Svärdet som avrättningsverktyg

Varning: Artikeln innehåller otäcka bilder!

Människans uppfinningsrikedom när det gäller att ta livet av sin nästa har aldrig känt några gränser. När det gäller statligt sanktionerad hämnd, i form av dödsstraff och avrättningar, har rep, eld, vatten, yxor, stenar, gift och givetvis svärd använts. Denna mörka aspekt av svärdets historia brukar ofta hamna i bakgrunden i litteraturen på ämnen, med på sin höjd en bild på ett bödelssvärd och några ord om dess syfte. Jag vill här ge lite mer kött på benen om svärdets historia som avrättningsverktyg och om de brott som ”sonats” och utförts med hjälp av det. Utgångspunkten är dödande av obeväpnade, hjälplösa personer, då allt annat kan betraktas som strid.

I dödstraffssammanhang brukar halshuggning med svärd framhållas som ett ”nobelt” sätt att avrättas på. Genom ett raskt hugg slapp man pinan att hängas till döds, brännas, steglas eller torteras. Då hugget avskiljer huvudet från kroppen inträder döden närmast ögonblickligen. Adelsmän kunde propsa på att få bli avrättade med svärd, i stället för att bli hängda som vilken annan bondlurk som helst. Avrättning med svärd ställde stora krav på bödelns skicklighet, då man inte kunde använda samma teknik som till exempel halshuggning med yxa. Skickliga bödlar var efterfrågade, och vid Anne Boleyns avrättning (hon var den andra av Henrik VIII:s fruar) valde hon svärdet, så man hämtade en bödel från Saint-Omer (nära Calais). Enligt samtida vittnesmål var han effektiv och prydlig, och högg huvudet av henne med ett enda hugg.

Det typiska bödelssvärdet har ett grepp som tillåter tvåhandsfattning, en rundad, närmast tvärt avslutad udd, och en tunn, linsformad, och mycket skarp klinga med två parallella eggar. Greppet är försett med en enkel knapp och en rak parerstång utan krusiduller. Typen var vanlig i Tyskland, Frankrike och Centraleuropa. Klingan kunde vara etsad eller graverad med symboler som t.ex. galgar eller hjul (andra avrättningsinstrument), och moraliserande sentenser eller bibelord. Det hävdas ibland att vissa bödelssvärd var försedda med en rörformig kanal inuti klingan, i vilken en mängd kvicksilver fanns. Poängen var att kvicksilvret skulle slungas framåt vid hugget, och därmed öka kraften i hugget. Det finns inga bevarade svärd av den här typen, så det är mycket möjligt att det rör sig om skrönor.

Det distinkta bödelssvärdet växte fram vid 1500-talets mitt; dessförinnan hade man använt det tvåhandsfattade slagsvärdet som ”standardsvärd”. Svärdet var ibland stadens (eller statens) egendom, precis som att bödeln var en tjänsteman (om än en illa sedd sådan), ibland ägde bödeln svärdet. I gamla dokument brukar svärdet omnämnas såsom ”stadens svärd”. Under 1600- och 1700-talen ersattes svärdet av bilan (bödelsyxan), som var lättare att hantera. Dock dröjde sig bödelssvärdet kvar som avrättningsverktyg i Tyskland, och användes flera gånger under nazisternas terrorvälde vid avrättning av tyska motståndskämpar.

Bödeln fick betalt för sina uppdrag enligt en viss prislista. För att se hur halshuggning stod i relation till andra kroppsstraff, kan följande exempel från Sverige år 1736 ge en insikt:

Brännande i pannan eller på rygg: 2 daler
Tungans avskärande: 5 daler
Halshuggande med svärd eller bila: 5 daler
Upphängande i galge: 8 daler
Rådbråkande och halshuggning samt parterande och steglande på två eller flera pålar: 15 daler

Mardrömmen för den dödsdömde (som om det inte vore illa nog som det var) var om bödeln var en klåpare och/eller berusad. Det finns åtskilliga skildringar om hur det kunde krävas två, tre eller flera hugg för att avskilja huvudet från kroppen. Detta var en av anledningarna till att giljotinen konstruerades – nu kunde dödandet ske med maskinell precision!

Även om man slutade använda svärdet som avrättningsverktyg i Europa, så används det fortfarande i länder som Irak och Saudiarabien. Typiskt för dessa länder är den usla rättsäkerheten och de många dödsdomarna; under år 2000 halshöggs 125 människor i Saudiarabien, de flesta av dem utländska medborgare som inte ens fått tolkhjälp vid ”rättegången”. I Irak avrättades år 2000 50 personer utan att ha fått någon rättvis rättegång. Under Andra världskriget gjorde sig japanerna skyldiga till grova kränkningar av krigets lagar. När japanska styrkor intog den kinesiska staden Nanking i december 1937 började en masslakt som krävde 300.000 civilas liv – kvinnor, barn, åldringar och obeväpnade män. Det mest ökända inslaget var antagligen tävlingen mellan japanska officerare i vem som kunde hugga av flest huvuden. Man använde obeväpnade och bundna civila. Vissa deltagare var så skickliga, att de kunde hugga av hela halsen utom en tunn skinnslamsa längst fram, varvid huvudets vikt gjorde att det knäböjande offret föll framåt ner i massgraven. Fänrikarna Toshiaki Mukai och Takeshi Noda hörde till de mest entusiastiska tävlande, med över 105 dödade var. Det är sådana händelser som får även de mest ihärdiga beundrarna av Japan och samurajkulturen att tänka sig för i sitt oreserverade hyllande av ”den nobla katanan” som en ”manifestation av samurajens själ”…

I etniskt betingade upplopp i Sydostasien har på senare år svärd och sablar förekommit bland de vapen som använts i massakrer. Det som vi, trygga i vårt lugna hörn av världen, betraktar som vackra föremål och romantiska vapen från ”ädlare” tidevarv, är i andra delar av världen behändiga vapen som kompletterar arsenalen bestående av knivar, yxor, machete-knivar, spjut, klubbor och skjutvapen. Svärdet är ett vapen, och det vore hyckleri att låtsas som om det inte kan användas vid illdåd.

Genom historien har svärdet använts både för att skydda och för att förtrycka utsatta människor. Man kan och bör ifrågasätta dödsstraffet, men det kan vara svårt att moralisera över en svunnen tid med andra normer. Likväl är svärdet än i dag använt som avrättningsverktyg i länder som utmärker sig för en religiös samhällssyn och repressiv statsapparat vi själva lämnade bakom oss för gott 1921, då dödsstraffet avskaffades. Ett straff blir inte ”ädlare” eller mer ”rättfärdigt” bara för att ett svärd används, men det är inte heller svärdets fel att det används i verkställandet. För att komma till rätta med orättvisorna i dödsstraffstänkandet så måste man angripa systemet bakom det, inte dess verktyg.

Källor, bibliografi

Amnesty International http://www2.amnesty.se/

Cederlöf, Olle: Vapnens historia, Prisma 1951, 1965

Cope, Anne (red): Swords and Hilt Weapons, Multimedia Books Ltd 1989, 1993

Högman, Hans: Lagar och förordningar http://www.algonet.se/~hogman/slbrott.htm

Reid, William: Vapen genom tiderna, Nordbok 1976, 1995

Wilkinson-Latham, Robert: Phaidon Guide to Antique Weapons and Armour, Phaidon Press Ltd 1981