhand. Jag har hitintills inte lyckats finna ut när denna del av ceremonin uppstod, men inga av de böcker jag konsulterat har nämnt det som något man gjorde under medeltiden. Möjligen kan sedvänjan ha uppstått mot slutet av medeltiden, men innan jag har bevis vågar jag inte säga något bestämt.
Under 1300-talet tycks svärdet ha tappat sin centrala betydelse i ceremonin, då riddarna inte längre var de enda som hade rätt att bära vapen; seklet såg en ökande professionalisering av krigföringen, med välbeväpnade legoknektar som det avgörande inslaget. Att bli slagen till riddare började bli ett äretecken mer än ett erkännande av militär förmåga. I dag utdelas riddartiteln i t.ex. Storbritannien, där rockstjärnor och skådespelare är vanligare mottagare än generaler.
Riddaren står tillsammans med svärdet för två av de starkaste symbolerna för ”riddartiden”. Det är ingen tillfällighet att de dessutom är så starkt associerade med varandra – utan sitt svärd var riddaren inte komplett.
Frances Gies: The Knight in History (New York 1984)
Hans Hildebrand: Sveriges medeltid: De högste i samhället (faksimil, Malmö 1983)
Andrea Hopkins: Knights (London 1990)
© 2002 Björn Hellqvist